Nutiden överöser oss med slagord: ”Du kan bli framgångsrik”, ”Du måste förverkliga dig själv!”, ”Du har bara ett liv, unna dig storslagna upplevelser!”, ” Tänk positivt!”

Men alla vet vi, innerst inne, att tillvaron är oberäknelig. Hur mycket man än försöker så styr man inte sitt liv. Vi är, utan att vara särskilt medvetna om det, ständigt beroende av andras omsorger.

I Sonjas godhet frågar sig Owe Wikström vart medkänslan, omsorgen och samtalen om de goda handlingarna tagit vägen. Har osjälviskhet blivit omodernt? Vad sker i ett samhälle där individualism och upplevelsehets står i centrum? Är det omodernt att föra samtal om individens personliga ansvar för andra än sig själv? Förstärks självcentreringen av populärpsykologins tro-på-dig-själv-budskap och en upplevelseorienterad andlighet?

Utgående från en dramatisk personlig upplevelse diskuterar författaren hur det är att vara föremål för andras omsorg, utelämnad i den svages position. När tillvaron är som bräckligast minns han Sonja – den goda kvinnan i Dostojevskijs roman Brott och straff. Hon blir en sinnebild för det goda i människan. Samtidigt ger hon oss en föreställning om en typ av förebild som tidigare sågs som självklar. Att det är en litterär gestalt som på detta sätt väcker tankar om ömhetens betydelse leder över till en diskussion om böckers existentiella betydelse och deras roll som motkrafter. Frågor om ansvar och godhet diskuteras utifrån flera författarskap, främst Fjodor Dostojevskij men även Torgny Lindgren och J. M. Coetzee.

Avslutningsvis ger författaren oss rådet att skapa ett eget husapotek av böcker och delar generöst med sig av sina egna favoritmediciner.

Sonjas godhet utgör en fristående fortsättning på författarnas tidigare böcker: Långsamhetens lov eller vådan av att åka moped genom Louvren, som tar upp vårt förhållande till tiden, Ikonen i fickan – om inre och yttre resor, som diskuterar platsens och resans betydelse i våra liv, och slutligen Sonjas godhet, som behandlar vårt förhållningssätt till våra handlingar.

Nutiden överöser oss med slagord: ”Du kan bli framgångsrik”, ”Du måste förverkliga dig själv!”, ”Du har bara ett liv, unna dig storslagna upplevelser!”, ” Tänk positivt!”

Men alla vet vi, innerst inne, att tillvaron är oberäknelig. Hur mycket man än försöker så styr man inte sitt liv. Vi är, utan att vara särskilt medvetna om det, ständigt beroende av andras omsorger.

I Sonjas godhet frågar sig Owe Wikström vart medkänslan, omsorgen och samtalen om de goda handlingarna tagit vägen. Har osjälviskhet blivit omodernt? Vad sker i ett samhälle där individualism och upplevelsehets står i centrum? Är det omodernt att föra samtal om individens personliga ansvar för andra än sig själv? Förstärks självcentreringen av populärpsykologins tro-på-dig-själv-budskap och en upplevelseorienterad andlighet?

Utgående från en dramatisk personlig upplevelse diskuterar författaren hur det är att vara föremål för andras omsorg, utelämnad i den svages position. När tillvaron är som bräckligast minns han Sonja – den goda kvinnan i Dostojevskijs roman Brott och straff. Hon blir en sinnebild för det goda i människan. Samtidigt ger hon oss en föreställning om en typ av förebild som tidigare sågs som självklar. Att det är en litterär gestalt som på detta sätt väcker tankar om ömhetens betydelse leder över till en diskussion om böckers existentiella betydelse och deras roll som motkrafter. Frågor om ansvar och godhet diskuteras utifrån flera författarskap, främst Fjodor Dostojevskij men även Torgny Lindgren och J. M. Coetzee.

Avslutningsvis ger författaren oss rådet att skapa ett eget husapotek av böcker och delar generöst med sig av sina egna favoritmediciner.

Sonjas godhet utgör en fristående fortsättning på författarnas tidigare böcker: Långsamhetens lov eller vådan av att åka moped genom Louvren, som tar upp vårt förhållande till tiden, Ikonen i fickan – om inre och yttre resor, som diskuterar platsens och resans betydelse i våra liv, och slutligen Sonjas godhet, som behandlar vårt förhållningssätt till våra handlingar.

Nutiden överöser oss med slagord: ”Du kan bli framgångsrik”, ”Du måste förverkliga dig själv!”, ”Du har bara ett liv, unna dig storslagna upplevelser!”, ” Tänk positivt!”

Men alla vet vi, innerst inne, att tillvaron är oberäknelig. Hur mycket man än försöker så styr man inte sitt liv. Vi är, utan att vara särskilt medvetna om det, ständigt beroende av andras omsorger.

I Sonjas godhet frågar sig Owe Wikström vart medkänslan, omsorgen och samtalen om de goda handlingarna tagit vägen. Har osjälviskhet blivit omodernt? Vad sker i ett samhälle där individualism och upplevelsehets står i centrum? Är det omodernt att föra samtal om individens personliga ansvar för andra än sig själv? Förstärks självcentreringen av populärpsykologins tro-på-dig-själv-budskap och en upplevelseorienterad andlighet?

Utgående från en dramatisk personlig upplevelse diskuterar författaren hur det är att vara föremål för andras omsorg, utelämnad i den svages position. När tillvaron är som bräckligast minns han Sonja – den goda kvinnan i Dostojevskijs roman Brott och straff. Hon blir en sinnebild för det goda i människan. Samtidigt ger hon oss en föreställning om en typ av förebild som tidigare sågs som självklar. Att det är en litterär gestalt som på detta sätt väcker tankar om ömhetens betydelse leder över till en diskussion om böckers existentiella betydelse och deras roll som motkrafter. Frågor om ansvar och godhet diskuteras utifrån flera författarskap, främst Fjodor Dostojevskij men även Torgny Lindgren och J. M. Coetzee.

Avslutningsvis ger författaren oss rådet att skapa ett eget husapotek av böcker och delar generöst med sig av sina egna favoritmediciner.

Sonjas godhet utgör en fristående fortsättning på författarnas tidigare böcker: Långsamhetens lov eller vådan av att åka moped genom Louvren, som tar upp vårt förhållande till tiden, Ikonen i fickan – om inre och yttre resor, som diskuterar platsens och resans betydelse i våra liv, och slutligen Sonjas godhet, som behandlar vårt förhållningssätt till våra handlingar.