Erland Lagerroth - Böcker

Newton gav oss Lagen som vi levt under i 300 år. Lagen om en hård, fragmenterad värld som fungerar mekaniskt förutbestämt. Idag har nobelpristagaren Ilya Prigogine och en rad andra nytänkare visat oss en värld som existerar på samma sätt som vi människor. Som självorganiserande process och självständigt system. Som skapar sig själv, uppehåller sig själv, reglerar sig själv och omskapar sig själv. Med hjälp av ett stort antal skrifter av forskare från olika områden fysik, kemi och biologi, humaniora, samhällsvetenskap och teologi presenterar och diskuterar Erland Lagerroth här detta nya och omtumlande tänkande om ett kreativt universum. Och därtill en forskning som syftar till vägledning och visdom. Bland de presenterade nytänkarna märks förutom Prigogine Erich Jantsch, Gregory Bateson, David Bohm, Paul Davies, Ken Wilber och Anthony Wilden. "... en i god mening originell bok, fylld av otaliga läsefrukter, av omfattande vetande och obändigt sökande, av entusiasm och frimodighet." (NWT.) "Alltihop är oerhört spännande!" (Tomas Löfström, SDS.)

Vetenskap, som bara godtar säkra resultat, och andlighet, som lämnar det sinnliga och konkreta bakom sig, är två möjligheter som erbjuds den som söker förstå världen och tillvaron. Men bådadera har sina begränsningar. Vetenskapen gör anspråk på mer säkerhet än vad som står till buds i världen, och andlighet, som utkristalliseras i trossatser, övertygar inte den tvivlande. Båda alternativen kännetecknas därtill av en ensidighet som svär mot världens mångsidighet.Den bok, varifrån omslagsbilden hämtats, heter The End of Certainty (från 1997) och har skrivits av Ilya Prigogine, Nobelpristagare i kemi 1977. Prigogine har visat att det inte finns någon absolut säkerhet och att det är mer adekvat att se världen som processer, helheter och system än som en samling materiella ting. Processer och system som rör sig mot en framtid som inte kan förutsägas, men som just därför innebär, inte bara avsaknad av säkerhet, utan också möjlighet till skapande. Detta är, menar författaren till den här boken, något av ett nytt evangelium.Så samlar denna bok vittnesbörd om hur världen ständigt organiserar sig och begrundar olika aspekter och konsekvenser därav såsom växelspelet mellan människan och världen, tillvarovävens mönster och vävfront, livet och världen som växande, människans frihet och ansvar, möjligheten för något slags andlig dimension i naturen. Men den dryftar också andra frågor som forskarens känslor och olika nivåer i forskningen. Och den drar fram gamla stridigheter, som har sin aktualitet också i dag.br>Vad författaren bedriver kan sägas vara allmän vetenskap, och den kan beskrivas eller definieras som att kritiskt, kompetent och kreativt och oberoende av akademiska discipliner söka logiskt hållbar kunskap om en rörlig och föränderlig värld - kunskap, förståelse, insikt.Vad gäller den sakliga kompetensen inom de olika ämnena kan denna givetvis inte vara densamma som hos fackföreträdarna. Men framställningen ligger på ett annat plan: det gäller frågor om vetenskap världsbild - sätt att tänka, en nivå där i stället dessa senare brukar vara inkompetenta.

I vårt dagliga liv och leverne tänker vi aldrig på att livet och världen i grunden är ett under eller, som Heidenstam skriver, ofattligt. När människor har uppmärksammat den sidan av saken, har den nästan alltid projicerats på en gud eller på gudar: det är så att säga det enklaste sättet att komma ifrån saken. Men världen är ju ett under i sig själv. Ju mer man med hjälp av tidigare forskare och tänkare studerar och begrundar naturen, jorden, solsystemet och universum: växter, djur, människor, livet och existensen, desto mer ser man hur beundransvärt allt är konstruerat, fungerar och vidareutvecklas. Och hur allt under resans gång har organiserat sig själv. Eller, som det heter hos Denis Noble i denna bok: kompositören är en process. Det verkar nästan som om naturen, världen, verkligheten i sig själv är ett sådant under, att guden eller gudarna inte behövs. De tycks ofta nog vara personifikationer av naturens och tillvarons under, fantasier som man kommit att uppfatta som verkliga. De skulle kunna skäras bort med den Occams rakkniv, med vilken man inom filosofin avför onödiga hypoteser och teorier. Själv förordar jag dock inte detta. Religionernas historia visar att människor ständigt på olika sätt har upplevt närvaron av en gud, och i varje fall på så sätt är guden närvarande i världen och tillvaron. Och, som Krishnananda förehöll mig, även en värld som skapar sig själv, måste en gång ha blivit skapad. Själva existensen är ju ett under. Vi lever i en dynamisk värld. Virvlar är exempel på självorganiserande system. Det är möjligt att undertiteln kan te sig dunkel och svårförståelig. Men världen och verkligheten är inte givna och självklara utan beroende av treenigheten vetenskap - världsbild sätt att tänka. Treenighet, därför att dessa tre ständigt är invävda i varann de är olika sidor av kunskapsproduktionsprocessen (som naturligtvis också omfattar andra aspekter, t ex fronesis, praktisk kunskap vunnen genom erfarenhet). Den vetenskap vi har är avhängig av vår världsbild och vårt sätt att tänka, men dessa är samtidigt beroende av vetenskapen. Motsvarande gäller för världsbilden och sättet tänka. Några enkla, raka förbindelselinjer finns inte, utan de tre instanserna slingrar sig ständigt om varann i oupphörliga feed back-processer. Halva mitt författarskap begrundar dessa problem, och så gör även denna bok.

