Ida Andersen – översättare

Den lilla italienska byn Monza, 1936. Trettonåriga Francesca ligger i den blöta leran med en mans stora kropp ovanpå sin. Mitt i fullbordandet av en våldtäkt, dör plötsligt mannen. Maddalena, som precis kommit ikapp, hjälper Francesca att knuffa undan den stora kroppen. Tillsammans hjälps dom åt att gömma liket i buskarna.

Ett år tidigare var flickorna inte vänner. De hade heller inget intresse av att bli det. Francesca Stradas mamma ville bli en berömd skådespelerska, men nu intresserar sig hon sig mest för Gud, traditioner, och vad andra människor tycker och tänker. Francesca är en väluppfostrad flicka. En söndag på mässan lägger Francesca märke till en flicka i hennes egen ålder. Flickan rör sig på ett sätt som flickor inte brukar och har något vilt i blicken. Hennes ben är bara, hon har stripigt mörkt hår och leker med två äldre pojkar. Det är hon som är Maddalena, den fördömda. Det sägs på byn att hon för med sig otur. Att hon orsakat både sin brors och sin pappas död.

Francesca attraheras av Maddalenas frihet och upproriskhet, och Maddalena förstår att Francesca kan vara till användning för henne. Snart blir flickorna oskiljaktiga, och lekarna allt farligare. Maddalena lär Francesca att leka vid floden och att stjäla från Tresoli, den skräckinjagande grönaksförsäljaren på torget. Men hon lär henne också att känna sin egen kropp som något levande. När hon får sin första mens är det Maddalena som lugnar henne och förklarar att det inte är något att skämmas över. Flickornas intensiva vänskap kommer att växa sig stark mitt under fascismens tidevarv i 1930-talets Italien. Tillsammans dras dom in i en farlig händelseutveckling som sätter deras vänskap på prov.

Med en räv bakom örat och George Orwell i bakfickan anländer arbetarsonen Alberto Prunetti till Storbritannien. Mellan långa, heta arbetspass på pizzerior och städning av toaletter hittar han sin plats i det brittiska prekariatet, hemsöks av Järnladyns mörka ande och hämtar styrka i arbetarklassens internationella budord.

Nere för räkning i England och Italien är en humoristisk och gripande ögonblicksbild av livet i samhällets utkanter, men också en hyllning till hantverkets kraft och kökets svettiga kamratskap. Översättning: Ida Andersen.

Efter framgången med Hoppets tåg visar Viola Ardone att hon kan berätta en historia som få andra. Denna gång bjuder hon på en intensiv och djupt berörande berättelse. Mitt namn är Oliva Denaro handlar om om en ung kvinna som slåss för sin frihet i en tid då kvinnors frihet var strikt begränsad av traditioner, religion och fördomar.

Året är 1960 och Oliva Denaro är sexton år. Hon bor i en liten siciliansk stad där hon ständigt hört sin mamma säga: "En kvinna är som en vas. Den som har sönder den, får köpa den". Oliva älskar att springa tills lungorna brister, och att i hemlighet kopiera filmstjärnor i sin dagbok. Hon älskar också att plocka snäckor med sin pappa - något hon uppskattar särskilt för stillheten och tystnaden. Men hon gillar inte tanken på att bli kvinna, eftersom hon vet att hon då måste kunna försvara sig mot män.

Så kommer ändå dagen då Oliva vägrar acceptera närmanden från bagarens son, med följden att han våldtar henne. Detta som en strategi för att få behålla henne som sin fru, till följd av dåtidens italienska lag som talade om 'reparerande äktenskap'. Men Oliva vägrar att gifta sig med honom. Hon slåss för sin rätt att välja sitt eget liv och anmäler honom till polisen, fullt medveten om en rättegångs brutalitet och dess troliga konsekvenser i det lilla samhälle som hon lever i.

Den lilla italienska byn Monza, 1936. Trettonåriga Francesca ligger i den blöta leran med en mans stora kropp ovanpå sin. Mitt i fullbordandet av en våldtäkt, dör plötsligt mannen. Maddalena, som precis kommit ikapp, hjälper Francesca att knuffa undan den stora kroppen. Tillsammans hjälps dom åt att gömma liket i buskarna.

Ett år tidigare var flickorna inte vänner. De hade heller inget intresse av att bli det. Francesca Stradas mamma ville bli en berömd skådespelerska, men nu intresserar sig hon sig mest för Gud, traditioner, och vad andra människor tycker och tänker. Francesca är en väluppfostrad flicka. En söndag på mässan lägger Francesca märke till en flicka i hennes egen ålder. Flickan rör sig på ett sätt som flickor inte brukar och har något vilt i blicken. Hennes ben är bara, hon har stripigt mörkt hår och leker med två äldre pojkar. Det är hon som är Maddalena, den fördömda. Det sägs på byn att hon för med sig otur. Att hon orsakat både sin brors och sin pappas död.

