Visar resultat för..."Nybyggare"

Plötsligt en decembermorgon 2006 när Karl-Johan Storbacka var på väg till jobbet fick han uppleva något som liknade en uppenbarelse. Det var en inre röst som helt plötsligt sade till honom att han skulle skriva en bok om sina förfäder.

Anledningen till att denna tanke slog ner som en blixt från en klar himmel i hans tankar var den efterforskning som han gjort tidigare under sommaren och hösten. På en släktträff tidigare på sommaren 2006 hade han ett kort föredrag över 300-årsminnet av fädernehemmet, Jakopas. Det som var så förvirrande var de motsägelser som fanns i olika dokument om vad som egentligen hände 1713 med hans förfäder under den Stora ofreden, som ägde rum under det Stora Nordiska Kriget.

Du ska skriva en bok om mitt liv som nybyggare, hörde han rösten säga.

Karl-Johan berättar: Dessa ord tog över mina tankar denna tidiga morgon. Det kändes som en berusning. Det var som att min anfader Jacob Olofsson, den förste nybyggaren på Jakopas, talade till mig och uppmanade mig att nedteckna episoder från den mödo­samma tiden som nybyggare. Allt från beslutet som han tog år 1708. Flytten som han gjorde två år senare och fram till det tragiska och plötsliga dödsfallet år 1714.

Peter Wennerholm skriver om sina upplevelser från Indien. I boken blandas spännande äventyr och betraktelser med nedslag i Indiens moderna historia. I boken intervjuas även några av landets många nybyggare, det vill säga, innovatörer, entreprenörer och aktivister som är med och bygger dagens Indien.

I boken presenteras ett 35-tal skogsfinska nybyggare i mitten av 1600-talet i Bergslagens, Hedmarks och Nordvärmlands öde skogsbygder. Vissa kom direkt från Finland, andra var från t ex Hälsinglands eller Dalarnas finnmarker. Dessutom beskrivs nybyggarnas ättlingar i 5-6 generationer. I boken har gamla handlingar såsom domboksprotokoll, nedsättningsbrev m.m. återgetts i originalskrift och i översättning.

Ett av många spännade nybyggaröden som berättas från kolonisationen av Arvidsjaurs socken handlar om ”Kullern” Hans Aronsson, född 1803.

Förutom Kullerns imponerande nybyggargärning med ett antal nybyggen, kom han även i samtida tidningsnotiser, i samband med sitt försvinnande och död, att kallas ”processmakare”. Hur var det egentligen med antalet nybyggen, och varför drog han från ett ställe till nästa? Var det borgarna i Piteå som med sina betalningskrav ställde honom på bar backe? Och hur var det med processandet inför rätten?

För att söka svar på dessa frågor har författaren gått igenom domstolsprotokoll och protokoll från sockenstämmor från tiden för Hans Aronssons vuxna liv, och renskrivit dessa handskrifter till mer läsbar text, vilka återges i denna bok.

Det handlar om en man av säregen kraft och förmåga. Trots svidande fattigdom försörjde han en familj med sju barn, varav flertalet sedermera skaffade egna familjer som gav ättlingar i många led, vilket den omfattande ättlingalistan i slutet av boken vittnar om.

Jag vill med denna lilla bok dela med mig av en del erfarenheter, som jag fått vid min resa genom livet. Upplevelser av att vara invandrare i Spanien och att få vara nybyggare, har gett mig många roliga stunder. Jag kommer att berätta om de roliga erfarenheterna, men även om de nyttiga sakerna som jag lärt mig om Spanien. Boken är tänkt som underhållning, men även som en hjälp till alla er, som är på väg att köpa hus i Spanien. Det är mycket att lära och många saker som är annorlunda än i Sverige. Totalupplevelsen är dock härligt rolig och utvecklande. Följ med på min resa från 1986 fram till dags datum 2017. Trevlig läsning Gunilla Andersson Gustafsson

Marianne Condé var med sina föräldrar sommarboende på Ornö i femtio år, från 1953 till 2003. Här berättar hon utifrån sin far Jean Condés dagböcker om hur familjen från stockholmsförorten Gubbängen byggde sitt sommarparadis på Torsnäsudde, västra Ornö. Enkelt, opretentiöst och med stor hjälp av kunniga skärgårdsbor och vänner. Jean Condé förde redan från starten dagbok över familjens stugbygge på en tomt arrenderad av Sundby fideikommiss. Jean och hans hustru Ruths dotter Iris Marianne, sedermera etnolog och bibliotekarie vid Stockholms universitet, har nu varsamt redigerat dagboken och kompletterat med egna minnen och kommentarer. Jean Condé var även flitig som fotograf, och det är från hans fotoalbum samtliga bilder är hämtade.

