Den slutliga uppgörelsen och andra tankar

Från en intresseorganisation för Selma Lagerlöf-forskning fick jag en beställning på en självpresentation Och plötsligt såg jag att jag kunde presentera hela min till synes disparata forskning och verksamhet som ett enda löpande sammanhang och som en del av en tankeutveckling i världen. Det blev naturligtvis för långt för beställaren, men det accepterades. För mig var det för kort, så jag byggde ut det. Det är nu första bidraget i boken.

Tidigare hade jag kommit att läsa en lång not jag hade i en liten bok om Aniara. Och plötsligt stod för mig hela atmosfären kring humaniora i Stockholm på 1950-talet, som jag upplevde den när jag arbetade med och 1958 disputerade på en avhandling Landskap och natur i Gösta Berlings saga och Nils Holgersson. Disputationen skedde fem dagar innan Selma Lagerlöf skulle ha blivit hundra år, så det blev stor uppmärksamhet.

Men det blev ingen docentur i Stockholm, som jag älskade efter en barndom i Smedslätten, och jag måste ut på andra vägar. Emellertid fann jag för någon tid sedan fram till en C-uppsats i idéhistoria från 1991 av Peter Antman om John Landquists filosofi och dess mottagande. Därtill kom senare Svante Nordins båda böcker Från Hägerström till Hedenius. Den moderna svenska filosofin (1983) och Sven Stolpe. Blåsten från ett temperament (2014) Och plötsligt förstod jag att min avhandling bara var en bricka i ett stort spel om humaniora i landet, nära nog en strid på liv och död, mellan den ”Uppsala-filosofi” som kom att dominera, inte minst i Stockholm, och det skiljaktiga tänkande, som oftast hörde hemma i Lund.

Det ter sig därför följdriktigt, att jag efter en sejour i Amerika i stället kom att räddas över till Lund som docent av Staffan Björck. Han hade haft hand om min C-uppsats ”Landskapsskildringen i Nils Holgersson” och gett den högsta betyg. Och där mötte jag – förutom Staffan - Hans Ruin, Algot Werin, Carl Fehrman, Arno Werner, Richard Matz m.fl. och kände mig hemma.(Också Lund är sedan skolåren och de första universitetsåren min hemstad, och där lever jag nu gott som pensionär.) Men jag figurerade alltså i en strid, som jag inte visste något om, och det gjorde att jag föll för frestelsen att här trycka om inlagor, som jag skrev då. Men med kommentarer och tillägg från i dag. (Tack Ingela Björck). Staffan Björck