Novellix – serie

Du skulle inte ha skrattat, tänkte han, vad som helst annat. Han ledde dem uppför en brant stigning, genomkorsad av raviner, belamrad med stenblock. Blockens ryggar stack upp ur snön som kurande djur beredda till språng. De klättrade över hala vassa stenar, rispade skidorna, slant med stavarna. Den intensiva kölden frös ner hans hetta. Jag måste återerövra henne, tänkte han nu, en bit i taget.

Karl ser hur de två tittar på varandra, hans fru Mona och vännen Edgar. Edgar som är lugn, bredbent och självsäker – allt Karl inte är. Trion skidar ut i skogen, över den gnistrande kalla snön, medan Karl känner svartsjukan brinna inombords. Ett oväntat möte bland granarna blir vändningen och skogen den förlösande kraften. Stig Dagerman var en av det svenska 1900-talets mest tongivande författare. Denna bok innehåller utöver novellen Den hängdes träd även den älskade texten Vårt behov av tröst är omättligt.

"Hann inte fråga uppfödaren vad mysk syftar på, hon verkade ha väldigt bråttom. Hon sladdade in på tomten, öppnade bakluckan, lyfte ut en kartong och hällde ut sju ankor på gräsmattan, sedan skrek hon att jag skulle swisha en tusing per anka och gasade härifrån."

Ett storstadspar har lämnat Stockholm för att förverkliga drömmen om självhushållning på landet. Hennes liv styrs plötsligt av känsliga plantor, krävande växtbelysning och ovanliga ankor, medan han helst verkar vilja gräva ner sig. Med humor och samtida igenkänning får vi följa en nybliven odlingsentusiast, och en dag ställs allt på sin spets efter en oväntad upptäckt.

Med novellen Är det så mycket begärt gör Lotta Lundgren, programledare och kokboksförfattare, sin skönlitterära debut. En fartfylld och rolig berättelse där det egna intresset för odling skiner igenom.

Den som vill tukta och beskära sitt äppelträd måste börja redan i språket: Säg inte tukta och beskära, säg att du ska öppna trädet, ge det ljus och rymd så att själva solnedgången kan kittla de innersta grenarna och få det att skratta i kvällen.

I volymen Poems har författaren och poeten Göran Greider samlat femton utvalda dikter som alla inspirerats av naturen. I det nyskrivna förordet beskriver han känslan av djup samhörighet med "en liten plätt på detta jordklot" och hur svårt livet blev när den plötsligt togs ifrån honom. De personliga dikterna, vissa publicerade här för första gången, har kommit till under många år. En samling om ljusa vårnätter, om varför varje trädgård är en minneslund och om hur du egentligen ska beskära ett äppelträd.

Fröer har en nästan övermänsklig förmåga att sprida sig över jorden. De guppar på vågor och flyger med vinden. De utvecklar taggar och hullingar, fastnar i tassar och trasslar in sig i päls. De kletar fast sig på klor och passerar oförändrade genom magsäckar och kloaker. De erövrar nya kontinenter genom att manipulera djurs och människors beteenden. Och ändå står jag där varje vår och stirrar ilsket ner i en kruka som inte verkar innehålla något annat än jord. Varför gror det inte? Jag har gjort allt som stod på påsen och lite (ganska mycket) till. Ändå händer inget.

Att så frön utifrån månens faser, använda rökelse, magi och blodsoffer – människan är beredd att prova det mesta för en lyckad skörd. Låter det magstarkt? Prova i stället att spela Black Sabbath för dina blommor så växer de bevisligen bättre!

Musikjournalisten Elin Unnes har varit en hängiven odlare i över ett decennium och släppt flera trädgårdsböcker, bland annat The Secret Gardener (2014). I facknovellen Att så ett frö låter hon oss följa med på en lärorik, inspirerande och rolig resa som tar sin början med en ensam ökenväxt.

Hon undrar hur livet hade varit om hon sagt något annat. När David sa ”är du redo att bli mamma?” och hon la handen på hans. Om hon sagt annorlunda än ”såklart jag är. Jag kommer älska din son”. Om hon hade sagt ”jag vet inte om jag är mammasorten” eller om hon hade sagt ”vi får väl se”.

Emily har åkt till huset vid havet för att skriva och gömma sig från stundande teaterrecensioner – men avbryts av ett samtal. Hon behöver komma hem till verkligheten i stan, hem till David och bonussonen Zach. Hem till ett barn, som nu blivit tonåring, vars rum hon varit med och format, och vars liv skapat minnen som både svider och värmer. Författaren Agnes Lidbecks nyskrivna novell skildrar livet som bonusmamma – att bli mamma utan att kanske egentligen välja det. Hur mycket kärlek får man ge? Hur mycket kärlek måste man ge?

