Kvinnors våld har – med undantag av barnamord – inte fått någon större uppmärksamhet i forskningen, vare sig i samtiden eller historisk tid. Detta trots att kvinnors våldsutövande har varit vanligare än vad som antagits, och att kvinnor även kunnat uppträda lika aggressivt och våldsamt som män.

I Ilska, desperation och lömska försåt tar författarna ett grundligt grepp om kvinnors våldsbrottslighet på 1800-talet – en tid av omfattande samhällsförändring. Vad drev kvinnorna till att begå våldsdåd? Vilka former tog sig våldet och mot vilka riktades det? Författarna belyser bland annat allvarliga brott som mord och misshandel, men även våld mot den egna kroppen som självmord eller aborter.

Historikerna Roddy Nilsson och Marie Eriksson argumenterar här för en utvidgad och mer nyanserad förståelse av våld och kön: kvinnor som brukar våld bör inte ensidigt reduceras till objekt och offer för mäns brutalitet eller för patriarkala strukturer. Kvinnorna i studien framträder istället som historiska subjekt med avsikter, kapacitet och ansvar för sina handlingar.

Kvinnors våld har – med undantag av barnamord – inte fått någon större uppmärksamhet i forskningen, vare sig i samtiden eller historisk tid. Detta trots att kvinnors våldsutövande har varit vanligare än vad som antagits, och att kvinnor även kunnat uppträda lika aggressivt och våldsamt som män.

I Ilska, desperation och lömska försåt tar författarna ett grundligt grepp om kvinnors våldsbrottslighet på 1800-talet – en tid av omfattande samhällsförändring. Vad drev kvinnorna till att begå våldsdåd? Vilka former tog sig våldet och mot vilka riktades det? Författarna belyser bland annat allvarliga brott som mord och misshandel, men även våld mot den egna kroppen som självmord eller aborter.

Historikerna Roddy Nilsson och Marie Eriksson argumenterar här för en utvidgad och mer nyanserad förståelse av våld och kön: kvinnor som brukar våld bör inte ensidigt reduceras till objekt och offer för mäns brutalitet eller för patriarkala strukturer. Kvinnorna i studien framträder istället som historiska subjekt med avsikter, kapacitet och ansvar för sina handlingar.

Kvinnors våld har – med undantag av barnamord – inte fått någon större uppmärksamhet i forskningen, vare sig i samtiden eller historisk tid. Detta trots att kvinnors våldsutövande har varit vanligare än vad som antagits, och att kvinnor även kunnat uppträda lika aggressivt och våldsamt som män.

I Ilska, desperation och lömska försåt tar författarna ett grundligt grepp om kvinnors våldsbrottslighet på 1800-talet – en tid av omfattande samhällsförändring. Vad drev kvinnorna till att begå våldsdåd? Vilka former tog sig våldet och mot vilka riktades det? Författarna belyser bland annat allvarliga brott som mord och misshandel, men även våld mot den egna kroppen som självmord eller aborter.

Historikerna Roddy Nilsson och Marie Eriksson argumenterar här för en utvidgad och mer nyanserad förståelse av våld och kön: kvinnor som brukar våld bör inte ensidigt reduceras till objekt och offer för mäns brutalitet eller för patriarkala strukturer. Kvinnorna i studien framträder istället som historiska subjekt med avsikter, kapacitet och ansvar för sina handlingar.