Visar resultat för..."öknen Albert"

"Det var redan varmt, men hettan skulle komma senare, skulle stå som en skälvande massa över den bara marken och över henne. De små vitgula stenarna skulle avge sina torra dofter när hon klev på dem och hon skulle vara ensam."

En av kvinnorna i Anna-Karin Palms noveller går ut i öknen för att finna sin sorg. Går in i öknen, går hettan och tomheten till mötes. En annan kvinna driver omkring i staden Amman och vet allt mindre om sig själv. En pojke på semester med sin familj är plötsligt ensam i skogen en natt på en grekisk ö. I Damaskus råkar en grupp människor som inte känner varandra sammanföras som av en osynlig hand och dras in i ett besynnerligt spel. En medelålders kvinna stjäl sig en ensam dag i det grekiska sommarhuset utan sin stora familj. Vem är hon, lösgjord från dessa varelser som hör ihop med henne? Underliga och oroande tankar kommer över henne.

Alla novellerna i Anna-Karin Palms nya bok utspelar sig i dessa hettans landskap. Tillsammans bildar de en novellcykel, som skildrar människor som är utkastade ur sina vanliga liv. De är på genomresa, på semester, och befinner sig i tillstånd av mottaglighet och omprövning. I mötet med det främmande händer något med dem. Anna-Karin Palm vill skildra det ordlösa och svävande i de här människornas upplevelser. Och det är som om det starka heta dallrande ljuset färgar också hennes språk, när hon här närmar sig en mystisk erfarenhet där något blottläggs och förvandlas.

Fyrtio dagar i öknen är en personlig bikt, utan några efterrationaliseringar, av hur en omvändelse kan gå till. Ökenvandringen är en 40 dagars konvalescens på ett norskt högfjällshotell vid jultiden, där de terapeutiska skidturerna och den påtvingade isoleringen mitt ibland glada julfirande turister blir en anledning för romanens jag att ta upp frågor som de flesta torde göra sig i liknande situationer, icke-troende, tvivlare eller sökare.

Boken skiljer sig från de flesta omvändelse-skildringar i så måtto att den vill i närbild inifrån visa de successiva stadierna i en sökande människas försök att acceptera sig själv och den paradoxala friheten att tvingas välja. De 40 dagarnas ökenvandring är en väg från ateism och materialism fram till en gryende tro, den ger tillbakablickar på händelser i ett fjärran eller närliggande förflutet, som småningom vävs samman till ett tydligt urskiljbart mönster.

Fyrtio dagar i öknen utkom första gången 1964 och är ett inlägg i den alltid aktuella debatten om tro och vetande, utan anspråk på att besvara frågor som endast kan besvaras i ett personligt ställningstagande till det egna jagets livssituation. För vad som verkligen sker vid en omvändelse undandrar sig nyktra förklaringar, därför att det alltid finns en fördold punkt som just är den avgörande. Och trons visshet kan förbli oviss till och med för den som tror.

”Ty tron får man inte i färdig förpackning, som babyfood. Den ska växa. Och allt är ambivalent.”

Den första avdelningen är en lång novell – ett smått raljant återberättande av den helige ökeneremiten Antonius' levnadsskildring. Den andra delen består av impressionistiska och lyriska noveller, prosaskisser och korta betraktelser. Den tredje skildrar en modern Antonius och hans förespråkare/berättare – en person återvänder till den skolpension, där han bodde som barn, för att finna att allt är svårt förfallet.

Denna tredelade bok rör sig brett mellan det tragiska och det humoristiska, från det patetiska till det groteska. Berättaren upplever smärtan inför tillvarons elände och människornas samhälleliga fördärv, hjälten vänder sig bort och går in i sitt eget hjärtas ödsliga grotta för att förkasta världens strävanden och anordningar. Lars Gyllensten behandlar i Grottan i öknen (1973) vitala livsåskådningsfrågor och förmedlar nästintill visionära äkthetsupplevelser.

I en boklåda i Alger hittade Ulla Bjerne en liten oansenlig bok som visar sig vara den unga ryskan Sidis dagboksanteckningar. Sidi som greps av kärlek till ökenlivet och flyttade till den algeriska öknen. Sidi Mahmoud var en revolutionär och en bohem som inte tvekade att till varje pris förverkliga sin dröm om frihet och oberoende. Klädd som en yngling, i muslimsk burnus, kunde hon obehindrat rida genom öknen till outforskade trakter där hon delade befolkningens enkla liv och gjorde sig till vän med dem. Hennes egendomliga livsöde blev romanen Att våga vara.