I denna avhandling undersöks hur strävan mot en integrerad svensk gymnasieskola upplevs av gymnasieungdomar med svåra rörelsehinder. Forskningsintresset är riktat mot skolans värdeförmedlande uppdrag så som det kommer till uttryck i ämnesplanen för religionskunskapsämnet. I centrum för undersökningen står elevernas erfarenheter av en gymnasieutbildning som både är separerad från och på många sätt integrerad i den reguljära gymnasieskolan. Elevernas erfarenheter av att pendla mellan en integrerad och samtidigt exklusiv utbildningssituation ger dem särskilda förutsättningar att tolka och förstå premisserna för den pluralism som skolan är tänkt att fostra. Med syftet att problematisera den pluralism som kommer till uttryck i skolans värdegrund, riktar Emil Bernmalm ljus mot elevernas erfarenheter som särskilda objekt för skolans integration. Dessa erfarenheter pekar bland annat på en skolvardag hårt styrd av symboliska och sociala gränsdragningar. Särskilt det integrerade klassrummet väcker känslor av utanförskap och stigmatisering som eleverna måste hantera i sin skolvardag. Mot denna bakgrund argumenterar Bernmalm för att det är hög tid att omvärdera, inte bara skolans värdeförmedlande uppdrag, utan också komplexa processer som integration och inkludering i skolan.