Nej, det är den nog inte. Mekanismer och maskiner har skapats av människan, med urverket under tidig medeltid som det första. Men världen, naturen och livet skapar och organiserar sig själva och det på invecklade sätt som inte kan förutses. Det är, liksom propellern i stället för flaxande vingar, fråga om två skilda lösningar på likartade problem, av vilka människans lösningar naturligtvis är de enklare. Men så har världen också haft miljarder av år på sig.I boken Beyond Mechanism, hävdas det, att förklaringar av levande system på den levande organismens nivå inte är oförenliga med förklaringar på lägre nivåer som mikrobiologi. De kan komplettera varandra i en vetenskaplig undersökning.I praktiken ser det dock annorlunda ut. Där tenderar förklaringar på den lägre nivån att ersätta förklaringar på den högre. När man förstår biokemin eller genmekanismen, behöver man inte förklaringar på organism-nivå.I min erfarenhet gäller detta inte bara biologin utan vetenskapen överhuvud. Alltsedan den nya vetenskapen på 1600-talet har vetenskapen inriktat sig på analys och reduktion. Vinsterna med detta har naturligtvis blivit enorma, men efter 400 år av små perspektiv är det kanske på tiden att anlägga de stora.Det är därför jag skrivit denna bok.

Det är 1700-talsradikalen Thomas Thorild, som myntat de ord, som jag satt som titel på den här boken (och som Uppsala universitet gjort till sitt valspråk). I första stund kan de verka överdrivna: allt fritt ter sig ju angeläget. Ingen tänker visserligen helt fritt, för alla är vi beroende av vår omgivning och historien, men man kan ju tänka mer eller mindre fritt. En som tänkte särdeles fritt var Adolf Hitler, och det blev inte rätt och slutade i katastrof. Orätt blev det också för Hitlers kolleger Stalin, Mussolini, Franco, Quisling, Mao m fl. Bättre tänkte då Mandela och Gandhi. Det visar onekligen att det är angelägnast att tänka rätt. (Den här titeln har också den fördelen att den fokuserar tänkandet, där mina tidigare titlar oftast visat mot världen och vetenskapen.)Men vem avgör vad som är rätt? Det får ju historien utvisa, även om resultatet alltid kan diskuteras. Och här är vi då framme vid tankeutvecklingen i samhället och inom vetenskapen. Inför den här boken fick jag mot slutet av april 2014 en bok, som var försenad, men därför just splitterny: The Systems View of Life av pionjären på området, Frithiof Capra och Luigi Luisi. Det är ingen käck liten pamflett utan en lärobok för universitet på 500 enorma sidor. Här finns möjligheter att bedöma, om det nytänkande var rätt som jag presenterat i de 12 böcker, som figurerar på omslaget till denna, bok.Och det gör det på ett sätt som nästan kan verka lite tråkigt, därför att det här ter sig givet, nästan självklart. Det som i Sverige 1998 stämplades som förvillelser av en okritisk amatör (mig), blir här till etablerade sanningar. Det blir till en uppbygglig och övertygande världsbild.Svensk forskning saknar naturligtvis inte nya riktningar, men ingen, vad jag vet, med det existentiella och filosofiska djup, som det här är fråga om. Vi är nog lite bakom flötet här i landet.

