Annika Sandén – författare

Annika Sandén tar oss med till de ljusare sidorna av 1600-talets vardagsliv, med jordbruksårets alla kalas och de fester som firade livets gång. Kanske var detta ett sätt för människor att förtränga det elände som omgav dem. Kanske är det helt enkelt en mänsklig egenskap att hitta glädje också i de svåraste stunder.

Svensk stormaktstid beskrivs i allmänhet som en dyster tid. Människor plågades av köld, missväxt och svält, och all tid och möda tycks ha lagts på att klara vardagen, i en grå och dyster vandring mot döden.Fast mitt bland det svåra fanns också glädjen. Flickor och pojkar lekte lekar, hittade på bus, klättrade i träd; ungdomar dansade och jagade varandra över vårblommande ängar; föräldrar höll förlovningsfester och bröllopskalas- som varade i dagar.

»Med starkt engagemang för individuella livsöden och maktstrukturer i historien belyser Annika Sandén förhållandena för marginaliserade grupper som brottslingar, bödlar, tiggare och fattighjon under svensk stormaktstid« Boktugg»Genom sitt populärvetenskapliga anslag visar Annika Sandén på den potential som historieforskning och annan humanistisk vetenskap har att nå ut i samhället på bred front och berika det offentliga samtalet och kulturlivet.« Sörmlandsmuseet.

»Människor gjorde också som de alltid gör: de roade sig och sjöng, de festade och firade. De blev förälskade, kände lust och njöt av livet. (.) Exemplen kommer från historiken Annika Sandéns nya bok, 'Fröjdelekar. Glädje, lust och nöjen under svensk stormaktstid', som på ett lysande sätt fullbordar hennes redan tidigare uppmärksammade och prisbelönta trilogi om 1600-talets social- och kulturhistoria.« Dagens Nyheter

Tattare, tiggare, vansinniga och löskefolk – utsatta människor har funnits i alla tider. Många har fötts in i fattigdom och utanförskap, andra har drabbats av olyckor under livets gång som gjort att tillvaron kantrat. En del har lyckats resa sig, andra har dukat under. Vad vet vi egentligen om utsatta människor i svensk historia? Hur såg tillvaron ut för den som var psykiskt sjuk eller funktionshindrad, och för den som inte kunde försörja sig själv? Vad hände de unga kvinnor som blev gravida utan att vara gifta? Och hur klarade sig deras barn, de som kallades oäktingar? Här varvas skildringar av enskilda livsöden med övergripande historisk analys - från medeltiden till våra dagar. I fokus står den lilla människan, hennes vardag och kampen för överlevnad och värdighet.

I femton texter presenteras en annorlunda typ av historia med ett uttalat underifrånperspektiv. Författarna är forskare som på olika sätt brottats med dessa frågor i sitt arbete. Tillsammans ger de en röst åt människor som sällan kommit till tals, vare sig i de historiska källorna eller i dagens samhällsdebatt.

Jag, en olycklig spåman” oavbrutet fascinerande läsning. Sandén kan 1600-talet innan och utan och lyckas pedagogiskt vägleda läsaren genom Stockholms bakgator. Dessutom skriver hon med lyster.

Aftonbladet

Författaren rör sig otvunget mellan tider, platser och skeenden.

Axess

1600-talspoeten Lucidor den olycklige var redan under sin livstid känd och omtyckt för sina fyndiga och kvicka visor och dikter. I dag känner vi honom som en av Stockholms trubadurer och Bellmans föregångare, som upphovsman­nen till den sorgesamma men livsbejakande visan ”Skulle jag sörja då voro jag tokot”. Känd är han även för att ha hamnat i fängelse för en bröllopsdikt och för att en tidig gryningstimme ha avlidit i en våldsam drabbning, ungefär som han själv hade förutspått, bland bänkar och bord inne på en av Stockholms många vinkällare.