Francesca attraheras av Maddalenas frihet och upproriskhet, och Maddalena förstår att Francesca kan vara till användning för henne. Snart blir flickorna oskiljaktiga, och lekarna allt farligare. Maddalena lär Francesca att leka vid floden och att stjäla från Tresoli, den skräckinjagande grönaksförsäljaren på torget. Men hon lär henne också att känna sin egen kropp som något levande. När hon får sin första mens är det Maddalena som lugnar henne och förklarar att det inte är något att skämmas över. Flickornas intensiva vänskap kommer att växa sig stark mitt under fascismens tidevarv i 1930-talets Italien. Tillsammans dras dom in i en farlig händelseutveckling som sätter deras vänskap på prov.

AV FÖRFATTAREN TILL SUCCÉROMANEN BREVBÄRAREN I LIZZANELLO!

Salento 1959. Lorenzo och Agnese inser att de har förlorat allt när deras far berättar att han har sålt familjens tvålfabrik – ett arv som han alltid upplevt som en börda. Fabriken, som deras farfar byggt upp från ingenting, betyder allt för Lorenzo och Agnese. Den upptar ständigt deras tankar och är en garanti för en trygg framtid. Tanken på att stanna kvar och arbeta åt en ny ägare är förkrossande för dem båda.

Lorenzo lämnar hemmet med ett enda mål: att fixa fram pengarna som behövs för att ta tillbaka det som är hans. Agnese, som alltid varit så beslutsam när det gäller att komponera tvålar men osäker när hon måste möta världen utanför fabriken, väljer att stanna kvar.

En doft från Salento är en berättelse om en bror och en syster och den kärlek de känner för sitt familjearv. Det är också en berättelse om ett Italien på väg in i ett nytt välstånd och om hur ett kort ögonblick kan förändra ett helt liv …

Patrizia Cavalli är en av de senaste femtio årens mest uppskattade italienska poeter. Detta beror sannolikt på att hon ägnade hela sin poesikarriär åt att på ett direkt sätt försöka uttrycka en passionerad livskänsla. Orden används som en representation av jaget, en representation som inte består av en analytisk introspektion eller en komplex existentiell reflektion, utan den är resultatet av den oundvikliga viljan att ge sig själv till någon annan (oavsett kön, även på ett subtilt erotiskt sätt), att söka efter och ta tag i någon, även när personen glider iväg.

Cavallis dikter är fulla av diskursverb: “säga”, “berätta”, “prata”. Orden ger trygghet för de skapar ett sätt att lämna ett avtryck och så frön till en möjlig relation (“… Vad kan / jag lämna på gatorna, i husen / i de obefruktade skötena? Orden”; “Var snäll att på lättsamt vis / berätta allt du vet /också om din sorgsenhet”). “Prata” är alltså ett bevis på att man existerar: att den som pratar existerar (“Om jag inte pratar om mig / och inte lyssnar på mig / leder det sen till att jag / blandar ihop mig.”) och att sakerna omkring en existerar (“I skuggan av en metafor / ge mig en margerit / för att jag ska kunna hålla den i handen / margeriten.”).

Cavalli tar oss på en poetisk resa där hon talar om döden, om tiden, om den köttsliga kärleken och om avundsjukan, allt medan hon firar människors brister och deras förtjusande skavanker. Detta tar sitt uttryck i ett språksystem och i en versmeter som ironiserande leker med den italienska dikttraditionen. Långa meningar delas upp av fragmenterade verser och prosaliknande stycken som ofta avbryter kompositionen, nästan som för att omvärdera vad som just sagts. Ett exempel på en sådan fragmentering finns i den manifestdikt som inleder den här diktsamlingen, med ett kraftfullt "nej" i slutet av raden som, nästan utan att märkas, tycks förstärka poesins revolutionära och förvandlande kraft.

Barnen i Paranza-gänget har tagit makten och kontrollerar nu langartorgen i Forcella. Men för att kunna störta de äldre familjerna i Camorran måste de samarbeta med andra gäng. Men det är svårt att hålla ihop när alla har sin egen agenda och när vem som helst, när som helst, kan visa sig vara en fiende. I en värld av förräderi, hämnd, våld och utpressning skördas allt fler offer. Kommer ett nytt krig bryta ut i Neapels undre värld?I Dödskyssen, andra boken i serien Camorrans barn får vi följa ungdomar som växer upp till mördare eller blir mördade. Ungdomar som har gett upp hoppet om en värld som kan erbjuda dem någonting annat än våld. Uppföljare till Blodsleken (2017).