Det har varit roligt att på uppmaning skriva min självbiografi, även om det var mycket som jag inte mindes. Men åtskilligt har klarnat under resans gång, inte minst genom fotografierna. De två bilderna av Ulla och mig här på omslaget visar oss naturligtvis i vår krafts dagar, våra bästa år. Och det är väl rimligt i en sådan här bok.Där befinner vi oss inte nu, snart 87 respektive 90 år gamla. Men det är ju ingenting att visa upp. I stället får man glädja sig åt att man en gång haft denna ork och spänst och att vi ser ut som om vi ville något med livet.

Från en intresseorganisation för Selma Lagerlöf-forskning fick jag en beställning på en självpresentation Och plötsligt såg jag att jag kunde presentera hela min till synes disparata forskning och verksamhet som ett enda löpande sammanhang och som en del av en tankeutveckling i världen. Det blev naturligtvis för långt för beställaren, men det accepterades. För mig var det för kort, så jag byggde ut det. Det är nu första bidraget i boken.Tidigare hade jag kommit att läsa en lång not jag hade i en liten bok om Aniara. Och plötsligt stod för mig hela atmosfären kring humaniora i Stockholm på 1950-talet, som jag upplevde den när jag arbetade med och 1958 disputerade på en avhandling Landskap och natur i Gösta Berlings saga och Nils Holgersson. Disputationen skedde fem dagar innan Selma Lagerlöf skulle ha blivit hundra år, så det blev stor uppmärksamhet.Men det blev ingen docentur i Stockholm, som jag älskade efter en barndom i Smedslätten, och jag måste ut på andra vägar. Emellertid fann jag för någon tid sedan fram till en C-uppsats i idéhistoria från 1991 av Peter Antman om John Landquists filosofi och dess mottagande. Därtill kom senare Svante Nordins båda böcker Från Hägerström till Hedenius. Den moderna svenska filosofin (1983) och Sven Stolpe. Blåsten från ett temperament (2014) Och plötsligt förstod jag att min avhandling bara var en bricka i ett stort spel om humaniora i landet, nära nog en strid på liv och död, mellan den Uppsala-filosofi som kom att dominera, inte minst i Stockholm, och det skiljaktiga tänkande, som oftast hörde hemma i Lund.Det ter sig därför följdriktigt, att jag efter en sejour i Amerika i stället kom att räddas över till Lund som docent av Staffan Björck. Han hade haft hand om min C-uppsats Landskapsskildringen i Nils Holgersson och gett den högsta betyg. Och där mötte jag förutom Staffan - Hans Ruin, Algot Werin, Carl Fehrman, Arno Werner, Richard Matz m.fl. och kände mig hemma.(Också Lund är sedan skolåren och de första universitetsåren min hemstad, och där lever jag nu gott som pensionär.) Men jag figurerade alltså i en strid, som jag inte visste något om, och det gjorde att jag föll för frestelsen att här trycka om inlagor, som jag skrev då. Men med kommentarer och tillägg från i dag. (Tack Ingela Björck). Staffan Björck

Författaren till denna bok, Erland Lagerroth är en humanist som försöker förstå den värld han lever i. Därvid har han kommit kommit i motsättning, först till den analytiska-reduktionistiska vetenskapen, som utnämner honom till förvillare. Men det fatala är att denna vetenskap inte förstår sig på naturens sättatt vara. Och darwinismen vet inget om dess förmåga till självorganisation. På senare tid har han också kommit i motsättning till de ensidigt andliga. För dem är naturens skapande förmåga bara "enkla materiella mekanismer", som inte intresserar dem, därför att de helt är inriktade på det andliga. Men det finns ett tredje alternativ. Som utforskare av de fiktiva världar som kallas romaner lärde sig Erland Lagerroth tidigt att viktigare än enskilda beståndsdelar var relationer, helhet, process. Samma sätt att tänka återfann han sedan hosIlya Prigogine, Nobelpristager i kemi 1977, som had upptäckt själorganisation i naturen genom skapande överskridande av tidigare existensformer. I denna Erland Lagerroth´s sjätte bok i ämnet finner han liknande tankar på många håll, också hos två Nobelpristagare i fysik. "Vad vi ser är en världsbildens förvandling, där målet att förstå naturen genom att bryta ner den i allt mindre delar ersätts av målet att förstå hur naturen organiserar sig själv". Nyckelbegrepp blir emergens-rörelsen uppåt från nivå till nivå-och självorganisation-konstitueringen av de nya formerna. Det är organisationsprinciper, inte beståndsdelar, som bygger världar, både fiktiva och reella. Naturen kan. Världen är underbarare än vi tror.

