I Vännen som svek skildrar ambassadör Mathias Moss­berg, utifrån sin långa karriär på utrikesdepartementet, hur ­Sveriges Mellanösternpolitik har utvecklats det senaste halvseklet. Särskilt fokus lägger han på hur Sverige vid två tillfällen dramatiskt bytte kurs i Palestinafrågan.

Den första kursändringen inträffade på 1970- och 1980-talet när Sverige, som ett av de första västeuropeiska länderna, insåg att det inte bara fanns en part i konflikten, Israel, utan två. Genom sina goda förbindelser både med israelerna och palestinierna och med USA kunde svensk diplomati vid denna tid bidra till att vad som åtminstone såg ut att vara seriösa fredsförhandlingar kom till stånd.

Den andra kursändringen inträffade under Göran Persson när Sverige återgick till att ensidigt se på konflikten med israeliska ögon, så som hade varit fallet på 1950- och 1960-talen. De diplomatiska fredsinitiativen upphörde och Sverige lade bokstavligt talat ned sin röst i Mellanösternfrågor. Ett under många år mödosamt uppbyggt utrikespolitiskt kapital förskingrades.

»Mathias Mossbergs nya bok kommer ­mycket lägligt. Krisen i Mellanöstern är svårare än på länge och författaren har en sällsynt kunskap om problemens bakgrund. Den som vill förstå konflikten mellan Israel och Palestina har genom Vännen som svek en verklig tillgång. Boken ger dessutom intressanta inblickar i de olika utrikesministrarnas positioner, åsikter och arbetsmetoder. Inte minst Sten Anderssons unika diplomati beskrivs ingående av författaren som själv följde det förloppet på bara armlängds avstånd.« Thomas Hammarberg

»Mossberg ger initierade, detaljerade och intressanta beskrivningar av bl.a. det svenska initiativet att öppna dialogen mellan PLO och USA. De ingående beskrivningarna med personliga omdömen om olika utrikesministrars inställning och dilemman i Palestinafrågan klargör ambivalensen i den svenska Mellanösternpolitiken Denna lättlästa bok vänder sig till en bred samhällsintresserad allmänhet med intresse för Mellanöstern och i synnerhet Palestinafrågan.« Christer Olsson i BTJ

»Boken är en kronologisk berättelse om hur ett ställningstagande växer fram. Den är full av detaljer från insidan, där personer, inte minst Mossberg själv, drar i alla möjliga trådar, ordnar osannolika och hemliga möten, knackar på de allra viktigaste dörrarna. Som lekman får jag lära mig att alla dessa diplomatiska aktiviteter har specifika engelska namn, precis som i vilken sportgren som helst. Genom sin detaljrikedom är boken hela tiden spännande att läsa, nästan som en thriller. Den påminner en del om Villius och Hägers film Fyra dagar som skakade Sverige Midsommarkrisen 1941.« Leif Strandberg på lindelof.nu

»En modig svensk ambassadør har skrevet en levende innsidehistorie om det svenske sviket mot palestinerne. Takk til Mathias Mossberg. Får vi en norsk ambassadør som våger noe lignende?« Odd Karsten Tveit

»Jag har stor respekt och förståelse för de vänner och politiker, inte minst inom Kristdemokraterna, som starkt driver Israels sak och rättigheter men kan ibland sakna deras beskrivningar om att det också finns ett annat folk som behöver vårt stöd, palestinierna. Konstruktiv kritik av båda parters politik och övergrepp under årtionden kan leda en bit. Mossberg avslutar sin bok med följande råd: En återgång till ett perspektiv präglat av respekten för internationell rätt och det internationella samfundets gemensamma ansvar för att folkrättens grundläggande principer upprätthålls också i denna konflikt borde vara ett naturligt val och ett egenintresse för ett land som Sverige.« Sune Olofson