Rom 1970-tal. Leo, en ung man från Milano kommer till staden för att söka arbete, men framför allt för att leva det ljuva livet. Han går från jobb till jobb utan några som helst ambitioner. Det blir en sommar fylld av festande, men också präglad av kärleken till den ouppnåeliga och gifta Adrianna. Med en finstämd och återhållen prosa, tecknar Calligarich med bara några lätta penseldrag en stad och dess människor och beskriver en mans ensamhet mitt i det pulserande myllret.När Den sista sommaren utkom i Italien 1973 blev den snabbt en succé. Med tiden har denna lilla pärla blivit en kultbok, ständigt efterfrågad av nya generationers läsare. När den återutgavs för några år sedan, upptäcktes den också av utländska förlag och boken översätts nu till många språk världen över.

Efter framgången med Hoppets tåg visar Viola Ardone att hon kan berätta en historia som få andra. Denna gång bjuder hon på en intensiv och djupt berörande berättelse. Mitt namn är Oliva Denaro handlar om om en ung kvinna som slåss för sin frihet i en tid då kvinnors frihet var strikt begränsad av traditioner, religion och fördomar.

Året är 1960 och Oliva Denaro är sexton år. Hon bor i en liten siciliansk stad där hon ständigt hört sin mamma säga: "En kvinna är som en vas. Den som har sönder den, får köpa den". Oliva älskar att springa tills lungorna brister, och att i hemlighet kopiera filmstjärnor i sin dagbok. Hon älskar också att plocka snäckor med sin pappa - något hon uppskattar särskilt för stillheten och tystnaden. Men hon gillar inte tanken på att bli kvinna, eftersom hon vet att hon då måste kunna försvara sig mot män.

Så kommer ändå dagen då Oliva vägrar acceptera närmanden från bagarens son, med följden att han våldtar henne. Detta som en strategi för att få behålla henne som sin fru, till följd av dåtidens italienska lag som talade om 'reparerande äktenskap'. Men Oliva vägrar att gifta sig med honom. Hon slåss för sin rätt att välja sitt eget liv och anmäler honom till polisen, fullt medveten om en rättegångs brutalitet och dess troliga konsekvenser i det lilla samhälle som hon lever i.

Efter framgången med Hoppets tåg visar Viola Ardone att hon kan berätta en historia som få andra. Denna gång bjuder hon på en intensiv och djupt berörande berättelse. Mitt namn är Oliva Denaro handlar om om en ung kvinna som slåss för sin frihet i en tid då kvinnors frihet var strikt begränsad av traditioner, religion och fördomar.

Året är 1960 och Oliva Denaro är sexton år. Hon bor i en liten siciliensk stad där hon ständigt hört sin mamma säga: "En kvinna är som en vas. Den som har sönder den, får köpa den". Oliva älskar att springa tills lungorna brister, och att i hemlighet kopiera filmstjärnor i sin dagbok. Hon älskar också att plocka snäckor med sin pappa - något hon uppskattar särskilt för stillheten och tystnaden. Men hon gillar inte tanken på att bli kvinna, eftersom hon vet att hon då måste kunna försvara sig mot män.

Så kommer ändå dagen då Oliva vägrar acceptera närmanden från bagarens son, med följden att han våldtar henne. Detta som en strategi för att få behålla henne som sin fru, till följd av dåtidens italienska lag som talade om 'reparerande äktenskap'. Men Oliva vägrar att gifta sig med honom. Hon slåss för sin rätt att välja sitt eget liv och anmäler honom till polisen, fullt medveten om en rättegångs brutalitet och dess troliga konsekvenser i det lilla samhälle som hon lever i.

Den lilla italienska byn Monza, 1936. Trettonåriga Francesca ligger i den blöta leran med en mans stora kropp ovanpå sin. Mitt i fullbordandet av en våldtäkt, dör plötsligt mannen. Maddalena, som precis kommit ikapp, hjälper Francesca att knuffa undan den stora kroppen. Tillsammans hjälps dom åt att gömma liket i buskarna.

Ett år tidigare var flickorna inte vänner. De hade heller inget intresse av att bli det. Francesca Stradas mamma ville bli en berömd skådespelerska, men nu intresserar sig hon sig mest för Gud, traditioner, och vad andra människor tycker och tänker. Francesca är en väluppfostrad flicka. En söndag på mässan lägger Francesca märke till en flicka i hennes egen ålder. Flickan rör sig på ett sätt som flickor inte brukar och har något vilt i blicken. Hennes ben är bara, hon har stripigt mörkt hår och leker med två äldre pojkar. Det är hon som är Maddalena, den fördömda. Det sägs på byn att hon för med sig otur. Att hon orsakat både sin brors och sin pappas död.