I sutet av 1800-talet bosatte sig ett antal samer som nybyggare nära fjällen runt om i Jämtland. Anledningen var att det blivit svårt att försörja sig som renskötare. På 1920-talet tog länsstyrelsen initiativ till en försöksverksamhet i byn Jänsmässholmen i Offerdal. Under en period fick samer arrandera mark och ägna sig åt jordbruk. Boken handlar om försöksverksamheten, men också om folklivet i byn, beskrivet av Martha Jåma som är född i Jänsmässholmen.

De tvångsförflyttade är en roman om svensk kolonialism i Sameland. Den tar upp ämnen som 2000-talets gruv-boom, 1950-talets vattenkraftsutbyggnader och 1920-talets tvångsförflyttningar av nordsamer. Romanen utspelar sig delvis i tidningsmiljö. Romanen är den sista fristående delen i den trilogi som inleddes med Fattiga som de voro och Separatorn. Omslag, försätts- och eftersättsblad har gjorts av den samiske konstnären Tomas Colbengtso

Vad berättar en gatas historia om livet i Malmö under 1930- och 40-talen? När Per Albin Hansson 1928 höll sitt ”folkhemstal” hade Sverige Europas sämsta bostäder. I Malmö fanns arbeten och att lösa bostadsbristen var viktigt. Hit flyttade personer från hela Sverige för att arbeta på Kockums, Malmö Yllefabrik AB, SJ, i butiker eller för att starta egna företag. Det var unga familjer som lät bygga hus på Krageholmsgatan på 1930-talet, när Bellevuegårdens ägare sålde tomter. Hur löste familjerna ekonomin och hur gick byggandet till? Vilken stil skulle de bygga i och hur skulle deras trädgårdar se ut? Många av de arbetsplatser där männen arbetade finns inte kvar idag. De flesta kvinnorna var hemmafruar. I några familjer fanns barnflickor eller hushållerskor. Barnen var många och de skapade egna lekplatser i obebyggda områden i närheten. Man ville ha ”alla moderniteter” och hoppades kunna skaffa bil. Krigsåren påverkade livet på gatan på olika sätt. Från evakuering av barn från Malmö till att ta emot finska krigsbarn, liksom att skaffa husdjur och ”annektera mark” för att inte riskera matbrist. Under 1950-talet startade en glansperiod i Malmös historia. Folkhemmets tankar kunde förverkligas och de boendes drömmar kunde bli uppfyllda.