»Intresserad av eller engagerad i Israel-Palestina-konflikten? Läs då Vännen som svek av Mathias Mossberg. Ambassadör Mossberg var i gruppen nära främst utrikesministern Sten Andersson i försöken att få israeler och palestinier att samtala med varandra och få till en hållbar överenskommelse. Han sticker i sin nya bok inte under stol med att han anser att Sveriges nuvarande politik sviker palestinierna och att den tidigare fredsprocessen numera är död och begraven. Han hävdar rakt upp och ned att Israel aldrig varit berett att dela med sig av det territorium man erövrat och att man inte kan tänka sig en palestinsk stat. Man vill ha allt land och bli av med det folk som bor där, skriver Mossberg. Land är viktigare än fred. Boken är fylld av egenupplevda vittnesmål om hur Sverige bytte fot i frågan.« Anders Hasselbohm

OM MATHIAS MOSSBERG

Ambassadör Mathias Mossberg har arbetat som diplomat i Moskva under kalla kriget och på UD som Sovjet­specia­list, Mellanöstern­chef och chef för UD:s analysgrupp. Han har tjänstgjort i bl.a. Genève, New York, London, Amman och Rabat samt arbetat med utrikesminister Sten Andersson i freds­processen i Mellanöstern. Han var huvud­sekre­terare i 2001 års ubåtsutredning och i 2002 års säkerhetspolitiska utredning. Mathias Mossberg har också varit vice ­pre­si­dent för tankesmedjan EastWest Institute i New York och gästforskare vid Lunds univer­­sitets Centrum för Mellanösternstudier samt publice­rat böckerna I mörka vatten: Hur svenska folket för­des bakom ljuset i ­ubåts­frågan (2009, 2016) och One Land, Two States: Israel and ­Palestine as Parallel States (tillsammans med Mark LeVine, 2014). 

ETT MÖTE I UD:S VESTIBUL

Det var vid sjutiden en kväll i januari år 2001 jag var på väg hem från en lång arbetsdag på UD.

I den pampiga, pelartyngda ves­ti­­bulen i Arv­furstens palats mötte jag utrikesministern, Anna Lindh, på väg in för att avsluta en ännu längre dag med en arbetsmiddag för ­någon besökande dignitär. Hon var trött och jäktad, men hon stannade till när vi möttes. Några dagar tidigare hade Sverige lagt ned sin röst i en viktig resolution i FN:s generalförsamling som riktade kritik mot ­Israel. Sverige var just då ordförande i EU, och vår röst räknades. EU var splittrat och Sveriges röst var utslagsgivande för hur EU skulle ställa sig. Det handlade om hur FN skulle reagera på en ovanligt våldsam israelisk attack mot palestinska flyktingläger.

Till följd av den nedlagda svenska rösten fick generalförsamlingen inte majo­ritet för att fördöma den israeliska aktionen. Men Sveriges utrikesminister hade inte tillfrågats. Hon hade varit på resa i Asien tillsammans med statsministern, och tjänste­männen på UD hade frågat statsrådsberedningen om hur Sverige skulle ställa sig. Och i Rosenbad hade man beslutat att Sverige denna gång skulle lägga ned sin röst.

Anna Lindh och jag stod där en stund, ensamma i vestibulen, och såg på varandra utan att någon av oss sade något. Men vi tänkte båda på samma sak. Till sist sade hon med undertryckt vrede i rösten:

Ja, det är för djävligt!

Och så skyndade hon vidare uppför trappan till UD:s salonger. Det är för djävligt! Det var också vad Sten Andersson en gång utbrast till pressen när han som utrikesminister hade besökt ­Makassedsjukhuset i ­Jerusalem, där palestinska barn och ungdomar som misshandlats av ­israeliska soldater vårdades. Anna Lindh hade haft Sten ­Andersson som sin politiske läromästare och mentor.

Själv hade jag ­arbetat mycket med Sten och kom att stå honom nära. Jag var med honom vid det tillfället i Jerusalem, och jag har sällan sett honom så upprörd. Så vi förstod varandra, Anna Lindh och jag, i denna fråga. Hon ville men det var inte mycket hon kunde göra. Starkare krafter höll emot, krafter som hon inte vågade eller kunde utmana. Om hur de som önskade en mer aktiv svensk Mellanöstern­politik systematiskt motarbetades av politiker från både borgerliga och socialdemokratiska läger, men också av diplomater, journalister och andra bedömare och tyckare, ska jag berätta i denna bok.

