Bio för barnens bästa? Svensk barnfilm som fostran och fritidsnöje under 60 år ser bortom myten om den svenska barnfilmen som "världens bästa". Med hjälp av den moderna barndomsforskningen och Michel Foucaults idéer om makt och kunskap undersöker avhandlingen de idéer om barn och barndom, de barndomsdiskurser, som filmerna rymmer. Begrepp som välviljans förtryck, barnets realism och sunda hjälteideal är i detta sammanhang centrala. Utförliga analyser av Rolf Husbergs BARNEN FRÅN FROSTMOFJÄLLET (1945), Olle Hellboms ALLA VI BARN I BULLERBYN (1960) och Kay Pollaks ELVIS! ELVIS! (1977) sätts i relation till de diskussioner om filmcensur, barnfilm och barnkultur som fördes i press och statliga utredningar vid tiden för respektive films premiär. Därigenom ges en mångfacetterad bild av vad idén om "bio för barnens bästa" inneburit vid olika perioder i den svenska filmhistorien. Avhandlingens avslutande kapitel behandlar även dagens biografrepertoar och diskuterar barnfilmens bromsklossar, ur såväl historiskt som samtida perspektiv. Här tas kraven på lönsamhet upp, liksom den vuxna skräcken för att uppröra barns känsloliv och barnbokens hämmande effekt på biofilmen.
