Vid sextonhundratalets slut var bilden av födelsen starkt färgad av en förväntningshorisont som normaliserade obstetriska skador och förluster, och hanteringen av barnafödande förvaltades i en muntlig kultur av mödrar och barnmorskor. I Onaturlig födelse: Johan von Hoorn och det obstetriska dilemmat 1680–1730 tecknas framväxten av en ny interventionistisk förlossningskonst förmedlad i obstetriska manualer av den svenske läkaren och barnmorskeläraren Johan von Hoorn (1662–1724). Fokus i dessa texter, liksom den europeiska genre de tillhör, var hanteringen av förlossningskomplikationer, ”onaturlig förlossning”. I denna studie av tidigmoderna svenska födelsepraktiker påminns vi om att födelsen alltid är sammanvävd med religiösa och existentiella föreställningar om människan och livsvillkoren. Läkarens närvaro i förlossningskammaren var ett fenomen som behövde rättfärdigas, förklaras och försvaras. Avhandlingen belyser vilka argument om medicinskt ansvar som kunde formuleras och framföras i denna kontext, samt undersöker vilka medicinska praktiker som relaterades till onaturlig förlossning och deras kopplingar till och samband med barnmorskans och kirurgens föränderliga yrkesroller.
