Malena Janson – författare

It encompasses the rascal films of the 1920s, the realism of the 1940s, the ambitious artistic renewal of the 1970s, the child empowering films of the 1990s through the early 2000s, and the multiple, exceedingly popular, Astrid Lindgren adaptations across the decades.

Swedish children’s cinema has a long and rich history. It encompasses the rascal films of the 1920s, the realism of the 1940s, the ambitious artistic renewal of the 1970s, the child empowering films of the 1990s through the early 2000s, and the multiple, exceedingly popular, Astrid Lindgren adaptations across the decades. Devoted to exploring this cinematographic legacy, this book offers close readings across academic disciplines, probing various genres, eras, media debates, transmediations, and audience-receptions. Childhood studies, with its critical comprehension of society’s changing notions of childhood, here serves as a key framework in fruitful combination with, inter alia, feminist, queer, intermedial, postcolonial, and eco-critical perspectives. This collection fills an important knowledge gap on Swedish film history as well as the distinctly Nordic tradition of children’s culture, and thereby contributes to the burgeoning field of international children’s cinema research. It is introduced with a foreword by Mark Cousins.

Bio för barnens bästa? Svensk barnfilm som fostran och fritidsnöje under 60 år ser bortom myten om den svenska barnfilmen som "världens bästa". Med hjälp av den moderna barndomsforskningen och Michel Foucaults idéer om makt och kunskap undersöker avhandlingen de idéer om barn och barndom, de barndomsdiskurser, som filmerna rymmer. Begrepp som välviljans förtryck, barnets realism och sunda hjälteideal är i detta sammanhang centrala. Utförliga analyser av Rolf Husbergs BARNEN FRÅN FROSTMOFJÄLLET (1945), Olle Hellboms ALLA VI BARN I BULLERBYN (1960) och Kay Pollaks ELVIS! ELVIS! (1977) sätts i relation till de diskussioner om filmcensur, barnfilm och barnkultur som fördes i press och statliga utredningar vid tiden för respektive films premiär. Därigenom ges en mångfacetterad bild av vad idén om "bio för barnens bästa" inneburit vid olika perioder i den svenska filmhistorien. Avhandlingens avslutande kapitel behandlar även dagens biografrepertoar och diskuterar barnfilmens bromsklossar, ur såväl historiskt som samtida perspektiv. Här tas kraven på lönsamhet upp, liksom den vuxna skräcken för att uppröra barns känsloliv och barnbokens hämmande effekt på biofilmen.

Under våren 2020, i skuggan av en rådande coronapandemi, har ett antal organisationer larmat om ökat våld mot barn, ökat antal internetrelaterade brott mot barn och ökande antal orossamtal från barn. Tre forskare från olika ämnen - teatervetenskap, barn- och ungdomsvetenskap samt mediestudier - vid Stockholms universitet har här skrivit fördjupande reflektioner kring barns villkor och barns rättigheter utifrån barnkonventionen. Rubriken är hämtad från Rebecca Örtmans drama ”En sten i magen”, där tre barn leker och prövar olika roller och uttryck som de erfarit från en omgivande vuxenvärld. Pjäsen inspireras av det tacktal "Aldrig våld", som Astrid Lindgren höll 1978 när hon tilldelades den tyska bokhandelns fredspris. Talet belyser våldets mekanismer som främst drabbar barn och är aktuellt än i dag.

Den vita stenen. Vilse i Pannkakan. Fem myror är fler än fyra elefanter. Tårtan. Ville, Valle och Viktor. Kalles klätterträd. Barnjournalen, Tjejerna gör uppror. Alfons Åberg ... Listan över de barnprogram som producerades och sändes av Sveriges Television på 1970-talet kan göras lång. Det är program som har format generationer av unga människor och - fyrtio år efteråt! - fortfarande diskuteras och väcker starka känslor. När Sverige fick en andra TV-kanal 1969 så innebar det startskottet för en revolution av barnprogrammen. Synen på barn ändrades dramatiskt. Stora ekonomiska resurser tillfördes. En rad av Sveriges främsta producenter, författare, filmare och konstnärer drogs in i processen. Om barnprogram tidigare hade varit styvmoderligt behandlade fick de nu högsta status. Resultatet blev en storhetstid utan motstycke och många av de program som då tillkom räknas idag som omistliga klassiker. I När bara den bästa TV:n var god nog åt barnen kan kulturjournalisten och forskaren Malena Janson för första gången berätta hela historien om denna vitala och orättvist förtalade epok. OM FÖRFATTAREN Malena Janson är kulturjournalist och samordnare för barn- och ungdomsfilm på Svenska Filminstitutet. 2007 doktorerade hon på en avhandling i filmvetenskap om svensk barnfilm, Bio för barnens bästa?: Svensk barnfilm som fostran och fritidsnöje under 60 år (Acta). UR BOKEN Barnprogramproduktionen under min uppväxt hade en ekonomisk och konstnärlig glansperiod vars like inte setts vare sig förr eller senare. Det förstod vi förstås inte medan det pågick, utan det har jag insett efter flera års studier av den svenska barnkulturen. Vartenda papper i Sveriges Radios dokumentarkiv och varenda minut av bevarad film i Kungliga bibliotekets audiovisuella arkiv vittnar om det. Liksom varje ord som sägs av de personer som själva var med och skapade kulturen åt oss.