En humanist bland naturvetare, det måste väl bli en katt bland hermelinerna. Javisst, om det gäller naturvetenskap. Men naturvetenskap är inte allt, inte heller humaniora. De har båda sina förutsättningar i vad man menar med vetenskap, hur man ser på världen och sättet man tänker på, alla inbördes relaterade. Denna treenighet är väl värd att begrunda, därför att den ytterst avgör vad som sker inom fackvetenskaperna. Men samtidigt ligger den utanför deras synfält och har därför sällan blivit sedd, i varje fall i Sverige. Den som med hjälp av insikter från egen forskning och utländska tänkare velat utforska området har därför bemötts med ovilja och aggressivitet, i synnerhet av naturvetare.Men Erland Lagerroth, litteraturvetare från Lund, har ägnat sig åt detta i tjugo år och sju böcker. Därom kan man läsa på websidan www.lagerroth.com. I denna bok kommer han bland annat fram till att humaniora och naturvetenskap behöver varann. För naturvetenskap handlar om en värld utan människa, humaniora om människan utan värld. Men världen är ju hel och en, det är bara vi som envisas med att dela upp den i två: människa och natur, själ och kropp, medvetande och materia.Det behövs också ett mer övergripande och kraftfullt slag av förklaring (s. 200, 204) än naturvetenskapens traditionella. Inte längre bara analys i separata delar, reducerade till lägsta nivå, utan också ett sammanhållet betraktelsesätt, en förståelse för hur självorganisation skapar fungerande processer, helheter, system. Ett sådant sätt att tänka och arbeta leder till en annan vetenskap och en ny världsbild.Men speciellt vill jag nämna mina kollegiala kontakter [i Lund] med litteraturvetaren Erland Lagerroth. Vi fann snart att vi hade likartade intressen, även om vi politiskt sett inte hade samma värderingar. Vi ordnade spännande doktorandkurser, gemensamma för samhällsvetenskap och humaniora. Jag lärde mig mycket nytt genom Erlands stora och breda kunskaper och hans ovanliga lärdom som överskred traditionella ämnesgränser. Utöver sina idérika litteraturanalyser och diskussioner om ämnets metodologi sysslade han på ett originellt sätt med vetenskapsfilosofiska frågor. Han trängde djupt in i problemen och hans kritik av den mekanistiska världsbild som dominerat även humaniora är nyskapande. Erland är en eldsjäl och förnyare som inte räds att överskrida trånga ämnesgränser, som andra mindre begåvade och fantasifulla forskare vanligtvis ängsligt håller fast vid. Denna rädsla är tyvärr inbyggd i svenska universitets struktur. Erland fick betala priset för det som små själar upplevde som dumdristighet. Den professur för vilken han i ett annat land än Sverige skulle ha varit självskriven fick han aldrig. Professor Joachim Israel, Ett upproriskt liv. Memoarer. (1998, s 293 f.)

Minns ni den mångbegåvade Rolf Edberg, som skrev en serie böcker om kärnvapenhotet som blev bestsellers både här och i Amerika? Jag skickade honom min bok Världen och vetandet sjunger på nytt, och han svarade att han läst den med fascination och att han känner att jag, liksom han, är uppfylld av naturens, världens och universums under. Till slut överraskar han med att säga sig vara en lekman som aldrig behövt bestämma sig för att vara dum därför att han varit det av naturen. Det sista kan låta fatalt, men Edberg visste att jag skulle förstå honom. För han anspelar på några ord i min bok av hjärnforskaren Karl Pribram. I den stund en vetenskapsman börjar bli intresserad av vad hans rön betyder, måste han välja. Om han försöker förstå vad alltsammans betyder, så kommer han att verka dum i sina kollegers ögon. Å andra sidan kan han ge upp försöket att förstå vad alltsammans betyder. Då verkar han inte dum, och så lär han sig mer och mer om mindre och mindre. Man måste bestämma sig för att våga verka dum. Att våga verka dum, det är ett uppslag till titel på denna bok. För det är något jag själv ständigt praktiserat utan att rätt förstå det, och jag har också fått kvitto på det i form av en utnämning till Årets förvillare 1998. Men jag har ävenledes fått vittnesbörd om att min fria och existensrelaterade forskning bortom det opportuna och ämnestraditionerna betytt något för studenter och kolleger. Kanske har den också betytt något för de läsare som köpt mina böcker eller lånat dem på bibliotek. Men Att våga verka dum är kanske en onödigt utmanande titel och säger inget om vad det handlar om. I sista stund ändrar jag den därför till Mellan atomer och universum det är i den världen vi framlever våra liv, den jag söker förstå.