I dag finns inga kända avbildningar av Lasse Johansson Lucidor. De biografiska uppgifterna är därtill få. Men hans korta och turbulenta liv gjorde avtryck i den svenska histo­rien, och frågorna lever kvar om vem den begåvade poeten egentligen var.

I Jag, en olycklig spåman placeras Lucidor i sitt histo­riska sammanhang – samtidens kulturella föreställningar om våld, ära, lycka och poeternas villkor – som fördjupar bilden av honom, av stormaktstidens Sverige och westfaliska fredens Europa.

Sandén lyckas levandegöra stormaktstiden beundransvärt väl och dessutom gör hon det utan att fantisera och dikta fritt. Allt är nogsamt belagt med källor.

Göteborgs-posten

kul att det har kommit en ny biografi om poeten och bråkstaken Lasse Lucidor som är en ren njutning att läsa..

Sydsvenskan

Annika Sandén har djupa kunskaper om stormaktstiden. I Jag, en olycklig spåman skildrar hon Lasse Lucidor och hans tid. Fascinerande läsning..

Dagens Nyheter

Jag, en olycklig spåman” oavbrutet fascinerande läsning. Sandén kan 1600-talet innan och utan och lyckas pedagogiskt vägleda läsaren genom Stockholms bakgator. Dessutom skriver hon med lyster.

Aftonbladet

Författaren rör sig otvunget mellan tider, platser och skeenden.

Axess

1600-talspoeten Lucidor den olycklige var redan under sin livstid känd och omtyckt för sina fyndiga och kvicka visor och dikter. I dag känner vi honom som en av Stockholms trubadurer och Bellmans föregångare, som upphovsman­nen till den sorgesamma men livsbejakande visan ”Skulle jag sörja då voro jag tokot”. Känd är han även för att ha hamnat i fängelse för en bröllopsdikt och för att en tidig gryningstimme ha avlidit i en våldsam drabbning, ungefär som han själv hade förutspått, bland bänkar och bord inne på en av Stockholms många vinkällare.

I dag finns inga kända avbildningar av Lasse Johansson Lucidor. De biografiska uppgifterna är därtill få. Men hans korta och turbulenta liv gjorde avtryck i den svenska histo­rien, och frågorna lever kvar om vem den begåvade poeten egentligen var.

I Jag, en olycklig spåman placeras Lucidor i sitt histo­riska sammanhang – samtidens kulturella föreställningar om våld, ära, lycka och poeternas villkor – som fördjupar bilden av honom, av stormaktstidens Sverige och westfaliska fredens Europa.

Sandén lyckas levandegöra stormaktstiden beundransvärt väl och dessutom gör hon det utan att fantisera och dikta fritt. Allt är nogsamt belagt med källor.

Göteborgs-posten

kul att det har kommit en ny biografi om poeten och bråkstaken Lasse Lucidor som är en ren njutning att läsa..

Sydsvenskan

Annika Sandén har djupa kunskaper om stormaktstiden. I Jag, en olycklig spåman skildrar hon Lasse Lucidor och hans tid. Fascinerande läsning..

Dagens Nyheter

Det såg inte bra ut för människorna. Europa tycktes vid 1500-talets slut verkligen ha nåtts av det fruktade tillstånd som skriften talade om - det djupast tänkbara förfallet, det sista skälvande skedet i människornas historia och hela jordens existens, där den yttersta dagens hårda dom nu slutligen stod för dörren.Tyvärr var allting människornas fel. Det hejdlösa syndandet hade vredgat Gud. Och nu kom straffet. Än var det krig och pest, än de bittraste strider, än var det jordbävningar, svält och flodvågor.I Sverige fanns två personer som önskade ta itu med eländet. Riksföreståndaren hertig Karl gav ärkebiskopen Abraham Angermannus en fullmakt att visitera riket för att i socken för socken rannsaka, döma och bestraffa de syndfulla. Angermannus skred så till verket med ett av de mest oförskräckta uppfostrings- och utrensningsprojekten i vårt lands historia. I ett rasande tempo genom hela det södra Sverige lät han profosserna svinga sina risviskor över de dömdas ryggar tills blodet rann på marken.Angermannus räfst var kulmen på en lång tids politiska strider i Sverige. Den blev nu startskottet för en uppgörelse - som skulle ta en ände med förskräckelse.

