Ann-Marie Tung Hermelin – författare

Gläntas nya nummer handlar om likheter och skillnader: mellan att vara muslim och att inte vara det, mellan att betraktas som icke-vit respektive vit, mellan att vara fången i en kvinnokropp och i en manskropp, mellan att ha växt upp på den här platsen eller att ha växt upp på en annan, mellan att synas på foto- grafier och inte synas, mellan att inte sitta i fängelse och att göra det. Mellan att vara rasande och att inte vara det, mellan att apa sig och att vara sig själv, mellan lilla jag och människan i allmänhet.

Det här är ett nummer som säger att fragmenten och skissen ibland är en mer adekvat bärare av de erfarenheter och kunskaper som ska skildras än den helgjutna formen. Dubravka Ugrešic´ uppfann inte fragmentet, men hon har i sina böcker visat hur det fungerar som exilens formspråk. »För första gången läser jag en text som bekräftar mig, min bakgrund», skriver Meira Ahmemulic´ om sitt första möte med Ugrešic´s texter. En del författarskap tycks mer än andra frambesvärja lusten att tala om de egna erfarenheterna. I det här fallet har det säkert just att göra med Ugrešic´s sätt att demonstrera hur fragmenten, och detaljerna, ibland på ett bättre sätt än de övergripande svepen, kan synliggöra de stora sammanhangen. Däri finns kanske också nyckeln till varför hon på ett så ledigt sätt kan röra sig mellan det essäistiska och det skönlitterära uttrycket.

Vi vet inte alltid vem som räddar vem i läsakten. Men vi vet att det finns saker att ta hand om, där i räddningsaktionen. Och det här numret vill helt enkelt påvisa myckenheten i hur litteraturen går att använda och ta sig an. Stefan Jonsson får genom läsningar av konst och litteratur, både syn på en av vår tids mest grundläggande nykoloniala strukturer, men finner där också motstrategier och nya ordningar. Den fylliga essän En kvinna och en man vid världens ände lyckas vara både kritisk och visionär, i sin ansats att vässa den postkoloniala litteraturteoretikern Gayatri Chakravorty Spivaks berömda tes om hur \\\"vita män räddar bruna kvinnor från bruna män.\\\" Andra läsningar, och andra typer av migrationer, tematiseras och sjungs fram i Gloria Gervitz mäktiga poetiska projekt Migrationer – en omvandlande och hänförande dikt, som poeten reviderat och skrivit om under mer än 30 års tid. Författaren och kritikern Hanna Nordenhök arbetar bland annat med Gervitz i sitt pågående forskningsprojekt om poetiska läsakter. Det täta utdrag om mödrar, kärlek och vad dikten gör med poeten som vi publicerar i det här numret, bygger på ett samtal med Gervitz. \\\"Jag hade ingen aning om allt vad dikten hade att säga mig, allt den skulle uppenbara för mig om mig, framkalla\\\" säger Gervitz, i ljuset av att ha använt sig av samma poetiska sfär och material under ett helt liv. Återbrukade och återupplevde sin egen diktning ägnade sig också poeten Bengt Emil Johnson (1936-2010) åt. Staffan Söderbloms genomlysande läsningar av några av Johnsons ungdomsdikter gör fynd som uppriktighet och trovärdighet i denna hittills outforskade del av Johnsons författarskap. Söderbloms text är genom sitt rotande i gamla publikationer, också ett stycke tidskriftshistoria. När Hanna Hallgren upprättar en prolog till den litterära vetenskapsteorin präglas den av en sällsam närvaro i sorgen, minnet och döden. Hallgrens upptakt påminner om vad litteraturen ofrånkomligen skriver mot. Och i Hassan Loo Sattarvandis forsande prosatext är litteraturen både en intim mötesplats och ett ideologiskt slagfält. Dessutom: nyskriven poesi av Jila Mossaed, Petra Mölstad och Linus Gårdfeldt. Och så har vi glädjen att få publicera poeten och översättaren Sofia Stenströms glimrande debut som prosaist. Dessutom fortsätter vår bildsatsning Galleriet att rama in tidskriften. Denna gång med en stram svit bilder, där fotografen Anna Strand genom olika slags iscensättningar osäkrar dragningskraftens effekter. Och som alltid ett vasst och välskrivet kritikblock. Så. Här är litteraturen. Varsågoda. Använd den väl.