Scripta minora Bibliothecae regiae Universitatis Upsaliensis – serie

Dubbelt öl ger gott humör ställer Bellmans diktning och Bryggareföreningens boksamling sida vid sida och kontrasterar ölet i vitterheten mot ölet i verkligheten. Ölet skummar i Bellmans diktning, ibland i överflöd. Men på 1700-talet beskrevs också öl som hälsosamt. I denna bok visar Carina Burman på två aspekter av sjuttonhundratalets öl – litteraturens och verklighetens. Bellman skrev inte endast om ”Vin och Flickor och Fredmans stråka” utan också om öl. ”Dubbelt Öl ger godt humeur, / Enkelt Öl jag aldrig smakar” konstaterar Fredman i epistlarna. Det dubbla ölet var starkt och berusande, det enkla svagt och vardagligt. Uppsala universitetsbibliotek har en betydande ölsamling, framför allt genom en donation från Svenska bryggareföreningen som innehåller böcker om öl från sex sekel, däribland sjuttonhundratalet. Här är det vardagens öl som dominerar. Boken ställer Bellmans diktning och Bryggareföreningens boksamling sida vid sida och kontrasterar ölet i vitterheten mot ölet i verkligheten. Carina Burman är docent i litteraturvetenskap och har tidigare givit ut ett stort antal böcker, såväl litteraturvetenskapliga som skönlitterära. Flera av hennes böcker behandlar 1700-talets litteratur.

Mordet på Cristina utspelar sig i och kring ett fiktivt Carolina Rediviva, placerat i den påhittade småstaden Viköping. Denna debutdeckare blev väl mottagen då den utkom 1952 och ger idag en fascinerande inblick i det tidiga efterkrigs-Sverige: idylliskt och inskränkt, men också under stark förändring. Som ett exempel på den akademiska deckartraditionen tillhör den också den svenska kriminalberättelsens historia.    Författaren Elise Dufva hette egentligen Gurli Taube (1890–1980). Hon var bibliotekarie, författare, kulturjournalist och en av de allra första kvinnorna som anställdes vid ett svenskt vetenskapligt bibliotek. Hela sin karriär ägnade hon Carolina Rediviva i Uppsala, där hon bland annat var chef för Kart- och planschavdelningen.    Nyutgåvan av Mordet på Cristina utges av Uppsala universitetsbibliotek som en del i uppmärksammandet av dess långa och mångskiftande historia. År 2021 fyller universitetsbiblioteket 400 år.

Den blivande kungen, Karl XIV Johan, besökte 1811 Uppsala i egenskap av universitetskansler. Universitetet behövde lösa två problem: plats för växande boksamlingar och lokal för akademiska fester. Kronprinsen pekade mot en av de högst belägna kullarna i den annars flacka staden Uppsala: på åsen mellan slottet och domkyrkan skulle en ny akademisk byggnad uppföras. Uppsala universitets konsistorium konstaterade förnöjt att platsen ”gör ett derå uppfört stående Palats till en prydnad för sjelfva Staden”. En lång byggprocess tog nu sin början och först 1841 stod ”palatset” Carolina Rediviva klart. Under årens lopp har ett flertal om- och tillbyggnader därefter skett. Denna skrift berättar i ord och bild historien om Carolina Redivivas förvandling från ett akademiskt palats till en vetenskaplig mötesplats.

Fotografen Magnus Hjalmarsson har under några år i samband med den senaste renoveringen (2017–2019) av Uppsala universitetsbiblioteks huvudbyggnad Carolina Rediviva dokumenterat husets förvandling och verksamhet. Fotoboken Carolina Rediviva – Själens läkehus ger en unik inblick bakom kulisserna, in i bokmagasin och andra stängda utrymmen, men får också läsaren att se välbekanta rum med nya ögon. ”Denna bok är tänkt som en promenad genom Uppsala universitetsbiblioteks huvudbyggnad Carolina Rediviva, där betraktaren får följa med in i läsesalar och magasin, i publika utrymmen och annars otillgängliga lokaler, över vind och ner i källare, i vardag och fest, i stillhet och brus. Människorna träder tillbaka och byggnaden får huvudrollen. Fotografen Magnus Hjalmarssons bilder låter de arkitektoniska detaljer man annars skyndar förbi träda fram, ibland nära, ibland i sina rumsliga sammanhang.” Ur överbibliotekarie Lars Burmans förord.

En text i en blogg fångar ögonblicket, och med tiden blir den ett vittnesmål om hur författaren en gång tänkte och kände. Lars Burman började blogga 2012, och i den här volymen har han samlat 84 av sina texter från nätet. Den sista är skriven våren 2022. Författaren har inför publiceringen skrivit för- och efterord, men också försett texterna med noter, där han kommenterar dem med historisk distans. Lars Burman är professor i litteraturvetenskap och sedan 2012 överbibliotekarie vid Uppsala universitetsbibliotek. I boken samsas därför essäer om litteratur med betraktelser om svenska och internationella biblioteksfrågor.