Annika Sandén tar oss med till de ljusare sidorna av 1600-talets vardagsliv, med jordbruksårets alla kalas och de fester som firade livets gång. Kanske var detta ett sätt för människor att förtränga det elände som omgav dem. Kanske är det helt enkelt en mänsklig egenskap att hitta glädje också i de svåraste stunder.

Svensk stormaktstid beskrivs i allmänhet som en dyster tid. Människor plågades av köld, missväxt och svält, och all tid och möda tycks ha lagts på att klara vardagen, i en grå och dyster vandring mot döden.Fast mitt bland det svåra fanns också glädjen. Flickor och pojkar lekte lekar, hittade på bus, klättrade i träd; ungdomar dansade och jagade varandra över vårblommande ängar; föräldrar höll förlovningsfester och bröllopskalas- som varade i dagar.

»Med starkt engagemang för individuella livsöden och maktstrukturer i historien belyser Annika Sandén förhållandena för marginaliserade grupper som brottslingar, bödlar, tiggare och fattighjon under svensk stormaktstid« Boktugg»Genom sitt populärvetenskapliga anslag visar Annika Sandén på den potential som historieforskning och annan humanistisk vetenskap har att nå ut i samhället på bred front och berika det offentliga samtalet och kulturlivet.« Sörmlandsmuseet.

»Människor gjorde också som de alltid gör: de roade sig och sjöng, de festade och firade. De blev förälskade, kände lust och njöt av livet. (…) Exemplen kommer från historiken Annika Sandéns nya bok, 'Fröjdelekar. Glädje, lust och nöjen under svensk stormaktstid', som på ett lysande sätt fullbordar hennes redan tidigare uppmärksammade och prisbelönta trilogi om 1600-talets social- och kulturhistoria.« Dagens Nyheter

Inledning

Stadsvandringar 20 är den andra nyutgåvan av Stadsmuseets, Medeltidsmuseets och Stockholmia forskning och förlags periodiska och gemensamma skrift. Liksom i Stadsvandringar 19, den närmaste föregångaren från 2022, har alla deltagande författare skrivit utifrån sitt verksamhetsområde och om det som ligger dem varmt om hjärtat. Det medför att artiklarna är djupgående och inte sällan formulerade med patos, men också att de speglar den bredd som finns hos ett museum. I tid rör de sig mellan medeltid och nutid, i rum från Järvafältet i norr till Rågsved i söder. Även metodiskt skiljer de sig åt. Vissa skribenter dyker långt ner i de museala samlingarna, andra rör sig utanför deras lokaler för att med intervjuer, fotografier eller på andra sätt dokumentera stadens händelser, miljöer och medborgare.                      

Bokens innehåll skulle kunna sammanfattas med den för museiverksamheter ofta vedertagna men kanske lite gammaldags formulerade devisen samla, vårda, visa . Denna är dock missvisande ur åtminstone ett perspektiv. Den betonar inte museers kunskapsuppbyggande funktion. Det är numera lagstadgat att museer ska bedriva forskning vilket också görs på Stadsmuseet i samarbete med flera akademiska institutioner men kunskap kan byggas på flera sätt och ibland är rågången mellan dem svår att urskilja. Bokens artiklar har krävt ett omfattande kunnande för att kunna skrivas, om än detta sedan baserats på att gräva i samlingarna, eget dokumenterande eller på en lång personlig erfarenhet. Ofta handlar det om kombinationer av de olika faktorerna.