Mathias Mossberg

I Vännen som svek skildrar ambassadör Mathias Moss­berg, utifrån sin långa karriär på utrikesdepartementet, hur ­Sveriges Mellanösternpolitik har utvecklats det senaste halvseklet. Särskilt fokus lägger han på hur Sverige vid två tillfällen dramatiskt bytte kurs i Palestinafrågan.

Den första kursändringen inträffade på 1970- och 1980-talet när Sverige, som ett av de första västeuropeiska länderna, insåg att det inte bara fanns en part i konflikten, Israel, utan två. Genom sina goda förbindelser både med israelerna och palestinierna och med USA kunde svensk diplomati vid denna tid bidra till att vad som åtminstone såg ut att vara seriösa fredsförhandlingar kom till stånd.

Den andra kursändringen inträffade under Göran Persson när Sverige återgick till att ensidigt se på konflikten med israeliska ögon, så som hade varit fallet på 1950- och 1960-talen. De diplomatiska fredsinitiativen upphörde och Sverige lade bokstavligt talat ned sin röst i Mellanösternfrågor. Ett under många år mödosamt uppbyggt utrikespolitiskt kapital förskingrades.

»Mathias Mossbergs nya bok kommer ­mycket lägligt. Krisen i Mellanöstern är svårare än på länge och författaren har en sällsynt kunskap om problemens bakgrund. Den som vill förstå konflikten mellan Israel och Palestina har genom Vännen som svek en verklig tillgång. Boken ger dessutom intressanta inblickar i de olika utrikesministrarnas positioner, åsikter och arbetsmetoder. Inte minst Sten Anderssons unika diplomati beskrivs ingående av författaren som själv följde det förloppet på bara armlängds avstånd.« Thomas Hammarberg

»Mossberg ger initierade, detaljerade och intressanta beskrivningar av bl.a. det svenska initiativet att öppna dialogen mellan PLO och USA. De ingående beskrivningarna med personliga omdömen om olika utrikesministrars inställning och dilemman i Palestinafrågan klargör ambivalensen i den svenska Mellanösternpolitiken Denna lättlästa bok vänder sig till en bred samhällsintresserad allmänhet med intresse för Mellanöstern och i synnerhet Palestinafrågan.« Christer Olsson i BTJ

»Boken är en kronologisk berättelse om hur ett ställningstagande växer fram. Den är full av detaljer från insidan, där personer, inte minst Mossberg själv, drar i alla möjliga trådar, ordnar osannolika och hemliga möten, knackar på de allra viktigaste dörrarna. Som lekman får jag lära mig att alla dessa diplomatiska aktiviteter har specifika engelska namn, precis som i vilken sportgren som helst. Genom sin detaljrikedom är boken hela tiden spännande att läsa, nästan som en thriller. Den påminner en del om Villius och Hägers film Fyra dagar som skakade Sverige Midsommarkrisen 1941.« Leif Strandberg på lindelof.nu

»En modig svensk ambassadør har skrevet en levende innsidehistorie om det svenske sviket mot palestinerne. Takk til Mathias Mossberg. Får vi en norsk ambassadør som våger noe lignende?« Odd Karsten Tveit

»Jag har stor respekt och förståelse för de vänner och politiker, inte minst inom Kristdemokraterna, som starkt driver Israels sak och rättigheter men kan ibland sakna deras beskrivningar om att det också finns ett annat folk som behöver vårt stöd, palestinierna. Konstruktiv kritik av båda parters politik och övergrepp under årtionden kan leda en bit. Mossberg avslutar sin bok med följande råd: En återgång till ett perspektiv präglat av respekten för internationell rätt och det internationella samfundets gemensamma ansvar för att folkrättens grundläggande principer upprätthålls också i denna konflikt borde vara ett naturligt val och ett egenintresse för ett land som Sverige.« Sune Olofson