– Skilj dig, sa dottern. – Men jag håller ju ihop för er skull, sa jag.– Gör inte det, sa dottern. Skilj dig för oss.– Vill du inte ta studenten? sa jag.– Jo, det är klart, sa hon.– Om jag skiljer mig blir det inga studier, det kostar, sa jag. – Men det är väl inte mitt fel att ni håller ihop, sa dottern.– Du vet inte vad du pratar om, flicka, sa jag.

Ingeborg Henrietta Holm ser tillbaka på sin uppväxt, sitt äktenskap och sitt moderskap. ­I novellen Jag ska ge dig! får vi ta del av hennes liv – från barndomens separationer till de svåra beslut och uppoffringar som präglat hennes livsval. Att mata, natta, byta blöjor och vagga är en sak, men hur gör man sen? I en värld där frågor kring p-piller och rätten till sina egna val är centrala, utforskar författaren Agneta Klingspor – på en rak, ärlig och inte minst humoristisk prosa – den påfrestande ­relationen mellan mor och dotter genom ett helt liv.

Hur det än blev lyckades hon känna sig som om hon inte fanns till för sig själv. Antingen var det mannen. Eller barnen. Det hon själv ville visste hon inte om. På riktigt hade hon ingen aning. Hon låg i mörkret och tillät sig för en gångs skull att känna efter.

En mamma, nyss hemkommen från en fest, ligger bredvid sin sovande dotter och funderar över hur livet blev, medan minnen från hennes egen barndom sköljer över henne. Hon är mer än mamma, hon är också fru och dotter – men är hon sin egen? Författaren Caroline Ringskog Ferrada-Noli beskriver i sin nyskrivna novell föräldraskapet utifrån att vara kvinna – om att vilja bibehålla sin kropp och sin identitet, men hur? Hur överlever du vardagen om du inte finns till för dig själv längre?

– Alexa, säger jag. Jag har ljugit. – Har du? säger hon. – Jag var jättedum, säger jag. – Nej då, mamma, säger hon. – Jo, säger jag. Jag har inte råd, förstår du. Jag har inte råd med nya trosor. – Okej, säger hon. – Jag ville bara vara snäll mot dig, säger jag. – Du är snäll, mamma, säger hon.

En ung, ensamstående mamma hämtar sin dotter Alexa från förskolan. Pengarna räcker inte till. Inte till lägenheten och inte till bussen, så när Alexa kissar på sig i vinterkylan står de inför valet att tjuvåka eller använda sina sista slantar till att köpa nya trosor. Novellen Vi kan inte hjälpa alla handlar om de svåra situationer en mamma kan ställas inför – att tvingas säga nej till den i världen man vill ge allt. Den hyllade norska författaren Ingvild H. Rishøi skriver med svidande träffsäkerhet – bitvis träffar berättelsen som ett slag i magen – om en mor- och dotterrelation där det inte är självklart vem som tröstar vem.

När hon drar upp byxorna hör hon ett ljud. Ett knak av grenar. Det kommer nerifrån sjön. Hon andas tyst och står blickstilla med händerna på ­dragkedjan. Tycker sig se en skugga mellan gran­arna, en ­skiftning i det vaga ljuset. En röst. Och allt blir iskallt i henne.

Trettio år har passerat när fyra barndomsvänner åter­förenas vid en sjö i skogen. En evighet i tid och ändå känns allt som förr, de är sig lika, bara lite gråare. Men det finns ett mörker som förföljt Johanna under alla dessa år – något hemskt hände den där sommarkvällen för så länge sedan, just vid den lilla sjön … Tove Alsterdal har hyllats för sina spänningsromaner och novellen Jag som lever och du som är död ger prov på hennes storhet inom genren – en berättelse som skapar krypande obehag ända fram till sista sidan.

Reichmanns sömniga blick skärps. Michaels tolkar den snabbt. Han nickar mot Rob, som tyst instru­erar vakt­personalen. De bär fram en lutande brits, ett tygstycke, en hink och en vattenkanna. Vattnet skvätter över hinkens kant. – Jag förmodar att Herr Reichmann anar vad som väntar, säger Michaels stillsamt. Reichmann bara tittar på honom. Blicken är lätt förryckt. – Skendränkning är nåt mycket obehagligt, jag lovar, fortsätter Michaels. Och vi kan fortsätta hur länge som helst. Vi kommer att få svaret, Herr Reichmann, några dagar hit eller dit gör ingen skillnad. För oss. Men jag garanterar att de dagarna gör skillnad för er.

