Aris Fioretos – författare

Varför får vissa böcker oss att rysa? Går det att spegla ett vi som ett jag? Nabokovs ryggrad undersöker dessa och andra hemligheter i litteraturen. Vladimir Nabokov – född 1899 i Sankt Petersburg, död 1977 i Schweiz – uppmanade sina läsare att "se och smeka detaljer". Aris Fioretos tar honom på orden. I trettiotre närgångna studier synar han schackdrag, skäggstubb och sömnlöshet, spiraler, vanvett och sårbarhet, glitter, apkonster och frihet.

Nabokovs ryggrad är en vindlande essä om en av 1900-talets mest omtalade författare. Det är också den första svenska studien av Nabokov i helfigur, betraktad som han önskade se sig själv: "en moralist som sparkade på synden, örfilade dumheten, förlöjligade det vulgära och grymma – och tilldelade enväldig makt åt ömhet, talang och stolthet". Som översättare av 1900-klassiker som Lolita och Pnin skriver Fioretos med litteraturälskarens sinne för skenbara bagateller. Rikt illustrerad och fylld med överraskande iakttagelser firar Nabokovs ryggrad lika kvicktänkt som omdömesgillt en av seklets litterära giganter.

GRÅ KVARTETT är en vacker box som samlar de 4 böcker med vilka Aris Fioretos inledde sitt författarskap. Den prosalyriska Delandets bok (1991) handlar om sorgen efter en flickvän som omkom i en trafikolycka. En bok om fantomer (1996) undersöker hur vålnader framträder i film, litteratur och opera, filosofi och kriminologi, medan Den grå boken (1994) även det en essä är en eloge till blyertspennan och gråzoner i litteraturen. I Vanitasrutinerna (1998), slutligen, låter han lika vankelmodiga som egensinniga figurer ta farväl i sju elegiska monologer. Samtliga fyra böcker är reviderade. Boxen kompletteras med en femte volym, Den tredje handen, i vilken han samtalar om författarskapets början med den tyska kritikern och essäisten Cornelia Jentzsch. 

GRÅ KVARTETT liknar föga annat i samtidslitteraturen. Genom att undersöka förlusten samt fantomers sätt att existera, genom att fira det vagas sinnlighet och avskedets skiftande former avlockar Fioretos förgängligheten fortlöpande betydelse. I dessa tidiga böcker finns rikligt med frön till vad som utmärker hans senare hyllade och priskrönta verk. Sorg, ömhet, förundran, finurlighet Fioretos skriver en prosa både klar och överraskande, och pregnant som poesi. 

ARIS FIORETOS, född 1960, är författare till ett tjugotal böcker (romaner, essäer, litteraturhistoriska studier). Han har erhållit en rad utmärkelser såväl i Sverige som utomlands, senast Svenska Akademiens essäpris och Förbundsrepubliken Tysklands förtjänstorden. Sedan 2011 är han medlem av Akademie der Sprache und Dichtung i Darmstadt,  sedan 2022 även av Akademie der Künste i Berlin. I juni 2024 håller han de renommerade poetikföreläsningarna i Frankfurt am Main under titeln »Solar plexus«.

Boxen har ett omslag av Annika Elisabeth von Hausswolff.

Aris Fioretos har vid sidan av sitt skönlitterära författarskap varit verksam inom snart sagt alla litterära områden. Han har översatt bland andra Nabokov och Hölderlin till svenska, skrivit kritik i bland annat Expressen och medverkat med essäer i en rad tidskrifter. Dessutom har han de senaste åren varit verksam som kulturråd vid ambassaden i Berlin.Nu har Aris Fioretos samlat ihop denna sida av sitt författarskap och vävt ihop texterna med egna dikter och en självbiografisk berättelse om uppväxten i Skåne med en grekisk far och en österrikisk mor. Det är en originell och lekfull samling texter, som visar både på djup beläsenhet och en självständig hållning till det lästa. "Vidden av en fot" är ett citat från Herakleitor (han med "allting flyter"), som slår fast att solen har "vidden av en människas fot".