»Intresserad av eller engagerad i Israel-Palestina-konflikten? Läs då Vännen som svek av Mathias Mossberg. Ambassadör Mossberg var i gruppen nära främst utrikesministern Sten Andersson i försöken att få israeler och palestinier att samtala med varandra och få till en hållbar överenskommelse. Han sticker i sin nya bok inte under stol med att han anser att Sveriges nuvarande politik sviker palestinierna och att den tidigare fredsprocessen numera är död och begraven. Han hävdar rakt upp och ned att Israel aldrig varit berett att dela med sig av det territorium man erövrat och att man inte kan tänka sig en palestinsk stat. Man vill ha allt land och bli av med det folk som bor där, skriver Mossberg. Land är viktigare än fred. Boken är fylld av egenupplevda vittnesmål om hur Sverige bytte fot i frågan.« Anders Hasselbohm

OM MATHIAS MOSSBERG

Ambassadör Mathias Mossberg har arbetat som diplomat i Moskva under kalla kriget och på UD som Sovjet­specia­list, Mellanöstern­chef och chef för UD:s analysgrupp. Han har tjänstgjort i bl.a. Genève, New York, London, Amman och Rabat samt arbetat med utrikesminister Sten Andersson i freds­processen i Mellanöstern. Han var huvud­sekre­terare i 2001 års ubåtsutredning och i 2002 års säkerhetspolitiska utredning. Mathias Mossberg har också varit vice ­pre­si­dent för tankesmedjan EastWest Institute i New York och gästforskare vid Lunds univer­­sitets Centrum för Mellanösternstudier samt publice­rat böckerna I mörka vatten: Hur svenska folket för­des bakom ljuset i ­ubåts­frågan (2009, 2016) och One Land, Two States: Israel and ­Palestine as Parallel States (tillsammans med Mark LeVine, 2014). 

ETT MÖTE I UD:S VESTIBUL

Det var vid sjutiden en kväll i januari år 2001 jag var på väg hem från en lång arbetsdag på UD.

I den pampiga, pelartyngda ves­ti­­bulen i Arv­furstens palats mötte jag utrikesministern, Anna Lindh, på väg in för att avsluta en ännu längre dag med en arbetsmiddag för ­någon besökande dignitär. Hon var trött och jäktad, men hon stannade till när vi möttes. Några dagar tidigare hade Sverige lagt ned sin röst i en viktig resolution i FN:s generalförsamling som riktade kritik mot ­Israel. Sverige var just då ordförande i EU, och vår röst räknades. EU var splittrat och Sveriges röst var utslagsgivande för hur EU skulle ställa sig. Det handlade om hur FN skulle reagera på en ovanligt våldsam israelisk attack mot palestinska flyktingläger.

Till följd av den nedlagda svenska rösten fick generalförsamlingen inte majo­ritet för att fördöma den israeliska aktionen. Men Sveriges utrikesminister hade inte tillfrågats. Hon hade varit på resa i Asien tillsammans med statsministern, och tjänste­männen på UD hade frågat statsrådsberedningen om hur Sverige skulle ställa sig. Och i Rosenbad hade man beslutat att Sverige denna gång skulle lägga ned sin röst.

Anna Lindh och jag stod där en stund, ensamma i vestibulen, och såg på varandra utan att någon av oss sade något. Men vi tänkte båda på samma sak. Till sist sade hon med undertryckt vrede i rösten:

Ja, det är för djävligt!

Och så skyndade hon vidare uppför trappan till UD:s salonger. Det är för djävligt! Det var också vad Sten Andersson en gång utbrast till pressen när han som utrikesminister hade besökt ­Makassedsjukhuset i ­Jerusalem, där palestinska barn och ungdomar som misshandlats av ­israeliska soldater vårdades. Anna Lindh hade haft Sten ­Andersson som sin politiske läromästare och mentor.

Själv hade jag ­arbetat mycket med Sten och kom att stå honom nära. Jag var med honom vid det tillfället i Jerusalem, och jag har sällan sett honom så upprörd. Så vi förstod varandra, Anna Lindh och jag, i denna fråga. Hon ville men det var inte mycket hon kunde göra. Starkare krafter höll emot, krafter som hon inte vågade eller kunde utmana. Om hur de som önskade en mer aktiv svensk Mellanöstern­politik systematiskt motarbetades av politiker från både borgerliga och socialdemokratiska läger, men också av diplomater, journalister och andra bedömare och tyckare, ska jag berätta i denna bok.