Redaktör: Eva Söderberg Kan konst och kultur för barn bestämmas, planeras och kontrolleras i tid och rum? Vilka uttryck tar sig fostran och marknad i kultur för barn och unga? Artiklarna i denna skrift visar att dessa frågor är högst aktuella i dagens barnkulturforskning och praktik. Några av texterna gör en historisk tillbakablick och visar på samband med vår egen tid, till exempel hur den svenska barnteaterns rötter är fästade i fostran och lärande och hur skolans ramar fortfarande påverkar den unga publikens möte med scenkonsten. En text belyser mer specifikt skådespelarens insatser och förutsättningar inom skolteatern. Här finns också tankar om bildning som kan appliceras på dagens barnkultur och diskussionen om den. Med de flesta texter handlar om samtidsfenomen. En text redogör för TV för barn och den syn på barnpubliken som förmedlas. En annan undersöker spelsajter för barn för att se hur dessa konstituerar idéer om barn, föräldraskap och konsumtion. En tredje introducerar centrala inslag i filmpedagogiken och visar hur en normkritisk analys av en känd Disney-film kan se ut. I den sista texten förflyttas vi till ett flyktingläger i norra Jordanien och får exempel på hur kulturutbildning för syriska barn kan se ut, bland annat i form av lek, bildskapande och dramatik. Skriften är ett resultat av symposiet ”Ordning och reda, konsten på freda’! Om fostran, marknad och barnkultur” på Centrum för barnkulturforskning, Stockholms universitet, våren 2015. Skribenterna är främst forskare från olika discipliner och universitet, men också författare och andra kulturskapare medverkade vid symposiet. INNEHÅLLSFÖRTECKNING: - Varför skall du vidga dina vyer, Peter Gärdenfors - "Grattis! Du har gjort ditt första inköp" - marknadens fostran i barns medievärldar, Ylva Ågren - Du är väl lärande, lilla vän? Om public service-TV för barn och synen på barnpubliken, Åsa Pettersson - Med magin som motivation - att lära för livet med filmpedagogik, Malena Janson - Om fostran och scenkonst - nedslag i svensk barnteater, Karin Helander - "Vad gör ni här?" Om skådespelaren i klassrummet, Niklas Hald - Kultur och utbildning/kulturutbildning för syriska barn, Marianne Boqvist och Annika Rabo

Finns det egentligen något som är normalt? Om svaret är ja: innebär det att allt annat är onormalt? Om svaret är nej: innebär det att vi alla i själva verket är mer eller mindre (o)normala? Och hur reflekteras, diskuteras och problematiseras dessa frågor inom barnkulturen i samtida och historiskt perspektiv? Temat för Centrum för barnkulturforsknings årliga symposium 2018 var Barnnorm och kroppsform – om ideal och sexualitet i barnkulturen. Det handlade om krav och ideal som kringgärdar den verkliga och fiktiva barnkroppen samt om barns och vuxnas idéer om sexualitet, sexuella identiteter och könstillhörigheter. Vi analyserade nakenhet i visuell kultur, skönhetsideal i barnfilm, barns frågor om kropp och sexualitet, scenkonst för barn och unga med funktionsvariationer, pojkfysiologi i litteratur, sex i läromedel, selektering inom barnidrott, fetma i bilderböcker, bloggar om ätstörningar och mycket mer. I denna antologi har elva av symposiets talare omvandlat sina föreläsningar till artiklar som riktar sig till en bred läsekrets av kulturarbetare, pedagoger, forskare, studenter, kreatörer, kulturtjänstepersoner, bibliotekarier och alla andra med intresse för barnkultur. Som en röd – eller kanske regnbågsfärgad – tråd löper genom boken idén om att alla de normer och ideal som genomsyrar barnkulturen skapas och upprätthålls av människor. Därför kan de också omskapas eller avskaffas av människor. Exempelvis oss; vi som skriver och ni som läser detta! Innehållsförteckning - Reslig, blond och snar till våld - kroppen i den svenska pojkboken, Magnus Öhrn - Estetiseringen av barnkroppen: några filmhistoriska nedslag, Malena Janson - Blir du valbar, lille vän? Det självreflekterande barnet i urvalssituationer, Magnus Kilger (Idrottsliga) tjejsamtal - om tonåriga baskettjejers genus- och feminitetsskapande, Julia Rönnbäck - MELO Collective - gränsöverskrivande scenkonst för alla sinnen och funktioner, MELO Collective - "En inkluderande kulturskola"- för alla funktionsvariationer?, Adriana Di Lorenzo Tillborg - "Rumpan är stor, men buxan år trång". Bilderboken ur fettstudieperspektiv, Mia Österlund - Ätstört flickskap i bloggar, Ann-Charlotte Palmgren - Hångel, sex och nakenhet - bilder, blickar och barn, Anna Sparrman - Rätt att veta? Om barn, unga, sexualitet och kunskap, Jenny Bengtsson - Bland drakar och dragqueens. En saga, Robert FUX med flera