Kriget i Gallien

Julius Caesar, vid tiden prokonsul i provinserna Illyricum, Gallia Cis­alpina och Gallia Narbonensis, marscherar år 58 f. vt. tillsammans med sina legioner in i det fria Gallien. Före­vändningen är att hindra helvetiernas stundande folkvandring att ta vägen över romerskt land. 

Kriget i Gallien är Caesars självbiografiska skildring av det knappa årtionde han därefter tillbringar med att kämpa mot de galliska och germanska stammar som gör motstånd mot den romerska erövringen. 

På ett plan är Commentarii de Bello Gallico en fängslande äventyrs­berättelse om fälttågen i Gallien och om romerska strapatser vid den kända världens rand. Men boken är också ett av de tidigaste exemplen på en militär­strategisk manual. Caesar tar i detalj upp både sina egna och sina fienders olika kulturer och vapenteknologier. Han skildrar taktiska manövrar och slagfältets diplomati, underrättelsernas avgörande betydelse och turens roll i krigets skiftningar. 

Boken tjänar, när den publiceras på randen till inbördeskriget mot Pompejus Magnus och senaten, ett djupare politiskt syfte den framställer erövraren ­Julius Caesar som en befälhavare med imponerande flärd, mod och målmed­vetenhet. En folkets man en medborgare utan egentlig rival.