Mathias Mossberg

I Vännen som svek skildrar ambassadör Mathias Moss­berg, utifrån sin långa karriär på utrikesdepartementet, hur ­Sveriges Mellanösternpolitik har utvecklats det senaste halvseklet. Särskilt fokus lägger han på hur Sverige vid två tillfällen dramatiskt bytte kurs i Palestinafrågan.

Den första kursändringen inträffade på 1970- och 1980-talet när Sverige, som ett av de första västeuropeiska länderna, insåg att det inte bara fanns en part i konflikten, Israel, utan två. Genom sina goda förbindelser både med israelerna och palestinierna och med USA kunde svensk diplomati vid denna tid bidra till att vad som åtminstone såg ut att vara seriösa fredsförhandlingar kom till stånd.

Den andra kursändringen inträffade under Göran Persson när Sverige återgick till att ensidigt se på konflikten med israeliska ögon, så som hade varit fallet på 1950- och 1960-talen. De diplomatiska fredsinitiativen upphörde och Sverige lade bokstavligt talat ned sin röst i Mellanösternfrågor. Ett under många år mödosamt uppbyggt utrikespolitiskt kapital förskingrades.

»Mathias Mossbergs nya bok kommer ­mycket lägligt. Krisen i Mellanöstern är svårare än på länge och författaren har en sällsynt kunskap om problemens bakgrund. Den som vill förstå konflikten mellan Israel och Palestina har genom Vännen som svek en verklig tillgång. Boken ger dessutom intressanta inblickar i de olika utrikesministrarnas positioner, åsikter och arbetsmetoder. Inte minst Sten Anderssons unika diplomati beskrivs ingående av författaren som själv följde det förloppet på bara armlängds avstånd.« Thomas Hammarberg

»Mossberg ger initierade, detaljerade och intressanta beskrivningar av bl.a. det svenska initiativet att öppna dialogen mellan PLO och USA. De ingående beskrivningarna med personliga omdömen om olika utrikesministrars inställning och dilemman i Palestinafrågan klargör ambivalensen i den svenska Mellanösternpolitiken Denna lättlästa bok vänder sig till en bred samhällsintresserad allmänhet med intresse för Mellanöstern och i synnerhet Palestinafrågan.« Christer Olsson i BTJ

»Boken är en kronologisk berättelse om hur ett ställningstagande växer fram. Den är full av detaljer från insidan, där personer, inte minst Mossberg själv, drar i alla möjliga trådar, ordnar osannolika och hemliga möten, knackar på de allra viktigaste dörrarna. Som lekman får jag lära mig att alla dessa diplomatiska aktiviteter har specifika engelska namn, precis som i vilken sportgren som helst. Genom sin detaljrikedom är boken hela tiden spännande att läsa, nästan som en thriller. Den påminner en del om Villius och Hägers film Fyra dagar som skakade Sverige Midsommarkrisen 1941.« Leif Strandberg på lindelof.nu

»En modig svensk ambassadør har skrevet en levende innsidehistorie om det svenske sviket mot palestinerne. Takk til Mathias Mossberg. Får vi en norsk ambassadør som våger noe lignende?« Odd Karsten Tveit

»Jag har stor respekt och förståelse för de vänner och politiker, inte minst inom Kristdemokraterna, som starkt driver Israels sak och rättigheter men kan ibland sakna deras beskrivningar om att det också finns ett annat folk som behöver vårt stöd, palestinierna. Konstruktiv kritik av båda parters politik och övergrepp under årtionden kan leda en bit. Mossberg avslutar sin bok med följande råd: En återgång till ett perspektiv präglat av respekten för internationell rätt och det internationella samfundets gemensamma ansvar för att folkrättens grundläggande principer upprätthålls också i denna konflikt borde vara ett naturligt val och ett egenintresse för ett land som Sverige.« Sune Olofson