Aris Fioretos nya stora roman Den siste greken spänner över många länder och generationer. Smyrna 1922, Makedonien 1943, Sverige 1967. Hans porträtt av Jannis Georgiadis skildrar gästarbetarens lycka och förbannelse. Det är lekfullt och gripande, med ett överdåd av bitterljuva händelser. Möt Jannis Georgiadis - leende, muskulös och med Robert-Mitchum-grop i hakan. En vinterdag 1967 kliver han in på den kirurgiska mottagningen i Kristianstad, och blir kvar i Sverige. Vi får träffa honom som plattfotad son och drömsk herde, som byggherre, make och far, men även som bilist på E70 utanför Zagreb en blytung novembereftermiddag. Han visar sig spela krocket som en (halv) gud och veta det mesta om vatten i dess olika former. Bakom porträttet står den fiktive berättaren Kostas Kezdoglou. I ett hundratal tablåer redogör han för den grekiska diasporan från branden i Smyrna 1922 till 60-talets gästarbetare.* Men varför skriver han på registerkort? Och varför en biografi över vännen Jannis? Den siste greken visar sig vara en berättelse om kärlek, vänskap och svek. Och förstås om greker som alltid är "goda för en överraskning i sista sekunden" ... Den siste greken ** porträtterar en människa som anser sig bestå av andra människor. Det har blivit en gripande skildring av migrationens lycka och förbannelse, om löften, längtan och sparvars vingdarr. Kort sagt: en roman om äventyrliga hjärtan. * Noga taget rör det sig om ett supplement till den omtalade Encyklopedin över utlandsgreker, utgiven på Diaspora Press från 1928 och framåt. ** Baserad på en osann historia.

Det händer hela tiden. En förälder dör. Ett barn sörjer. Men hur ofta dör just denna människa? Och hur gör man för att ge henne något tillbaka? Aris Fioretos nya bok är både sorgesång och baklängeskväde.I lika sakliga som lyriska prosastycken berättar Halva solen om en utlandsgreks öden och äventyr - från döden på ett svenskt äldreboende, över åren i folkhemmet, tillbaka till tiden före det första barnet. Nu är fadern inte längre far. Men har livet framför sig.Efter genombrottet med Den siste greken, som nominerades till Augustpriset och tilldelades Sveriges Radios Romanpris, återkommer Aris Fioretos med en gripande bok om en älskad människa formad av en hemlighet.

Jag fyller lapparna med ord som kvinnorna mumlar sotiga böner i kyrkan. Så länge ett följs av ett annat känner jag ingen rädsla, ingen ånger. Då fler inte ryms hamnar lappen bland de övriga i tennasken som jag fick vid begravningen. Där ligger de tätt packade och ändå åtskilda, som vore de granatäppelkärnor trots att de inte liknar sådana det minsta. Ibland undrar jag vad jag håller på med, sedan förstår jag att jag inte har något val. Det här kommer att låta konstigt, men jag är den enda som kan berätta hur jag dog.Mary P. är 23 år gammal och studerar arkitektur i ett land regerat av militären. Hon har en pojkvän som är politiskt aktiv och planerar en revolt. En novembernatt 1973 grips hon för statsfientlig verksamhet. Under tretton dygn hålls hon på säkerhetstjänstens beryktade högkvarter, stället med Himlen och Minus Två. Sedan skickas hon, några andra kvinnor och en pojke till en fängelseö. De skall städa inför ankomsten av nya fångar. Tillvaron är utsatt, samhörigheten det enda de kan lita på. Till slut återstår bara frågan: Vem bestämmer över ett liv?Aris Fioretos nya roman är en passionshistoria om en ung människas frihetslängtan, en berättelse om politiskt våld och kvinnors gemenskap. Men framför allt handlar den om en kropp - dess smärta och åtrå, dess längtan och hemligaste förvandlingar.