David Dahlbecks artikel Källaren Hamburg och den sista supen inleder boken. Med utgångspunkt från det skåp som finns att beskåda i Stadsmuseets nuvarande källarstuga en gång i tiden också den en krog reder han ut vad vi kan veta om vissa händelser som vi i dag ser som makabra. Möbeln ifråga tillhörde en gång källaren Hamburg där de dödsdömda på väg mot galgbacken fick stanna för en sista sup. På glaset ska sedan den dömdes namn ha ristats in, varpå det ställdes undan i skåpet.

Lasse Johansson, mer känd som Lasse Lucidor eller Lucidor den olycklige, var inte dödsdömd men gick inte desto mindre också han ett dramatiskt slut till mötes. Annika Sandén, författare till en nyligen utkommen biografi över 1600-talspoeten, tar I Lucidors fotspår med oss till olika platser i det seklets Stockholm. Med utgångspunkt från två avgörande händelser i poetens levnad ger hon såväl en bild av honom som av hur livet i Stockholm kunde te sig under århundrandets andra hälft.

Ungefär trehundra år senare, i Rågsved, en stadsdel som inte fanns på Lucidors tid, inledde en annan mycket välkänd poet och sångare sin karriär. Joakim Thåström, förgrundsfigur i bland annat Ebba Grön, var en av medlemmarna i kulturföreningen Oasen vars bakgrund och tillkomst skildras i Bo Larssons artikel "Oasen mot asen" En kulturförening i arkivet. I början av år 2022 fick Stadsmuseet i gåva handlingar och dokument som bevarats från föreningens aktiva tid. De, tillsammans en längre intervju med deras givare, ligger till grund för skildringen.

Med en vid definition på vad samtid är, kan artikeln om Oasen räknas till Stadsmuseets samtidsdokumenterande verksamhet. Dit hör också Johan Stigholts och Minja Hjorths bidrag. I artikeln Bakom kulisserna Stadshusets hundraårsjubileum och kökets arbetare skildrar Johan Stigholt i både bild och text jubileet efter att under en cirka fjorton timmar lång arbetsdag följt och dokumenterat såväl köks- som serveringspersonalens verksamhet. Därigenom ansluter han också till utställningen Vi som byggde Stadshuset som visades på Stadsmuseet under 2023. Liksom den berättar Johans fotografier och text om det oumbärliga arbete som sker just bakom kulisserna .

Minja Hjorth utgår i "Finskan är som en nyckel in till mig själv" - Stockholm och Sveriges nationella minoriteter från ett flerårigt projekt som Stadsmuseet drivit i syfte att bygga kunskap om och synliggöra minoriteternas historia och verksamhet i huvudstaden. I artikeln diskuteras såväl judars, romers, samers, sverigefinnars och tornedalingars historiska bakgrunder som vissa erfarenheter som delas av dem alla. Hit hör bland annat betydelsen av rötter och arv liksom högtider, symboliska föremål och konsekvenserna av att få sitt språk alltför ofta undanträngt.

Termen samtidsdokumentation var inte påkommen när Lennart af Petersens, Stadsmuseets legendariske fotograf, var verksam. Han är kanske mest känd för sina exteriöra och interiöra återgivanden av en innerstad i pågående förändring, men som Katinka Bergvall visar i "En stad är ju i alla fall gjord för människor" - Lennart af Petersens som porträttfotograf var han angelägen om att också skildra de människor som bodde och levde i kvarteren och husen. I ett urval fotografier får vi möta såväl hantverkare och butiksföreståndare som kafégäster och barn som leker på bakgårdarna.

Också Erik Tryggelin var (amatör-)fotograf och det är som sådan han är mest omskriven. Det är dock inte hans fotografier som Frida Granat lyfter fram i sin artikel utan det yrke som han utbildade sig till och även for till Paris för att studera. I Stockholmskonstnären Erik Tryggelin följer hon hans liv och artistiska utveckling tätt, bland annat med hjälp av sparade dagböcker. På Stadsmuseet finns framför allt Tryggelins skissböcker från det tidiga 1900-talet bevarade, teckningar som likt fotografier fångar stadens invånare i flykten. Det är också främst som Stockholmsskildrare han tycks ha uppfattats av samtida kritiker, bland annat med ord som kulturhistoria och pålitliga tidsdokument .                      

