Visar resultat för..."Rekviem"

"REKVIEM FÖR EN MOR" är Elisabeth Åsbrinks sorgedagbok. Det är en sorg efter en mor och en relation som färgats av konflikter och motsättningar, men också av ögonblick av djup samhörighet. I korta texter, ibland bara bestående av en mening, förenas känslor av förlust, lättnad, vrede och ömhet.

Ett rekviem är en dödsmässa, bildat av latinets requies, som betyder vila, ro. Och det är en strävan efter att både låta något komma till vila och att själv finna ro som präglar Elisabeth Åsbrinks koncentrerade prosa.

»Våren är försiktig. Jag gråter av att veta hur mycket du skulle ha glatt dig. Du är aska i en grön urna som kommer att brytas ner och upplösas och kvar blir ett tomrum i lerjorden, delvis fyllt av flagor.«

"Jag tycker mycket om 'Rekviem för en mor'; hur den rått och osentimentalt visar de mer taggiga sidorna av sorg." Expressen

"Åsbrinks sätt att skildra sorgens samspel med vreden är både drabbande och tankeväckande." DN  

"Elisabeth Asbrink är både journalist och poet /.../ Hon hedrar sakligheten och resultatet blir poesi på allvar." GP

"Historiens och världens ekon, tillsammans med det oförsonligt personliga anslaget och en okuvlig vilja att tränga ännu djupare in i människans själva väsen, gör Åsbrink till en av samtidens starkaste författare – och hennes rekviem till en bok som många borde läsa. Inte främst för att den skildrar en sorg vi alla har gemensamt, utan för att den vågar visa på gråzonerna, komplexiteterna, störningsmomenten i något vi så gärna vill förenkla och försköna." SvD

"Elisabeth Åsbrink är en mästare på ord." Borås Tidning 

"Vacker och intressant." BTJ 

"En kort liten bok med stort innehåll. På sätt och vis hade jag önskat att den var längre, mer utförlig, men den är fin såhär och förtjänar att läsas sakta." Sydsvenskan 

"Inte sedan Kerstin Thorvall 1976 kom med romanen 'Det mest förbjudna' kan jag påminna mig en så sårig uppgörelse från en dotters sida." UNT

Vad händer med en människa som förlorar en nära anhörig? I ”Rekviem” berättar hundra personer om sin erfarenhet av förlusten av ett barn, en partner, en förälder eller ett syskon.

Döden är vår tids mest tabubelagda erfarenhet. Men döden bör inte bemötas med tystnad. Rösterna i boken berättar om sista gången de såg den döde i livet, om oron och dödsbeskedet. Om känslan av overklighet, om ensamheten, meningslösheten och trösten. ”Rekviem” är en ”sorgens fenomenologi” som vill spegla mångfalden hos mötet med den andres död.

Det är en åldrad manlig poet som för ordet, ja han fattar för sista gången pennan och lägger fram en redogörelse för brott han har begått: brottet att odla myten om sig själv som gentleman och filantrop, samt ett grövre, mer handfast brott som lett till den isolering ur vilken han nu skriver. Han för ett helgarderat filosofiskt resonemang, cyniskt och sanningsivrande, men han kan inte hindra läsaren – den läsare han anklagar och föraktar – från att imponeras av hans erfarenhet och visdom, och han kan inte hindra sig själv från att ibland framstå som naken och mänsklig, i de textpartier som ger glimtar ur hans barndom och ur det ensamma rum där han nu väntar på sin dom.

Lotta Olsson fick en uppmärksammad debut med diktsamlingen Skuggor och speglingar, sonetter skrivna av en mycket ung författare.

