Erland Lagerroth – författare

Det är 1700-talsradikalen Thomas Thorild, som myntat de ord, som jag satt som titel på den här boken (och som Uppsala universitet gjort till sitt valspråk). I första stund kan de verka överdrivna: allt fritt ter sig ju angeläget. Ingen tänker visserligen helt fritt, för alla är vi beroende av vår omgivning och historien, men man kan ju tänka mer eller mindre fritt. En som tänkte särdeles fritt var Adolf Hitler, och det blev inte rätt och slutade i katastrof. Orätt blev det också för Hitlers kolleger Stalin, Mussolini, Franco, Quisling, Mao m fl. Bättre tänkte då Mandela och Gandhi. Det visar onekligen att det är angelägnast att tänka rätt. (Den här titeln har också den fördelen att den fokuserar tänkandet, där mina tidigare titlar oftast visat mot världen och vetenskapen.)Men vem avgör vad som är rätt? Det får ju historien utvisa, även om resultatet alltid kan diskuteras. Och här är vi då framme vid tankeutvecklingen i samhället och inom vetenskapen. Inför den här boken fick jag mot slutet av april 2014 en bok, som var försenad, men därför just splitterny: The Systems View of Life av pionjären på området, Frithiof Capra och Luigi Luisi. Det är ingen käck liten pamflett utan en lärobok för universitet på 500 enorma sidor. Här finns möjligheter att bedöma, om det nytänkande var rätt som jag presenterat i de 12 böcker, som figurerar på omslaget till denna, bok.Och det gör det på ett sätt som nästan kan verka lite tråkigt, därför att det här ter sig givet, nästan självklart. Det som i Sverige 1998 stämplades som ”förvillelser” av en okritisk amatör (mig), blir här till etablerade sanningar. Det blir till en uppbygglig och övertygande världsbild.Svensk forskning saknar naturligtvis inte nya riktningar, men ingen, vad jag vet, med det existentiella och filosofiska djup, som det här är fråga om. Vi är nog lite bakom flötet här i landet.

Det har varit roligt att på uppmaning skriva min självbiografi, även om det var mycket som jag inte mindes. Men åtskilligt har klarnat under resans gång, inte minst genom fotografierna. De två bilderna av Ulla och mig här på omslaget visar oss naturligtvis i vår krafts dagar, våra bästa år. Och det är väl rimligt i en sådan här bok. Där befinner vi oss inte nu, snart 87 respektive 90 år gamla. Men det är ju ingenting att visa upp. I stället får man glädja sig åt att man en gång haft denna ork och spänst och att vi ser ut som om vi ville något med livet.

Från en intresseorganisation för Selma Lagerlöf-forskning fick jag en beställning på en självpresentation Och plötsligt såg jag att jag kunde presentera hela min till synes disparata forskning och verksamhet som ett enda löpande sammanhang och som en del av en tankeutveckling i världen. Det blev naturligtvis för långt för beställaren, men det accepterades. För mig var det för kort, så jag byggde ut det. Det är nu första bidraget i boken.Tidigare hade jag kommit att läsa en lång not jag hade i en liten bok om Aniara. Och plötsligt stod för mig hela atmosfären kring humaniora i Stockholm på 1950-talet, som jag upplevde den när jag arbetade med och 1958 disputerade på en avhandling Landskap och natur i Gösta Berlings saga och Nils Holgersson. Disputationen skedde fem dagar innan Selma Lagerlöf skulle ha blivit hundra år, så det blev stor uppmärksamhet.Men det blev ingen docentur i Stockholm, som jag älskade efter en barndom i Smedslätten, och jag måste ut på andra vägar. Emellertid fann jag för någon tid sedan fram till en C-uppsats i idéhistoria från 1991 av Peter Antman om John Landquists filosofi och dess mottagande. Därtill kom senare Svante Nordins båda böcker Från Hägerström till Hedenius. Den moderna svenska filosofin (1983) och Sven Stolpe. Blåsten från ett temperament (2014) Och plötsligt förstod jag att min avhandling bara var en bricka i ett stort spel om humaniora i landet, nära nog en strid på liv och död, mellan den ”Uppsala-filosofi” som kom att dominera, inte minst i Stockholm, och det skiljaktiga tänkande, som oftast hörde hemma i Lund.Det ter sig därför följdriktigt, att jag efter en sejour i Amerika i stället kom att räddas över till Lund som docent av Staffan Björck. Han hade haft hand om min C-uppsats ”Landskapsskildringen i Nils Holgersson” och gett den högsta betyg. Och där mötte jag – förutom Staffan - Hans Ruin, Algot Werin, Carl Fehrman, Arno Werner, Richard Matz m.fl. och kände mig hemma.(Också Lund är sedan skolåren och de första universitetsåren min hemstad, och där lever jag nu gott som pensionär.) Men jag figurerade alltså i en strid, som jag inte visste något om, och det gjorde att jag föll för frestelsen att här trycka om inlagor, som jag skrev då. Men med kommentarer och tillägg från i dag. (Tack Ingela Björck). Staffan Björck