I retorik- och litteraturhistoriska framställningar är det vanligt att man talar om den andra hälften av 1700-talet som en nedgångsperiod för den klassiska retoriken. Den bild som förmedlas kan sammanfattas på följande sätt: från att ha haft en dominerande position inom utbildningsväsendet och erbjudit en teoretisk förståelse av såväl politisk som estetisk kommunikation, reduceras retoriken till en obsolet kvarleva av det klassiska arvet. Själva termen retorik blir suspekt. Här undersöker Otto fischer vilka diskussioner som faktiskt fördes om retoriken och vältaligheten i det svenska 1700-talet. Vilka attityder och föreställningar kom till uttryck, och är det alls berättigat att tala om en retorikens död?

Sedan antiken har retoriken anklagats för att vara en omoralisk konst som endast bryr sig om framgång, helt utan hänsyn till det sanna eller det goda. Än idag, mer än tvåtusen år efter Platons förkastelsedom, saknar retorikvetenskapen en ingående diskussion kring frågan om retorikens etik. I Etik, Retorik, Politik - Till tvetydighetens lov söker Alexander Stagnell svar på denna fråga. Bokens första del är en genomgång av de antika retorikernas och sofisternas svar på Platons kritik, samt en undersökning av hur den samtida handbokslitteraturen i Skandinavien hanterar frågan. I den andra delen erbjuder författaren sitt eget svar på frågan om retorikens förhållande till etik.

Från slutet av 1980-talet har retorik etablerat sig som ett fullskaligt akademiskt ämne vid flera svenska lärosäten. Retorikvetenskapen har allt tydligare tagit form som ett forskningsfält i egen rätt. Nu går den svenska retorikens utveckling in i ett nytt skede och därmed återaktualiseras frågor om retorikvetenskapens identitet, potential och angreppssätt. I Förledd och förtjust går fem doktorander i dialog om dessa frågor. I del ett presenteras fem individuella kapitel som behandlar forskning, utbildning, kritik och tradition. I del två förs ett samtal om fältformering, grundutbildning och kanoniseringsprocesser. Antologin är en tidskapsel för ett skede i den svenska retorikvetenskapens utveckling och en katalysator för en fortsatt diskussion om retorikämnets framtid.

Denna bok innehåller en utgåva med svensk översättning av 114 brev, skrivna på latin under den andra hälften av 1600-talet. Breven är författade av de tre bröderna Daniel, Carl och Gustav Gyldenstolpe och riktar sig med några få undantag till deras äldre bror Nils som flyttat från hemmet i Åbo till Stockholm för att göra ämbetsmannakarriär. I breven erbjuds vi många glimtar av dåtidens samhälle, av det skånska kriget där en av bröderna deltog, om privata händelser och av de vardagliga problem som ofta handlade om att hålla samman familjen under kärva förhållanden. Vi informeras även om de verksamheter som bedrevs av jurister och ämbetsmän i stormaktstidens svenska statsförvaltning med förgreningar kring hela Östersjön. Förutom sitt värde som historiska källor ger breven inblickar i dåtidens utbildningsväsen med ett särskilt fokus på inlärningen av latin och retorik. De visar också på den höga latinkompetens som individer besatt under tidigmodern tid i Sverige samt hur detta nylatin var ett kommunikationsmedel som smidigt kunde utnyttjas för alla förekommande sociala behov. Annika Ström är professor i retorik och docent i latin och verksam i retorikämnet vid Södertörns högskola.

