Allan Pettersson är 1900-talets främsta svenska symfoniker. Efter en trög start får den av sjukdom plågade tonsättaren växande uppmärksamhet, och i och med den sjunde symfonin (1968) sprids ryktet om honom ut i Europa. I synnerhet i Tyskland finner hans ömsom sargade, ömsom trösterika tonspråk genklang. I den tyske musikvetaren Michael Kubes biografi växer en delvis ny bild fram av den på en gång hyllade och isolerade kompositören, som en gång förklarade att den enda metoden för att nå mitt mål på denna vandring är att få en ofattbar längtan att styra mig, ge mig kraft att stå ut med asgamarnas blickar från de höga, nakna träden, att inte skrämmas av landskapet skenbara ödslighet utan låta mig bäras av upplevelsen inför dess skönhet.