Bokens tredje artikel om en fotograf är kollektivt författad av Hille Lehti, Maria von Schéele och Ulrika Björkert. I Wilhelm Lundbergs samling - en porträttfotograf i 1860-talets Stockholm tar de sin utgångspunkt i en kollektion glasnegativ som skänktes till Stadsmuseet på 1960-talet. De beskriver såväl Wilhelm Lundbergs levnad som hans kundkrets och hur den dåtida tekniken inte bara krävde viss utrustning och miljö utan också avspeglade sig i de färdiga bilderna. På 1860-talet var fotografikonsten och fotografyrket relativt nya, men slående är hur varierad kundkretsen ändå var. Bland de avporträtterade finns representanter från främst medel- men också från över- och arbetarklass.                      

Wilhelm Lundbergs ateljé var belägen i Gamla stan. Där utspelar sig också följande två artiklar, varav den första, Anna Bergmans Hemliga gångar, grändöverbyggnader och utbyggda källarrum - myter och trångboddhet i Gamla stan, berättar om stadsdelens säregna bebyggelse och om föreställningar förknippade med den. Hur var det egentligen med munkarnas underjordiska tunnlar och benknotorna som sägs ha hittats i dem? Finns det någon sanning i sägnen, eller ska man leta dess upphov i mer prosaiska men ändå ganska remarkabla förhållanden?                      

Om Anna Bergman diskuterar fantasins förhållande till verkligheten, tar Gudrun Wessnert istället hjälp av den i sina stadsvandringar för barn. I artikeln Familjer, fabeldjur och fanskap - om barnvandringar i Gamla stan för Medeltidsmuseet och Stadsmuseet, berättar hon om hur historien kan levandegöras för våra minsta, bland annat med hjälp av råttfamiljen Ratzberger som hemlös letar bostad bland gator och gränder. Detaljer, humor och föreställningsförmåga blir viktiga beståndsdelar i en historisk berättelse där barnen själva är medaktörer.                      

Petra Nygårds bidrag Att låna en röst - Stadsmuseets uppteckningar och det gamla Stockholm berör också livet på huvudstadens gator. Men i hennes artikel handlar det inte om fabeldjur, utan om högst mänskliga minnen och erfarenheter från 1800-talets andra hälft och 1900-talets två första decennier. Under 1940-talet intervjuades ett flertal äldre stockholmare om sin levnadshistoria, ett projekt som sedermera har kallats Stockholms folkminnen och som omfattar fem hyllmeter eller cirka tvåtusen uppteckningar. Med väl valda exempel redogör Petra Nygård för såväl samlingens innehåll som för tankarna bakom projektet och hur det under tidens gång har administrerats och arkiverats efter skiftande principer.                      

Också Nina Sandberg gör en djupdykning i Stadsmuseets gömmor, men denna gång i de arkeologiska samlingarna. I artikeln Kymlinge 169 - gravfält och kanske kultplats berättar hon om några märkliga föremål, hittade på Järvafältet vid mitten av 1970-talet. Vad dessa så kallade amulettringar hade för funktion är okänt, men tydligt är att de inte var avsedda att bäras av människor utan hade en starkt sakral och rituell laddning.                       

Emmy Kauppinen tar även hon med oss till en arkeologisk utgrävning, denna gång till Helgeandsholmen, eller som den också kallades, Riksgropen . Grävningen ägde rum mellan 1978 och 1980 och var fram till det nutida omdanandet av Slussen Sveriges största stadsarkeologiska undersökning. I Jakten på den arkeologiska dokumentationen från Helgeandsutgrävningen - att förstå en utgrävning fyrtio år senare ställer Emmy den viktiga frågan hur vi egentligen kan tolka det skriftliga material som de grävande arkeologerna själva lämnade efter sig.                      