Uppskov, överraskning, maneter, oro, hjärta, chock, förgänglighet. Utifrån ett pärlband av desiderata eller begärliga ting undrar Aris Fioretos vad romanen kan vara i en tid som firar mångfald och gränsöverskridande, men där papperslösa människor fortfarande är oönskade. Hur fångas främmande erfarenheter i ord? Kan en text erbjuda asyl? Vad har avståndstagande med skrivandet att göra, vilken roll är smärtas? Och vad krävs för att Medusas hals ska bli litteraturens källa?Med hjälp av ett hundratal sökord leder Fioretos läsaren in i sitt eget verk och samtidigt ut i en överväldigande värld, plågsam och begärlig och överrik på förluster. Så uppstår ett kalejdoskop av författarförhoppningar, ett kort lexikon om romanen i början av 2000-talet.

Aris Fioretos nya roman skildrar vad som sker när en muskel inte låter sig hejdas.Berlin, 1924. Nelly Becker, flygarässet från Johannisthal, den första kvinnliga piloten i Tyskland, får en oroväckande diagnos. Om hon fortsätter att flyga kommer hon en snar dag att falla från skyn.Nelly överger hangarerna och lukten av bensin. Hon separerar från sin man, flyttar till ett pensionat och tar jobb på BMW där hon demonstrerar motorcyklar. Hon lever som en skugga. Men på automobilmässan samma höst möter hon Irma - ung, lugn, elektrisk. En oväntad handrörelse ger hennes liv en annan riktning.Livet på jorden kan börja.

Aris Fioretos nya roman skildrar vad som sker när en muskel inte låter sig hejdas.Berlin, 1924. Nelly Becker, flygarässet från Johannisthal, den första kvinnliga piloten i Tyskland, får en oroväckande diagnos. Om hon fortsätter att flyga kommer hon en snar dag att falla från skyn.Nelly överger hangarerna och lukten av bensin. Hon separerar från sin man, flyttar till ett pensionat och tar jobb på BMW där hon demonstrerar motorcyklar. Hon lever som en skugga. Men på automobilmässan samma höst möter hon Irma - ung, lugn, elektrisk. En oväntad handrörelse ger hennes liv en annan riktning.Livet på jorden kan börja.

Sascha Knischs sexuella vanor får honom att lämna flickvännen Irma. Sommaren 1928 möter han Dora Wilms som lär honom mer om vem han kan vara. Ett år senare är hon död och Knisch jagas av polisen.I del två i en trilogi om kroppen utforskar Aris Fioretos de estetiska, vetenskapliga och moraliska aspekterna på området mellan ljumskarna. Det är en roman med samma svindlande pendling mellan lätthet och allvar, och med samma språkliga upptäckarglädje som i Irma, 25, som blev en stor kritikerframgång när den kom ut för första gången i Tyskland och Sverige.

När hon lämnas av Sascha bestämmer sig Irma Maak för att hitta sin far, den gåtfulle "mannen utan kropp". I december 1925 vandrar hon genom ett Stockholm höljt i snö, där vädret har mer med henne att göra än hon anar.Aris Fioretos roman är en biologisk thriller eller en mörk saga om hjärnans natur och själens hemvist, men också en klassisk Stockholmsskildring.

Aris Fioretos nya roman skildrar vad som sker när en muskel inte låter sig hejdas.Berlin, 1924. Nelly Becker, flygarässet från Johannisthal, den första kvinnliga piloten i Tyskland, får en oroväckande diagnos. Om hon fortsätter att flyga kommer hon en snar dag att falla från skyn.Nelly överger hangarerna och lukten av bensin. Hon separerar från sin man, flyttar till ett pensionat och tar jobb på BMW där hon demonstrerar motorcyklar. Hon lever som en skugga. Men på automobilmässan samma höst möter hon Irma - ung, lugn, elektrisk. En oväntad handrörelse ger hennes liv en annan riktning.Livet på jorden kan börja.