I Marsfjällets skugga bygger på de berättelser som författaren Bernhard Nordh fick höra när han sommaren 1936 besökte byn Marsliden i Vilhelmina fjällvärld. Bland sagesmännen fanns Jonas Larsson som var en av de barn som tillsammans med sina föräldrar Britta och Lars Pålsson och övriga fem syskon gick den långa vägen från byn Fjällboberg till foten av Marsfjällen för att där skapa sig ett bättre liv. Året var 1856 och Jonas var tre år. I boken, där namnen på människor och platser är helt autentiska, skildras den svåra livssituation som familjen Pålsson hade i Fjällboberg med svält och ogina grannar. Drömmen om ett bättre liv var starkt och när Lars fick möjlighet att köpa rätten till ett nybygge vid Marsfjället slog han till även om han inte förstod innebörden i köpehandlingarna helt och hållet. När familjen efter en farofylld och äventyrlig vandring kommer till platsen för nybygget finner man att skogen är nedbränd där finns inget timmer till husen på nära håll det får släpas fram långt ifrån. Britta lyckas dock sätta de första potatisarna i marken på ett litet uppröjt land, som än i dag är i bruk i Marsliden. De första åren på nybygget blir fyllda av svårigheter och motgångar. En vinter är svälten ett faktum och i sin förtvivlan fångar Lars lämlar, det enda villebråd som finns i den helt öde trakten. Han kokar lämlarna och bjuder familjen på soppa men kan omöjligt äta själv. Till slut tar dock hungern överhanden och även Lars slickar girigt i sig av den feta, närande och livgivande soppan. Den som en gång läst om lämmelsoppan som Bernhard Nordh beskriver den, glömmer den aldrig. Författaren beskriver med stor känslighet de stundtals mycket spända relationerna mellan nybyggare och samer. Bland annat hjälper Lars en sameflicka som bryter benet på fjället och det för med sig många förvecklingar men historien får till slut en positiv upplösning. Även förhållandena mellan Pålssons och andra nybyggare kunde vara spänt. Så småningom vinner dock Lars respekt hos samer, bönder och nybyggare i trakten, inte bara genom sin storvuxenhet och kroppsliga styrka utan också genom sitt raka sätt och sin inre resning. Förbrödring är hans signum. När I Marsfjällets skugga kom ut första gången 1937 fick den lysande recensioner och blev Bernhard Nordhs stora genombrott som folkförfattare. Den översattes till fem utländska språk och har tryckts på svenska i nära trehundratusen exemplar hittills. Bernhard Nordh (1900 -1972) var en av Sveriges i särklass mest älskade och lästa författare under fem decennier. I ordets bästa bemärkelse var han en folkförfattare. Sitt stora genombrott fick han 1937 med romanen I Marsfjällets skugga. Bernhard Nordh var av statarsläkt från trakten av Tierp i Uppland. Han rörde sig i ungdomen över stora områden i Sverige sökande efter arbete. Han var politiskt radikal och stod syndikalisterna nära. Till yrken han prövat hör rallare, skogsarbetare, gjutare och torvarbetare. Sin första novell sålde Nordh till veckopressen 1926. Sina vandringsår har författaren skildrat i de självbiografiska böckerna Kämpa mot ödet (1949) och I min gröna ungdom (1951). Nordh debuterade som romanförfattare med Jorden är god (1936) och skrev totalt tjugosju romaner, varav ett tjugotal är norrlandsskildringar. Romanen Flickan från fjällbyn såldes 1945 i sextiotusen ex på fyra veckor vilket då var svenskt bokrekord. Totalt har Nordhs romaner i Sverige tryckts i nära tre miljoner ex. Hans böcker har översatts till sju språk och tre har filmatiserats. Sommaren 1936 anlände Bernhard Nordh till Marsliden och fick god kontakt med innevånarna i byn. På underlag av deras berättelser och dåtida dokument skrev han romanerna I Marsfjällets skugga (1937) och Fjällfolk (1938), som beskriver fjällbyns tillblivelse och första uppodling under det sena 1800-talet. Han beskriver möten mellan samer och nybyggare ovanför odlingsgränsen och betonar gärna inslag av spänning i handlingen. Han befolkar vildmarken, ger den röst och konturfasta kroppar och undersöker den tankerymd som växte fram mellan de män¬ni¬skor som i mitten av 1800-talet dristigt sökte sig längre upp mot fjällen för att bli nybyggare, och få en bit mark och ett liv som de kunde känna var deras eget. Det är ett liv fullt av umbäranden, av bokstavlig daglig kamp för brödfödan och livet, men ändå skildrat med värdighet och självklar respekt. Bernhard Nordh har sitt särskilda signum som författare i förmågan att sinnliggöra och synliggöra. Sida vid sida med den naturegna dramatiken, till exempel i kampen mellan en vargflock och en älgtjur, blir de mänskliga känslodramerna helt rimliga. Då är det inte vildmarksromantik, då är det på riktigt. Bernhard Nordhs berättelser har den kvaliteten den står sig än idag; det smakar, doftar, känns och berör. (Delvis från Annelie Bränström Öhmans text i Bernhard Nordh-sällskapets årsskrift 2014)

Bernhard Nordh (1900 -1972) var en av Sveriges i särklass mest älskade och lästa författare under fem decennier. I ordets bästa bemärkelse var han en folkförfattare. Sitt stora genombrott fick han 1937 med romanen I Marsfjällets skugga. Bernhard Nordh var av statarsläkt från trakten av Tierp i Uppland. Han rörde sig i ungdomen över stora områden i Sverige sökande efter arbete. Han var politiskt radikal och stod syndikalisterna nära. Till yrken han prövat hör rallare, skogsarbetare, gjutare och torvarbetare. Sin första novell sålde Nordh till veckopressen 1926. Sina vandringsår har författaren skildrat i de självbiografiska böckerna Kämpa mot ödet (1949) och I min gröna ungdom (1951). Nordh debuterade som romanförfattare med Jorden är god (1936) och skrev totalt tjugosju romaner, varav ett tjugotal är norrlandsskildringar. Romanen Flickan från fjällbyn såldes 1945 i sextiotusen ex på fyra veckor vilket då var svenskt bokrekord. Totalt har Nordhs romaner i Sverige tryckts i nära tre miljoner ex. Hans böcker har översatts till sju språk och tre har filmatiserats. Sommaren 1936 anlände Bernhard Nordh till Marsliden och fick god kontakt med innevånarna i byn. På underlag av deras berättelser och dåtida dokument skrev han romanerna I Marsfjällets skugga (1937) och Fjällfolk (1938), som beskriver fjällbyns tillblivelse och första uppodling under det sena 1800-talet. Han beskriver möten mellan samer och nybyggare ovanför odlingsgränsen och betonar gärna inslag av spänning i handlingen. Han befolkar vildmarken, ger den röst och konturfasta kroppar och undersöker den tankerymd som växte fram mellan de män¬ni¬skor som i mitten av 1800-talet dristigt sökte sig längre upp mot fjällen för att bli nybyggare, och få en bit mark och ett liv som de kunde känna var deras eget. Det är ett liv fullt av umbäranden, av bokstavlig daglig kamp för brödfödan och livet, men ändå skildrat med värdighet och självklar respekt. Bernhard Nordh har sitt särskilda signum som författare i förmågan att sinnliggöra och synliggöra. Sida vid sida med den naturegna dramatiken, till exempel i kampen mellan en vargflock och en älgtjur, blir de mänskliga känslodramerna helt rimliga. Då är det inte vildmarksromantik, då är det på riktigt. Bernhard Nordhs berättelser har den kvaliteten den står sig än idag; det smakar, doftar, känns och berör. (Delvis från Annelie Bränström Öhmans text i Bernhard Nordh-sällskapets årsskrift 2014)