En stor internationell polisoperation slår till samtidigt runt om i världen. Arton människor grips och förhörs, misstänkta för inblandning i terroristbrott. Men inget verkar vara som polisen först trott, det här rör sig om något mycket större, men vad? Maktlösa tvingas den internationella polisen se på när enorma summor pengar förflyttas världen över – samtidigt som kommissarie Susanne Lundbäck i Stockholm börjar ana ett samband. Arne Dahls novell Portal är en spännande berättelse om ekonomisk brottslighet som utvecklar sig till en ren katt- och råttalek.

”Om jag har förstått det rätt, har ni aldrig råkat er far tidigare?” ”Nej, det är riktigt.” ”Låt mig bara påpeka att herr Adler har en…ganska bräck­lig konstitution. Han har lätt att sjunka ner i depression­er och tvångstankar i samband med starka sinnesrörelser. Vi har ju haft honom hos oss i tjugofem år, så jag tror jag vet vad jag talar om.”

På sin mors dödsbädd får en man veta en mörk hemlighet som varit dold i över trettio år: Hans far är inte död, utan inspärrad på en institution. När sanningen avslöjas ställs sonen inför ett moraliskt dilemma och beslutar sig för att besöka sin far – men väl på plats blir inget som han tänkt sig. Håkan Nesser tilldelades Sveriges Radios novellpris för sin berättelse Förrättningen, en novell om livsval, ­sanningar – och dess konsekvenser.

Han hängde av sig läderjackan i hallen. ”Kom in i köket”, sa mamma. På bordet stod en flaska Freixenet och tre vinglas. ”Vi måste fira nu, Adam.” Hon hällde upp bubblet och höjde sitt glas. ”För ditt nya liv, Adam. Min lilla jabka.” Han försökte titta henne i ögonen. Se om hon verkligen menade det: Hans nya liv. John ställde ner sitt glas på bordet. Adam tittade på honom. ”Välkommen ut.”

Adam muckar efter tio år i fängelse och möter en värld som förändrats sedan han sist såg den. En del saker är dock sig lika: mammans sambo är fortfarande irriterande och Adams ex vill inte veta av honom – samtidigt har hans son blivit så stor, snart tonåring. Adam famlar runt i tillvaron och försöker pussla ihop bitarna av ett trasigt liv och samtidigt bygga upp ett nytt. Men mest väntar han på ett möte med honom. Mannen som är orsaken till ett decennium bakom galler. Jens Lapidus novell Heder är skriven för Novellix och inget undantag när det gäller författarens unika berättar­stil och insyn i den kriminella världen.

Det fanns en glänta som jag delade med de vilda djuren. De brukade lämna sina skatter där. En bländvit rådjurskrona som jag varsamt lyfte och vilade mot min egen hjässa. Ett himmelsblått fågelägg som jag bäddade ner i mossan och sjöng godnattvisor för. En kull av harungar som ­betraktade mig en lång stund utan att blinka innan de jagade iväg genom ljungen. Det fanns inga stigar som ledde till gläntan, man måste följa de hemliga tecknen, granarna som först växte allt tätare och sedan började riva och slå efter en ­ innan de plötsligt gav vika och släppte in himlen och ljuset. Det var i gläntan jag hittade Lenni.

Sommaren 1994, hettan dallrar i luften. En flicka rör sig i gränslandet mellan barn och tonåring. Hon längtar bort och skogen blir den magiska plats dit de vuxna inte går – en plats där allt kan hända. Och i en glänta möter hon Lenni, en ung man med en blick som plötsligt kan mörkna. Han är uppenbarligen på flykt från något men vill inte berätta vad och en oviss bekantskap tar sin början under de ljusa sommarnätterna … Författaren Stina Jackson har hyllats för sina skildringar av komplexa relationer där inte sällan en överhängande känsla av fara vilar. Den nyskrivna novellen Gläntan är inget ­undantag – en spännande berättelse som utforskar det ­mörka i människan och väcker ett krypande obehag.

Jag grävde ner min hemlängtan i koltens ­inner­­s­ta, och satte i väg på skidorna. Det var Heaika och jag. Han var något år äldre. Men inte i sinnet. Kanske för att han hade sin familj. Jag var tio år men varken barn eller vuxen. Jag var ingen. Ingens barn. Tvångsförflyttningen hade gjort mig oarbbes mánn­­án. Föräldralös.

Två pojkar är ute på kalfjället för att vakta renhjorden. De är vilsna, både geografiskt och i sitt inre, efter tvångsförflyttningen. När dimman tätnar och mörkret sluter sig om dem slår de läger och försöker hålla både elden och därmed sig själva vid liv. Plötsligt skidrar en gammal kvinna mot dem, hon liknar ingen de tidigare träffat och hennes kolt ser ut att vara täckt av något väldigt speciellt … Det blir ett möte som förändrar allt.