Riksgropen blev efter utgrävningen platsen för Medeltidsmuseet, som i skrivande stund är stängt för flyttning till Stortorget i Gamla stan. I Museet under jorden - Medeltidsmuseet under fyra decennier berättar Tina Rodhe och Gudrun Wessnert om dess långa historia på platsen och om dess breda verksamhetsområde. Förutom permanenta och tillfälliga utställningar fanns här allt från barnvisningar till vetenskapliga samarbeten med universitet och andra medeltidsmuseer. Inte minst fanns och finns här också autentiska lämningar som Gustav Vasas mur och kyrkogårdsmuren med tillhörande skelett.

Stockholms stads museisamlingar förvarar huvudsakligen i Frihamnen, ett nu allt mer eftertraktat område på grund av stora och relativt billiga lokaler. Men länge låg det både geografiskt och mentalt i Stockholms utkant, vilket medförde att såväl ljusskygga som publikdragande händelser utspelades där. Om detta och mer därtill berättar Johanna Karlsson i Från pastorala mord till klubb- och kulturscener - Lindarängen under 200 år.                      

I artikeln Systrarna Rossanders gåva - Stadsmuseet och forskningen om Stockholms äldre bebyggelse reder Kajsa Rosenblad ut varför Stadsmuseet varje år kan dela ut betydande summor till forskare intresserade av stadens miljöer. Orsaken är inte enbart en fråga om kulturintresse och filantropi; där ryms också en spännande historia om en familj vars medlemmar gick skiftande öden till mötes. Tack vare två av dem har museet sedan ett halvt sekel tillbaka kunnat stötta närmare hundra ansökningar med sammanlagt fyra miljoner kronor.                      

I Stockholm är den maritima miljön betydelsefull, och ett av dess mest utmärkande inslag sedan länge ligger fast förankrat vid Skeppsholmen. I "Vacker och vit i linjerna" - om fullriggaren af Chapman berättar Hedvig Schönbäck om fartygets historia och hur det har förvaltats genom tiderna. Efter att ha gjort sin sista resa 1937, hotades af Chapman vid slutet av andra världskriget av skrotning. I sammanhanget betydelsefulla personer hade dock andra tankar, och i april 1949 kunde staden se ett nytt och numera klassiskt vandrarhem invigas.                     

Annika Jägerholms bidrag "I det att du badar du fröjdar ditt sinne" - om badets historia och stockholmska badhus i Stadsmuseets samlingar har liksom föregående text kopplingar till vatten. Men nu gäller det inte seglatser eller tillfälliga vistelser, utan hälsa och rekreation. Som rubriken säger får vi här en kulturhistorisk berättelse om hur ett av våra mänskliga behov löstes innan välfärdsstaten växte fram med bättre bostadsförhållanden och indraget vatten.                      

I Några förlorade arkitekturpärlor, bokens sista kapitel, avrundas framställningen med en beskrivning av några sedan länge försvunna Stockholmsbyggnader. Arkitekturhistorikern Martin Rörby lyfter fram ett antal personliga favoriter, och diskuterar såväl deras tillkomsthistoria som deras ofta särpräglade utformning. Byggnaderna existerar inte längre, men minnet av dem bevaras i olika källor och arkiv, inte minst i Stadsmuseets omfattande fotografiska samlingar.  

En periodisk skrift som Stadsvandringar kräver ett betydande arbete för att komma till stånd. Först och främst från de medverkande författarna, men också från de personer som likt Stadshusets kökspersonal arbetar bakom kulisserna . Här är inte plats att nämna namn, men såväl den kommitté som varit tillsatt för boken som museets fotopersonal har varit mycket behjälplig. Externt anlitade korrekturläsare och formgivare har svarat för bokens enhetlighet i detaljer respektive dess vackra utseende medan undertecknad har haft uppgiften att vara dess redaktör.  

Bo Larsson