Den nye chefen för Västerbottens regemente – Major Niclas Ekeskiöld inleder en veritabel hetsjakt på Anna och Carina som anklagas för att ha brutit mot någon av kyrkans regler. De påstådda brotten var så allvarliga att de blir brända på bål om Ekeskiöld får tag i dem. Nicholaus och Carina flyr på skidor från Betselet upp till fjällen men förföljs av Ekeskiöld. Ekeskiöld jagar också Timo och Pekka som felaktigt anklagas för att ha gömt sig i Lappmarken för att slippa bli soldater. Carina rekryteras av de samiska gudarna. De vill ha en nåjd som kan hjälpa samebyn att överleva i en verklighet där kyrkan, kungen och nybyggarna kräver allt större utrymme.

Hur var livet på Pangea för 250 miljoner år sedan? Dinosaurierna hade ännu inte uppstått på Jorden, men det finns ändå förvånansvärt mycket kännedom om den tiden. Pangea var inte den första gången som kontinenterna var samlade på en enda plats. De hade drivits ihop och isär minst fyra gånger tidigare under planetens historia. Ser man på Jordens ålder i dess helhet, 4,6 miljarder år, så är 250 miljoner bara en bråkdel. Man kan nära på räkna den tiden till vår nutid. Vi får följa två samhällen med nybyggare som möter Vattenfolket som levde i havet. Vattenfolket har avbildats på klipphällar sedan 30 000 till 40 000 år tillbaka i tiden. Men historien om dem är betydligt äldre, och de lever fortfarande kvar i vårt gemensamma medvetande som begreppet sjöjungfrur. Boken består av en romandel och en faktadel.

Johan Bergström (d. 1900) var oäktingen som med egna händers arbete röjde mark till ett nybygge i Teurajärvi i Korpilombolo socken i Norr­botten. Denna krönika är ett försök att beskriva hans svunna värld med hjälp av muntliga berättelser, domböcker, arkivhandlingar och bilder. Johans liv inleddes med en utdragen rättsprocess om under­hålls­bidrag och slöts på skattehemmanet Ylivainio. Såvida han nu inte fortfarande dröjer sig kvar ...

Från Mälardalen lämnar ett nygift par Abraham Ensson och Sara Danielsdotter sin hemort för att bosätta sig i Norra Norrland. Med stora förhoppningar reser de med en skuta som går i hamn för varje älvdal som de passerar. När Abraham och Sara går i land i den sista hamnen så blir de erbjudna som nybyggare ett område långt upp mot fjällen. Det tar dem en vecka med båt och en lång dags vandring för att beträda sitt obebyggda område. Där i vildmarken kommer deras liv att formas dels av naturen och även de människor de möter. Här föddes Elsa som blir den andra generationen av nybyggare, Elsa som har ett långt liv i sin tid blir urmoder till en släktled som är vitt spridda i Sverige. Sagt om Elsa Abrahamsdotter, far och mor "Romanen belyser de existentiella värden i livet så som äkta kärlek, äkta vänskap, lojalitet och samhörighet, alla de som blir en ovillkorlig förutsättning för människans överlevnad, dennes styrka, mod, kreativitet och därigenom en väg till en riktig lycka. Utom de viktigaste värden i livet kan inte människa existera och föra sin mödosamma vardagliga kamp mot en ljusare framtid. Läsare finner fantastiska karaktärsförebilder i romanens personager och hämtar mycket inspiration och energi för sin egen del i denna fina berättelsen om svenska nybyggares kamp på 1600- och 1700-talet.” Anna Edman