»Intresserad av eller engagerad i Israel-Palestina-konflikten? Läs då Vännen som svek av Mathias Mossberg. Ambassadör Mossberg var i gruppen nära främst utrikesministern Sten Andersson i försöken att få israeler och palestinier att samtala med varandra och få till en hållbar överenskommelse. Han sticker i sin nya bok inte under stol med att han anser att Sveriges nuvarande politik sviker palestinierna och att den tidigare fredsprocessen numera är död och begraven. Han hävdar rakt upp och ned att Israel aldrig varit berett att dela med sig av det territorium man erövrat och att man inte kan tänka sig en palestinsk stat. Man vill ha allt land och bli av med det folk som bor där, skriver Mossberg. Land är viktigare än fred. Boken är fylld av egenupplevda vittnesmål om hur Sverige bytte fot i frågan.« Anders Hasselbohm

OM MATHIAS MOSSBERG

Ambassadör Mathias Mossberg har arbetat som diplomat i Moskva under kalla kriget och på UD som Sovjet­specia­list, Mellanöstern­chef och chef för UD:s analysgrupp. Han har tjänstgjort i bl.a. Genève, New York, London, Amman och Rabat samt arbetat med utrikesminister Sten Andersson i freds­processen i Mellanöstern. Han var huvud­sekre­terare i 2001 års ubåtsutredning och i 2002 års säkerhetspolitiska utredning. Mathias Mossberg har också varit vice ­pre­si­dent för tankesmedjan EastWest Institute i New York och gästforskare vid Lunds univer­­sitets Centrum för Mellanösternstudier samt publice­rat böckerna I mörka vatten: Hur svenska folket för­des bakom ljuset i ­ubåts­frågan (2009, 2016) och One Land, Two States: Israel and ­Palestine as Parallel States (tillsammans med Mark LeVine, 2014). 

ETT MÖTE I UD:S VESTIBUL

Det var vid sjutiden en kväll i januari år 2001 jag var på väg hem från en lång arbetsdag på UD.

I den pampiga, pelartyngda ves­ti­­bulen i Arv­furstens palats mötte jag utrikesministern, Anna Lindh, på väg in för att avsluta en ännu längre dag med en arbetsmiddag för ­någon besökande dignitär. Hon var trött och jäktad, men hon stannade till när vi möttes. Några dagar tidigare hade Sverige lagt ned sin röst i en viktig resolution i FN:s generalförsamling som riktade kritik mot ­Israel. Sverige var just då ordförande i EU, och vår röst räknades. EU var splittrat och Sveriges röst var utslagsgivande för hur EU skulle ställa sig. Det handlade om hur FN skulle reagera på en ovanligt våldsam israelisk attack mot palestinska flyktingläger.

Till följd av den nedlagda svenska rösten fick generalförsamlingen inte majo­ritet för att fördöma den israeliska aktionen. Men Sveriges utrikesminister hade inte tillfrågats. Hon hade varit på resa i Asien tillsammans med statsministern, och tjänste­männen på UD hade frågat statsrådsberedningen om hur Sverige skulle ställa sig. Och i Rosenbad hade man beslutat att Sverige denna gång skulle lägga ned sin röst.

Anna Lindh och jag stod där en stund, ensamma i vestibulen, och såg på varandra utan att någon av oss sade något. Men vi tänkte båda på samma sak. Till sist sade hon med undertryckt vrede i rösten:

Ja, det är för djävligt!

Och så skyndade hon vidare uppför trappan till UD:s salonger. Det är för djävligt! Det var också vad Sten Andersson en gång utbrast till pressen när han som utrikesminister hade besökt ­Makassedsjukhuset i ­Jerusalem, där palestinska barn och ungdomar som misshandlats av ­israeliska soldater vårdades. Anna Lindh hade haft Sten ­Andersson som sin politiske läromästare och mentor.

Själv hade jag ­arbetat mycket med Sten och kom att stå honom nära. Jag var med honom vid det tillfället i Jerusalem, och jag har sällan sett honom så upprörd. Så vi förstod varandra, Anna Lindh och jag, i denna fråga. Hon ville men det var inte mycket hon kunde göra. Starkare krafter höll emot, krafter som hon inte vågade eller kunde utmana. Om hur de som önskade en mer aktiv svensk Mellanöstern­politik systematiskt motarbetades av politiker från både borgerliga och socialdemokratiska läger, men också av diplomater, journalister och andra bedömare och tyckare, ska jag berätta i denna bok.

Mathias Mossberg