Eureka, Ellerströms akademiska – serie

När John Ajvide Lindqvists skräckroman Låt den rätte komma in lanserades i början av 2000-talet framstod det i tv-sofforna och på kultursidorna som om genren föddes med detta nyskrivna verk. Så var det naturligtvis inte, men skräcklitteraturen har länge förbisetts när litteraturhistoriska översiktsverk har skrivits. Med sitt pionjärarbete Svensk skräcklitteratur fyller litteraturforskaren Mattias Fyhr nu denna lucka.

I detta första band – Bårtäcken över jordens likrum – behandlar han med sedvanlig noggrannhet och stor ämneskunskap skräcktraditionen från medeltiden fram till mitten av 1800-talet. Med en blandning av litteraturhistoria och litteraturanalys presenterar och diskuterar Fyhr verk av bland andra kung Gustaf III, som inte bara grundade Svenska Akademien utan också skrev ett eget skräckdrama; nationalskalden Erik Johan Stagnelius, som vid sidan av sitt kanoniserade författarskap ägnade sig åt skräck; Anna Maria Lenngren samt den orättvist bortglömde författaren Constans Pontin.

Postmodernism. Termen kom i svang i Sverige någon gång på 1980-talet, då kontinentala filosofiska och estetiska strömningar plötsligt och oförutsett sköljde in över landet och fick bäring på den samtida debatten. Men hur relevant är egentligen begreppet för perioden som helhet? I sin avhandling Är det detta som kallas postmodernism? utforskar Victor Malm det märkliga ordet som tycks betyda olika saker varje gång det används. Samtidigt är boken en studie av två svenska poeter som vid flera tillfällen har kallats för just postmodernister – ­Katarina Frostenson och Stig Larsson – en karakterisering som, menar författaren, delvis leder fel. Det är inte litteraturen i sig som är postmodern, utan snarare de stora socio­kulturella förändringar som litteraturen genomgick under andra hälften av 1900-­talet. Som ett alternativ till termen föreslår Malm den amerikanske litteraturvetaren Fredric Jamesons begrepp ’postmodernitet’, ett ord som betonar rörelser i tiden hellre än estetiska ideal. Genom läsningar av Frostenson och Larsson avhandlar Malm också frågor om modernismen som ideologi, poesins plats och funktion i en postmodern verklighet, dåliga dikter, mimologi, bildstormande, litteraturens slut, kitsch – och vad postmodernism är eller egentligen borde vara.