Under tidigmodern tid i Sverige utvecklades föregångarna till dagens akademiska avhandlingar på universiteten. Dessa så kallade dissertationer speglar den dåtida normen för vetenskapligt skrivande och utgör lärdomsprov från den akademiska världen som den såg ut under 1600- och 1700-talen. Här står två dissertationer i fokus. De är framlagda vid Uppsala universitet av magister Olof Lindbom, med professor Petrus Ekerman som preses. Det rör sig om två separata tryck från 1700-talets första hälft, vilka tar sig an att diskutera retorikens historia. I den första delen (1743) avhandlas den gamla retoriken, det vill säga den klassiska grekiska och romerska traditionen och exempelvis Platon, Aristoteles och Cicero. I den andra delen (1746) tar framställningen avstamp i 1500-talet och retorikern och filosofen Petrus Ramus och presenterar sedan den senare retoriska traditionen. Dessa båda avhandlingar tillgängliggörs här i form av en utgåva av den latinska texten tillsammans med en översättning. Författarens egna noter till texten förklaras i en kommentar. I ett inledande avsnitt diskuteras dissertationernas kontext och även de källor som används i dissertationerna. Denna bok vill, utöver att tillgängliggöra texterna, även ge insyn i den dåtida bilden av retorik som lära och också synliggöra hur dessa dissertationer skrevs. Annika Ström är professor i retorik och docent i latin och verksam i retorikämnet vid Södertörns högskola.

Här presenteras två latinska orationer, hållna i Uppsala 1654. I centrum för dem står retorikens användbarhet som politiskt redskap. Tillsammans skildrar de en talekonst med dubbelt ansikte: medan den ena orationen utmålar retoriken som en försåtlig manipulationskonst framställer den andra den som fundamentet för varje civiliserat samhälle. Var retoriken ond eller god? Något entydigt svar ger inte orationerna. Vad som gör orationerna märkliga är att de kan läsas som inlägg i den politiska strid som i det fördolda rasade just vid denna tid, nämligen den nye svenske kungen Karl X Gustavs planer på att starta krig mot Polen. Samtidigt som orationerna demonstrerar renässansens syn på retoriken som politiskt verktyg ger de oväntade inblickar i tidens politiska opinionsbildning. Nils Ekedahl är docent i retorik och Annika Ström professor i retorik och docent i latin. Båda är verksamma vid Södertörns högskola.

I retorik- och litteraturhistoriska framställningar är det vanligt att man talar om den andra hälften av 1700-talet som en nedgångsperiod för den klassiska retoriken. Den bild som förmedlas kan sammanfattas på följande sätt: från att ha haft en dominerande position inom utbildningsväsendet och erbjudit en teoretisk förståelse av såväl politisk som estetisk kommunikation, reduceras retoriken till en obsolet kvarleva av det klassiska arvet. Själva termen retorik blir suspekt. Här undersöker Otto fischer vilka diskussioner som faktiskt fördes om retoriken och vältaligheten i det svenska 1700-talet. Vilka attityder och föreställningar kom till uttryck, och är det alls berättigat att tala om en retorikens död?

Sedan antiken har retoriken anklagats för att vara en omoralisk konst som endast bryr sig om framgång, helt utan hänsyn till det sanna eller det goda. Än idag, mer än tvåtusen år efter Platons förkastelsedom, saknar retorikvetenskapen en ingående diskussion kring frågan om retorikens etik. I Etik, Retorik, Politik - Till tvetydighetens lov söker Alexander Stagnell svar på denna fråga. Bokens första del är en genomgång av de antika retorikernas och sofisternas svar på Platons kritik, samt en undersökning av hur den samtida handbokslitteraturen i Skandinavien hanterar frågan. I den andra delen erbjuder författaren sitt eget svar på frågan om retorikens förhållande till etik.

Från slutet av 1980-talet har retorik etablerat sig som ett fullskaligt akademiskt ämne vid flera svenska lärosäten. Retorikvetenskapen har allt tydligare tagit form som ett forskningsfält i egen rätt. Nu går den svenska retorikens utveckling in i ett nytt skede och därmed återaktualiseras frågor om retorikvetenskapens identitet, potential och angreppssätt. I Förledd och förtjust går fem doktorander i dialog om dessa frågor. I del ett presenteras fem individuella kapitel som behandlar forskning, utbildning, kritik och tradition. I del två förs ett samtal om fältformering, grundutbildning och kanoniseringsprocesser. Antologin är en tidskapsel för ett skede i den svenska retorikvetenskapens utveckling och en katalysator för en fortsatt diskussion om retorikämnets framtid.

