Åldrandet och språket : En språkhistorisk analys av hög ålder och åldrande i Sverige cirka 1875-1975

Vad är åldrande? När började man över huvud taget tala om "åldrande"? När fick ordet "pensionär" den betydelse vi är vana vid idag?
I Åldrandet och språket studeras ord och uttryck för att ringa in vad man har menat med hög ålder och åldrande i Sverige under hundraårsperioden mellan 1875 och 1975. Frågor kring hög ålder och åldrande har stor aktualitet idag. I Sverige och Europa talar politiker om ökade kostnader för äldrevården och om behovet av att höja pensionsåldern i takt med att medellivslängden ökar. I avhandlingen ges en historisk bakgrund till dessa frågor – en diskussion om höjd pensionsålder fördes till exempel för mer än femtio år sedan.
I de tre källmaterialen – födelsedagsnotiser, ansökningshandlingar till privata ålderdomshem samt statliga förslag och utredningar – har åldrandet inte haft någon distinkt och oföränderlig kärna. Medicinska perspektiv som vanligen förknippas med åldrande hade länge en undanskymd plats. I stället har idéer och händelser i det omgivande samhället påverkat hur åldrandet manifesterades i en pendelrörelse mellan kropp och kronologi. Avhandlingen visar hur förståelsen av åldrandet sett olika ut beroende på tidpunkt, person och situation.
Anna Rosengren är ekonom och historiker verksam vid Södertörns högskola samt knuten till Forskarskolan i historia med Lunds universitet som värdhögskola. Åldrandet och språket är hennes doktorsavhandling.