Kontaktförbud - ett slag i luften? : om förutsättningarna för lagens tillämpning i praktiken

Den 1 oktober 2011 kommer lagen om besöksförbud att ersättas med en ny lag, lagen om kontaktförbud (SFS 2011:487). Den nuvarande lagen om besöksförbud infördes 1988 som ett led i arbetet med att stärka skyddet främst för kvinnor som utsatts för brott av en person de tidigare haft en relation med. Ett besöksförbud kan idag meddelas om det på grund av särskilda omständigheter finns risk för att någon kommer att begå brott mot, förfölja eller på något annat sätt trakassera en annan person. Avsikten var således att förebygga hotfulla och farliga situationer och samtidigt skapa utrymme för polisen att ingripa om besöksförbudet skulle komma att överträdas. Redan i förarbetena påpekades emellertid riskerna med att besöksförbudet skulle överträdas eller kringgås samt att svårigheter skulle kunna uppstå vid lagens tillämpning. Tyvärr har dessa farhågor i många avseenden visat sig vara riktiga; besöksförbud har sällan blivit det skydd för brottsdrabbade som var avsikten. Flera tidigare undersökningar visar således att besöksförbudslagen brister i såväl utformning som tillämpning. Många drabbade upplever att besöksförbudet inte ger tillräckligt skydd och att rättsväsendets reaktioner vid överträdelser av besöksförbudet uteblir. Det konstateras även att polisens arbete med att informera brottsdrabbade om besöksförbud varierar, likaså rutinerna för hur ett utfärdat besöksförbud följs upp. Åklagare har i sin tur länge saknat tydliga riktlinjer för vilket beslut bedömningen om besöksförbud ska grunda sig på, samtidigt som strukturerade hot- och riskbedömningar sällan ingår i deras beslutsunderlag. Till detta kommer att de faktiska överträdelserna av besöksförbud är många och att det i dessa fall inte sällan handlar om en liten grupp individer som utsätts för upprepade brott.