Denna bok innehåller en utgåva med svensk översättning av 114 brev, skrivna på latin under den andra hälften av 1600-talet. Breven är författade av de tre bröderna Daniel, Carl och Gustav Gyldenstolpe och riktar sig med några få undantag till deras äldre bror Nils som flyttat från hemmet i Åbo till Stockholm för att göra ämbetsmannakarriär. I breven erbjuds vi många glimtar av dåtidens samhälle, av det skånska kriget där en av bröderna deltog, om privata händelser och av de vardagliga problem som ofta handlade om att hålla samman familjen under kärva förhållanden. Vi informeras även om de verksamheter som bedrevs av jurister och ämbetsmän i stormaktstidens svenska statsförvaltning med förgreningar kring hela Östersjön. Förutom sitt värde som historiska källor ger breven inblickar i dåtidens utbildningsväsen med ett särskilt fokus på inlärningen av latin och retorik. De visar också på den höga latinkompetens som individer besatt under tidigmodern tid i Sverige samt hur detta nylatin var ett kommunikationsmedel som smidigt kunde utnyttjas för alla förekommande sociala behov. Annika Ström är professor i retorik och docent i latin och verksam i retorikämnet vid Södertörns högskola.

Under tidigmodern tid i Sverige utvecklades föregångarna till dagens akademiska avhandlingar på universiteten. Dessa så kallade dissertationer speglar den dåtida normen för vetenskapligt skrivande och utgör lärdomsprov från den akademiska världen som den såg ut under 1600- och 1700-talen. Här står två dissertationer i fokus. De är framlagda vid Uppsala universitet av magister Olof Lindbom, med professor Petrus Ekerman som preses. Det rör sig om två separata tryck från 1700-talets första hälft, vilka tar sig an att diskutera retorikens historia. I den första delen (1743) avhandlas den gamla retoriken, det vill säga den klassiska grekiska och romerska traditionen och exempelvis Platon, Aristoteles och Cicero. I den andra delen (1746) tar framställningen avstamp i 1500-talet och retorikern och filosofen Petrus Ramus och presenterar sedan den senare retoriska traditionen. Dessa båda avhandlingar tillgängliggörs här i form av en utgåva av den latinska texten tillsammans med en översättning. Författarens egna noter till texten förklaras i en kommentar. I ett inledande avsnitt diskuteras dissertationernas kontext och även de källor som används i dissertationerna. Denna bok vill, utöver att tillgängliggöra texterna, även ge insyn i den dåtida bilden av retorik som lära och också synliggöra hur dessa dissertationer skrevs. Annika Ström är professor i retorik och docent i latin och verksam i retorikämnet vid Södertörns högskola.

Här presenteras två latinska orationer, hållna i Uppsala 1654. I centrum för dem står retorikens användbarhet som politiskt redskap. Tillsammans skildrar de en talekonst med dubbelt ansikte: medan den ena orationen utmålar retoriken som en försåtlig manipulationskonst framställer den andra den som fundamentet för varje civiliserat samhälle. Var retoriken ond eller god? Något entydigt svar ger inte orationerna. Vad som gör orationerna märkliga är att de kan läsas som inlägg i den politiska strid som i det fördolda rasade just vid denna tid, nämligen den nye svenske kungen Karl X Gustavs planer på att starta krig mot Polen. Samtidigt som orationerna demonstrerar renässansens syn på retoriken som politiskt verktyg ger de oväntade inblickar i tidens politiska opinionsbildning. Nils Ekedahl är docent i retorik och Annika Ström professor i retorik och docent i latin. Båda är verksamma vid Södertörns högskola.