”Proletariatet måste självt inrikta sig på att göra revolution”, skriver en ung Trotskij i slutet av 1904, när han först börjar utarbeta den permanenta revolutionens teori. Vid den punkten är han ensam om perspektivet att arbetarklassen i det underutvecklade Tsarryssland ska komma till makten före arbetarna i väst. Mindre än ett år senare står han själv i ledningen för S:t Petersburg-sovjeten i den första ryska revolutionen. I oktober 1917 griper arbetarklassen makten under ledning av Lenins och Trotskijs bolsjevikparti och upprättar den socialistiska världsrevolutionens första bastion. Den permanenta revolutionen är den enda vägen framåt för jordens förtryckta folk – ett program för att själva gripa makten och sprida revolutionen. När Trotskij skriver boken är det inte bara ett försvar av en teori – det är ett försvar av Lenins och den ryska revolutionens kommunistiska politik mot den stalinistiska byråkrati som vuxit fram i Sovjetunionen.
