Den gängse filosofin hävdar att subjektet och förnuftet måste få härska -- i människans namn. Men blir den verkliga människan mindre mänsklig, om vi berövar den abstrakta människan hennes ställning som förklaringsfaktor till allting? Det är Foucaults fråga i detta klassiska arbete från 1969 som nu kommit i en andra ombruten upplaga på Arkiv förlag. "Jag förstår att de alla känner sig obehagliga till mods. De har förmodligen haft en viss svårighet att fatta att deras historia, deras nationalekonomi, deras sociala praktiker, det språk de talar, deras förfäders mytologi, de sagor de fick sig berättade då de var små, lyder under regler som inte alla är givna för deras medvetande. De önskar knappast att man dessutom skall ta ifrån dem den diskurs där de omedelbart, utan distans, vill kunna säga vad de tänker, tror eller inbillar sig." (Ur Vetandets arkeologi) I sitt personligt hållna förord lyfter Bengt Olle Bengtsson, genetiker vid Lunds universitet, fram Foucaults analys av hur "vetandet" formas i mötet mellan maktförhållanden, ideologier och vetenskaper.
