Skärvor av en brusten framtid

Fantastiskt och episkt slut på trilogi

Ett nytt slag är nära förestående. Den fjärde skapelseguden, Keoc, har brutit sig ut ur fångenskapen och demonerna marscherar mot människornas riken. Men det finns de som inte vill ge upp, de som har något att slåss för. Frågan är bara om det verkligen räcker, eller om symfonin ska sluta med att ett mörker återskapas istället för ljus. Skärvor av en brusten framtid är den tredje och sista delen i den episka fantasyserien Sönderfallets symfoni, skriven av Mattias Kuldkepp. Och hej kom och hjälp mig, vilket slut. Det går inte att låta bli att imponeras över det exceptionellt gedigna världsbygge som Kuldkepp har gjort när det kommer till den här serien. Dessutom är det ett riktigt värdigt slut på serien. Vi kastas in direkt i handlingen från där del två, Skärvor av ett brustet sinne, slutade och jag kan sakna en liten sammanfattning från tidigare delar bara som en uppfräschning. Samtidigt förstår jag att det kanske inte är något som prioriteras när handlingen ändå utspelar sig på lite drygt 700 sidor. Däremot uppskattar jag registret som finns över personer, gudar, platser och ord som finns i början. Det hjälper mig att komma ihåg en hel del av vad som har hänt redan innan. Precis som i de tidigare delarna är det full fart redan från början och vi följer en hel mängd olika karaktärer på deras resa till slutkampen. Jag tycker om bytena, det gör att allt hela tiden håller farten och vi får också veta mycket mer om världen och dess invånare på det här sättet. Jag gillar blandningen av starka kvinnor och starka män, men att även alla som är starka har känslor och orosmoment under seriens gång. Redan tidigare har jag skrivit att den här sortens episka fantasy som bygger upp till slag, inte riktigt är det jag helst läser, och jag fortsätter att föredra Kuldkepps andra fantasyserie - Den ofrivillige hjältens handbok - över den här serien, men låt det inte falla någon skugga över Sönderfallets symfoni för det. Det här är så fantastiskt bra fantasy att det känns som att den skulle kunna omvända vem som helst. Nu är jag en snabbläsare från början, och det fungerar dåligt med den här typen av bok, speciellt den här som har relativt liten text, men låt oss säga så här: jag hade väldigt svårt att lägga ner boken och de drygt 700 sidorna bara flög förbi. Språket är mästerligt, och jag älskar att läsa nyansskillnaderna i de olika karaktärernas uttryckssätt, se landskapet framför mig från beskrivningarna och det sista slaget spelas upp som en film för mitt inre. Allt jobb Kuldkepp har lagt ner på kring världsbygget, dess invånare och dess historia och kultur, är inget annat än magiskt. Hela Sönderfallets symfoni stannar kvar i bokhyllan för att tas fram och avnjutas flera gånger till, precis som en bra serie ska.

Marias