Francesca attraheras av Maddalenas frihet och upproriskhet, och Maddalena förstår att Francesca kan vara till användning för henne. Snart blir flickorna oskiljaktiga, och lekarna allt farligare. Maddalena lär Francesca att leka vid floden och att stjäla från Tresoli, den skräckinjagande grönaksförsäljaren på torget. Men hon lär henne också att känna sin egen kropp som något levande. När hon får sin första mens är det Maddalena som lugnar henne och förklarar att det inte är något att skämmas över. Flickornas intensiva vänskap kommer att växa sig stark mitt under fascismens tidevarv i 1930-talets Italien. Tillsammans dras dom in i en farlig händelseutveckling som sätter deras vänskap på prov.

Den lilla italienska byn Monza, 1936. Trettonåriga Francesca ligger i den blöta leran med en mans stora kropp ovanpå sin. Mitt i fullbordandet av en våldtäkt, dör plötsligt mannen. Maddalena, som precis kommit ikapp, hjälper Francesca att knuffa undan den stora kroppen. Tillsammans hjälps dom åt att gömma liket i buskarna.

Ett år tidigare var flickorna inte vänner. De hade heller inget intresse av att bli det. Francesca Stradas mamma ville bli en berömd skådespelerska, men nu intresserar sig hon sig mest för Gud, traditioner, och vad andra människor tycker och tänker. Francesca är en väluppfostrad flicka. En söndag på mässan lägger Francesca märke till en flicka i hennes egen ålder. Flickan rör sig på ett sätt som flickor inte brukar och har något vilt i blicken. Hennes ben är bara, hon har stripigt mörkt hår och leker med två äldre pojkar. Det är hon som är Maddalena, den fördömda. Det sägs på byn att hon för med sig otur. Att hon orsakat både sin brors och sin pappas död.

Francesca attraheras av Maddalenas frihet och upproriskhet, och Maddalena förstår att Francesca kan vara till användning för henne. Snart blir flickorna oskiljaktiga, och lekarna allt farligare. Maddalena lär Francesca att leka vid floden och att stjäla från Tresoli, den skräckinjagande grönaksförsäljaren på torget. Men hon lär henne också att känna sin egen kropp som något levande. När hon får sin första mens är det Maddalena som lugnar henne och förklarar att det inte är något att skämmas över. Flickornas intensiva vänskap kommer att växa sig stark mitt under fascismens tidevarv i 1930-talets Italien. Tillsammans dras dom in i en farlig händelseutveckling som sätter deras vänskap på prov.

Rom 1970-tal. Leo, en ung man från Milano kommer till staden för att söka arbete, men framför allt för att leva det ljuva livet. Han går från jobb till jobb utan några som helst ambitioner. Det blir en sommar fylld av festande, men också präglad av kärleken till den ouppnåeliga och gifta Adrianna. Med en finstämd och återhållen prosa, tecknar Calligarich med bara några lätta penseldrag en stad och dess människor och beskriver en mans ensamhet mitt i det pulserande myllret.När Den sista sommaren utkom i Italien 1973 blev den snabbt en succé. Med tiden har denna lilla pärla blivit en kultbok, ständigt efterfrågad av nya generationers läsare. När den återutgavs för några år sedan, upptäcktes den också av utländska förlag och boken översätts nu till många språk världen över.

Roberto Saviano slog igenom med reportageboken Gomorra. Sedan dess lever han under ständigt dödshot från maffian i Neapel. Nu debuterar han som skönlitterär författare med en roman om Camorrans barnsoldater.Genom Neapels gränder far en grupp tonåringar fram på sina skotrar. I händerna har de pistoler och AK-47:or. De räds varken fängelse eller döden. De tillhör Paranza-gänget, en liten klan av unga pojkar kopplade till Camorran. Namnet Paranza kommer från ett slags fiskebåt som med ljuslyktor lockar upp fisk ur havsdjupen. På samma sätt ger sig pojkarna ut på jakt. De är beredda till ofattbart våld för att skaffa sig pengar, makt och status. Och de är villiga att offra familjen och till och med varandra för att få det de vill.En spännande roman om maffians barnsoldater. Ett oförglömligt porträtt av pojkar som radikaliserats i en miljö där respekt betyder allt. Där barnets oskyldiga lek snabbt övergår i en kamp på blodigt allvar.