В Москве при таинственных обстоятельствах погибает молодой милиционер. Его подружка Лера носит на руке дорогое кольцо с бриллиантом, похищенное когда-то при убийстве жены крупного чиновника. Живет Лера с дедом-уголовником, много лет назад убившим родителей девушки и сделавшим ее сиротой. Такой клубок загадок приходится распутывать Насте Каменской и ее коллегам из уголовного розыска.Aleksandra Marinina – Rekviem

2004 gick rockgitarristen John Cummings, alias Johnny Ramone, bort i cancer. 2001 hade bandets sångare Jeffrey Hyman (Joey Ramone) också gått bort i cancer, och 2002 hade Douglas Colvin (Dee Dee Ramone) hittats död efter en heroinöverdos. I Rekviem för John Cummings gestaltar Bengt Ohlsson främst Cummings sista år i livet, hans minnen av åren med det legendariska punkbandet, hans konflikter med främst Joey R – inte minst om Linda, som först var Joeys flickvän men sedan blev Johnnys fru – och hans långsamma väg in i döden. Som ett slags matris för denna solbelysta, oväntat vemodiga berättelse, finns Vilhelm Mobergs storartade ”post scriptum” till Utvandrarserien, Din stund på jorden, där en gammal svenskamerikan rekapitulerar sitt liv i Laguna Beach.

Den österrikiska språkdrottningen Friederike Mayröcker tänjer ständigt skrivandets gränser, och hennes verk har haft avgörande inflytande på den europeiska samtidslitteraturen.  

I Vill ej mer gå i vall samlas sex av Mayröckers experimentella och djärva hörspel. De är genomgående skrivna med utgångspunkt i de egna prosatexterna, men vindlar på Mayröckerskt vis snart vidare mot musiken, teorin, konsten. 

Friederike Mayröcker (f. 1924) är en av den tyskspråkiga litteraturens portalfigurer. Sedan debuten 1946 har hon gett ut ett hundratal verk i olika genrer och erhållit ett flertal prestigefyllda litteraturpriser. På ellerströms har fem titlar tidigare utkommit: Indianhår (2005), Och jag ruskade en älskling (2010), Scardanelli (2011), jag är på anstalt (2012) och Om omfamningar (2013). 

I Emma Juslins roman utspelar sig allt under en begravningsgudstjänst.

Man hinner minnas mycket under en gudstjänst, både egna minnen och andras. Syskonen Vanja och Vinnie växte upp i ett kargt jordbrukarhem på den nyländska landsbygden. Pappa Erik gjorde sitt bästa - skötsam, flitig och förtvivlad försökte han hålla ihop familjen. Mamma Darja drömde om att bli en stor konstnär, men satt mest och tittade på teve, drack (ur flaskor med renar på) eller sov bort dagarna. I tonåren försökte Vanja hitta svaret på vart fjärran släktingar försvann under Sovjettiden och varför mormor Svetlana förvarade en staty av Mannerheim i linneförrådet. Vinnie i sin tur försökte hitta ett fotfäste i tillvaron. Gå du först så kommer jag sen, brukade Vanja säga till Vinnie när de skiljdes åt som barn, omedveten om framtidens slutgiltiga farväl. ­

Juslins vackra berättelse handlar ändå mer om livet än om döden. Medan Vanja betraktar den billiga kistan sitter hennes son Frans och skruvar sig i kyrkbänken: Mamma, börjar det snart?

I Emma Juslins roman utspelar sig allt under en begravningsgudstjänst.

Man hinner minnas mycket under en gudstjänst, både egna minnen och andras. Syskonen Vanja och Vinnie växte upp i ett kargt jordbrukarhem på den nyländska landsbygden. Pappa Erik gjorde sitt bästa - skötsam, flitig och förtvivlad försökte han hålla ihop familjen. Mamma Darja drömde om att bli en stor konstnär, men satt mest och tittade på teve, drack (ur flaskor med renar på) eller sov bort dagarna. I tonåren försökte Vanja hitta svaret på vart fjärran släktingar försvann under Sovjettiden och varför mormor Svetlana förvarade en staty av Mannerheim i linneförrådet. Vinnie i sin tur försökte hitta ett fotfäste i tillvaron. Gå du först så kommer jag sen, brukade Vanja säga till Vinnie när de skiljdes åt som barn, omedveten om framtidens slutgiltiga farväl. ­

Juslins vackra berättelse handlar ändå mer om livet än om döden. Medan Vanja betraktar den billiga kistan sitter hennes son Frans och skruvar sig i kyrkbänken: Mamma, börjar det snart?