När det 2016 blev möjligt att kombinera läkemedelsassisterad behandling vid opioidberoende (LARO) med tvångsvård vid allvarligt missbruk var det led i en betydande narkotikapolitisk och vårdideologisk omsvängning. En behandlingsform som länge varit omstridd och oförenlig med tvångsvård öppnades nu upp även inom denna vårdform. Men vad händer när nya idéer möter etablerad praktik? I denna rapport analyseras hur förändringen tagit sig uttryck i de processer där individer bedöms, kategoriseras och hänvisas till vård. Genom en studie av domar från förvaltningsrätter och kammarrätter undersöks om – och i så fall hur – möjligheten att kombinera LARO med tvångsvård påverkat argumentation, bedömningar och beslut. Resultaten visar att förändringen fått ett begränsat avtryck. I domarna framträder i stället en tydlig kontinuitet i problembeskrivningar och beslutsmönster, där LARO oftare framställs som ett alternativ till tvångsvård än som en integrerad del av den. Rapporten belyser därmed varför policyförändringar inte alltid får genomslag i praktiken, och hur etablerade institutionella ramar, ansvarsfördelning och professionella tolkningsmönster formar besluten i välfärdens människobehandlande verksamheter.
