Vad är arbetsoförmåga och vad är inte arbetsoförmåga? Vad är sjukdom och vad är inte sjukdom? Tillstånd som i västvärlden tidigare sågs som fysisk eller psykisk ohälsa eller personlig svaghet har legitimerats som arbetsoförmåga pga sjukdom genom läkarintygets införande. Vad som är »sjukt« respektive »friskt« har därigenom förtydligats. Socialförsäkringssystemets förlitan på läkarintyget är dock ifrågasatt. Orsaken är främst de höga sjuktalen, till vilka läkarna beskylls bidra. Tidigare ansågs de bidra med medicinsk sakkunskap för rättsligt rimliga beslut. Nu vill staten INTE ha en yrkeskår som är självständig i förhållande till statsmakten. Kåren ska genomföra den politiska majoritetens beslut. Den ska därför utbildas i intygsskrivande, dvs i försäkringsmedicin och endast vissa läkare ska få skriva intyg. Staten vill alltså skapa en speciell kategori av lojala medicinare, som tolkar sjukdoms- och arbetsoförmågebegreppen i enlighet med den politiska meningen.

Med denna samhällsuppfattning som bakgrund undersöks läkarintyget ur tre perspektiv. Den första rör hur läkarintygets rättsliga styrningseffekter kan kollidera med bland annat ekonomisk och politisk agenda. Den andra rör läkarintygets legitimitet som instrument för rättssäkra beslut. Den tredje rör läkarintygets funktion som bevismedel. För att allsidigt belysa frågeställningarna i boken gör författarna såväl rättsliga som vetenskapsteoretiska och statistiska överväganden.

Lotta Vahlne Westerhäll är professor em. i offentlig rätt vid Handelshögskolan, Göteborgs universitet. Stefan Thorpenberg är docent i vetenskapsteori och verksam vid Nordiska Högskolan för Folkhälsovetenskap i Göteborg. Magnus Jonasson är jur kand och var vid projektets genomförande verksam vid juridiska institutionen, Handelshögskolan vid Göteborgs universitet. Han arbetar nu med tillsyn och kvalitetsgranskning vid Skolinspektionen.

Vad är arbetsoförmåga och vad är inte arbetsoförmåga? Vad är sjukdom och vad är inte sjukdom? Tillstånd som i västvärlden tidigare sågs som fysisk eller psykisk ohälsa eller personlig svaghet har legitimerats som arbetsoförmåga pga sjukdom genom läkarintygets införande. Vad som är »sjukt« respektive »friskt« har därigenom förtydligats. Socialförsäkringssystemets förlitan på läkarintyget är dock ifrågasatt. Orsaken är främst de höga sjuktalen, till vilka läkarna beskylls bidra. Tidigare ansågs de bidra med medicinsk sakkunskap för rättsligt rimliga beslut. Nu vill staten INTE ha en yrkeskår som är självständig i förhållande till statsmakten. Kåren ska genomföra den politiska majoritetens beslut. Den ska därför utbildas i intygsskrivande, dvs i försäkringsmedicin och endast vissa läkare ska få skriva intyg. Staten vill alltså skapa en speciell kategori av lojala medicinare, som tolkar sjukdoms- och arbetsoförmågebegreppen i enlighet med den politiska meningen.

Med denna samhällsuppfattning som bakgrund undersöks läkarintyget ur tre perspektiv. Den första rör hur läkarintygets rättsliga styrningseffekter kan kollidera med bland annat ekonomisk och politisk agenda. Den andra rör läkarintygets legitimitet som instrument för rättssäkra beslut. Den tredje rör läkarintygets funktion som bevismedel. För att allsidigt belysa frågeställningarna i boken gör författarna såväl rättsliga som vetenskapsteoretiska och statistiska överväganden.

Lotta Vahlne Westerhäll är professor em. i offentlig rätt vid Handelshögskolan, Göteborgs universitet. Stefan Thorpenberg är docent i vetenskapsteori och verksam vid Nordiska Högskolan för Folkhälsovetenskap i Göteborg. Magnus Jonasson är jur kand och var vid projektets genomförande verksam vid juridiska institutionen, Handelshögskolan vid Göteborgs universitet. Han arbetar nu med tillsyn och kvalitetsgranskning vid Skolinspektionen.

Vad är arbetsoförmåga och vad är inte arbetsoförmåga? Vad är sjukdom och vad är inte sjukdom? Tillstånd som i västvärlden tidigare sågs som fysisk eller psykisk ohälsa eller personlig svaghet har legitimerats som arbetsoförmåga pga sjukdom genom läkarintygets införande. Vad som är »sjukt« respektive »friskt« har därigenom förtydligats. Socialförsäkringssystemets förlitan på läkarintyget är dock ifrågasatt. Orsaken är främst de höga sjuktalen, till vilka läkarna beskylls bidra. Tidigare ansågs de bidra med medicinsk sakkunskap för rättsligt rimliga beslut. Nu vill staten INTE ha en yrkeskår som är självständig i förhållande till statsmakten. Kåren ska genomföra den politiska majoritetens beslut. Den ska därför utbildas i intygsskrivande, dvs i försäkringsmedicin och endast vissa läkare ska få skriva intyg. Staten vill alltså skapa en speciell kategori av lojala medicinare, som tolkar sjukdoms- och arbetsoförmågebegreppen i enlighet med den politiska meningen.

Med denna samhällsuppfattning som bakgrund undersöks läkarintyget ur tre perspektiv. Den första rör hur läkarintygets rättsliga styrningseffekter kan kollidera med bland annat ekonomisk och politisk agenda. Den andra rör läkarintygets legitimitet som instrument för rättssäkra beslut. Den tredje rör läkarintygets funktion som bevismedel. För att allsidigt belysa frågeställningarna i boken gör författarna såväl rättsliga som vetenskapsteoretiska och statistiska överväganden.

Lotta Vahlne Westerhäll är professor em. i offentlig rätt vid Handelshögskolan, Göteborgs universitet. Stefan Thorpenberg är docent i vetenskapsteori och verksam vid Nordiska Högskolan för Folkhälsovetenskap i Göteborg. Magnus Jonasson är jur kand och var vid projektets genomförande verksam vid juridiska institutionen, Handelshögskolan vid Göteborgs universitet. Han arbetar nu med tillsyn och kvalitetsgranskning vid Skolinspektionen.