Arkiv moderna klassiker – serie

Hur ska vi gemensamt kunna använda och samtidigt vårda världens resurser på ett för framtiden hållbart sätt? Det framstår allt mer som mänsklighetens verkliga ödesfråga.

I sin epokgörande bok Allmänningen som samhällsinstitution (Governing the Commons) analyserar Elinor Ostrom de situationer där människor gemensamt använder resurser. Ostrom utmanar de uppfattningar som bara ser två lösningar på "allmänningens tragedi": privatisering eller statlig reglering. Hon visar att människor genom frivillig organisering kan skapa livskraftiga institutioner som förmår att förvalta ömtåliga och knappa resurser. Ostroms teori har räckvidd och relevans långt utöver de sammanhang hon studerar.

Allmänningen som samhällsinstitution har sedan den publicerades 1990 blivit ett standardverk för samhälls­vetare och fått allt större spridning bland miljöintresserade forskare i alla discipliner. Samtidigt med att boken för första gången gavs ut på svenska 2009 blev Elinor Ostrom historisk när hon som första kvinna fick priset i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne. I bokens inledning presenterar professor Lennart J. Lundqvist Ostroms bidrag till den hållbara utvecklingens problem.

Denna femte översedda och ombrutna upplaga innehåller för första gången illustrationerna ur den franska originalutgåvan.

Varför intar fängelset en så dominerande plats i dagens straffsystem? Den frågan står i centrum för Michel Foucaults Övervakning och straff (Surveiller et punir), den kanske mest inflytelserika i hans långa rad av civilisationskritiska undersökningar.

Den övergång från brutala kroppsstraff till fängelsestraff, som upplysningsmännen såg som en seger för humanism och förnuft, vill Foucault tvärtom se som följden av en ny och effektivare disciplinering av människorna. Denna strävan går igen på en rad områden, från 1600-talet och framåt: skolväsendet, arméerna och inte minst fabrikerna. När kroppsstraffen ersätts med fängelsestraff och fångvård innebär det att en äldre form av maktutövning ersätts av en ny och än mer långtgående, som ytterst syftar till människornas fullständiga normalisering och anpassning till det nya produktionssystemets krav. I fängelseinstitutionen får alla dessa tendenser sitt mest fullödiga uttryck.

I ett språk som vibrerar av patos och inlevelse med de förtryckta och plågade illustrerar Foucault sina teser med skakande inblickar i straffets och disciplineringens historia.

I en inledning till boken ger Sune Sunesson en klargörande presentation av Foucaults tänkande.

Människan som samhällsvarelse. Tid, rum, individ och kollektiv gavs ursprungligen ut 1983 men är fortfarande lika aktuell och angelägen. Johan Asplund tar sig här an den för alla sociologer centrala frågan om ämnets egenart och grund: Hur kan vi förstå förhållandet mellan individ och samhälle?

Boken inleds med ett mystiskt dödsfall i Stockholm och avslutas med en granskning av Sveriges alltmer tillåtande namnlagstiftning. Däremellan gör författaren utflykter vida omkring: till kättarna i den medeltida bergsbyn Montaillou, till renässansens Italien och till 1700-talets Paris. Han undersöker när och om den europeiska människan blev civiliserad och kastar nytt ljus över skiftesreformerna i Sverige. Han berättar om cykelentusiasten Triplett, som gjorde det första socialpsykologiska experimentet, och om en världsberömd svensk tidsgeograf. Han ger nya perspektiv på Émile Durkheims klassiska självmordsteori och allmänna samhällslära.

Johan Asplund (1937 2018) växte upp i Österbotten och läste i Uppsala, där han grundade tidskriften Sociologisk forskning. Han blev senare professor i socialpsykologi i Köpenhamn och tilldelades 1985 en forskarprofessur i Lund.

Till denna nya utgåva har Magnus Karlsson, uppvuxen i Ronneby och tidigare elev till Asplund, författat ett förord som presenterar Johan Asplunds arbeten, hans betydelse för svensk och nordisk samhällsvetenskap och humaniora samt den helt avgörande plats som Människan som samhällsvarelse intar i hans produktion.

Skrivna åren 1944-47 under Theodor W. Adornos landsflykt i USA sträcker sig texterna i Minima Moralia över de mest skiftande ämnesområden, från ytterst privata erfarenheter till allmänna problem av filosofisk, politisk och estetisk art.

Här ger Frankfurtskolans främste företrädare sin personliga formulering av den kritiska teorins civilisationskritik, i dess karaktäristiska blandning av bottenlös pessi­mism och trotsigt motstånd.

I denna nya upplaga av Adornos teoretiska och litterära mästerverk ingår även de tio postumt utgivna texter, kända som Flaskpost , som numera räknas till verket samt en nyskriven inledning av sociologen Anders Ramsay.

"Den nästintill olösliga uppgiften består i att inte låta sig fördummas vare sig av andras makt eller av sin egen vanmakt."Ur Minima Moralia