Mary P. är 23 år och studerar arkitektur i ett land regerat av militären. Hon har en pojkvän som är politiskt aktiv och planerar en revolt. En novembernatt 1973 grips hon plötsligt för statsfientlig verksamhet.Under tretton dygn hålls hon på säkerhetstjänstens beryktade högkvarter, stället med Himlen och Minus Två. Sedan skickas hon, några andra kvinnor och en pojke till en fängelseö. De ska städa inför ankomsten av nya fångar. Tillvaron är utsatt, samhörigheten det enda de kan lita på. Till slut återstår bara frågan: Vem bestämmer över ett liv?Mary är en passionshistoria om en ung människas frihetslängtan, en berättelse om politiskt våld och kvinnors gemenskap. Inspelningen är från Sveriges Radio AB, 2016, Producent var Emma Janke.

Ache Middler – rockmusiker i exil, dålig hälsa – får post från kvinnan han tillbringade en natt med för tolv år sedan. Det är andra gången hon skriver, nu som då om barnet hon fick. Kvinnan ber honom att rannsaka sig »inifrån och ut«.

Det blir tjugo brev till en okänd dotter, om vad han gjort och inte borde ha gjort i livet. De stolta drömmarna. Åren av hunger. Sin vårdslöshet. Vad händer om allt i livet kan bli konst? Är ensamhet priset för oberoende? Hur lever man med ett förflutet som inte går över?

De tunna gudarna är en roman om längtan och sårbarhet, nerver och elektricitet. Handlingen för från ett inbillat Alaska till downtown New York, från Thatchers London och Berlin efter 9/11 till Europas sydöstliga rand, och möjligen både till helvetet och himlen. Aris Fioretos skildrar en människa som sätts i brand.

Varför får vissa böcker oss att rysa? Går det att spegla ett vi som ett jag? Nabokovs ryggrad undersöker dessa och andra hemligheter i litteraturen. Vladimir Nabokov – född 1899 i Sankt Petersburg, död 1977 i Schweiz – uppmanade sina läsare att "se och smeka detaljer". Aris Fioretos tar honom på orden. I trettiotre närgångna studier synar han schackdrag, skäggstubb och sömnlöshet, spiraler, vanvett och sårbarhet, glitter, apkonster och frihet.

Nabokovs ryggrad är en vindlande essä om en av 1900-talets mest omtalade författare. Det är också den första svenska studien av Nabokov i helfigur, betraktad som han önskade se sig själv: "en moralist som sparkade på synden, örfilade dumheten, förlöjligade det vulgära och grymma – och tilldelade enväldig makt åt ömhet, talang och stolthet". Som översättare av 1900-klassiker som Lolita och Pnin skriver Fioretos med litteraturälskarens sinne för skenbara bagateller. Rikt illustrerad och fylld med överraskande iakttagelser firar Nabokovs ryggrad lika kvicktänkt som omdömesgillt en av seklets litterära giganter.

"Detta är så nära en själens biografi man kan komma … världen och jaget elektrifieras genom denna elyseiska bok"

Expressen

”givande läsning, tydlig och närmast folkbildande.”

Svenska Dagbladet

"Djupast sett handlar hans bok om vad konsten och litteraturen förmår"

Dagens Nyheter

"en kultiverad stridsskrift"

Sydsvenskan

I tre personliga betraktelser rapporterar Aris Fioretos om hur den starka förnimmelse av närvaro, som en kropp nedsänkt i vatten ger upphov till, omsätts i litteratur. Han talar om åtrån som texters villkor, undersöker hungern som fordrande erfarenhet och utreder elektricitet – darrningar, dallrande – som ett sätt att vara både i och utom sig själv.

Klartänkt och inkännande mediterar Fioretos över litteraturens anatomiska hemligheter. Vad gör en text angelägen, känslig, koncis? Går det att som författare ofreda universum utan att mäta sig med gudar? Och hur göra för att orden skall kännas som kött gör? Solar plexus är ett lika livfullt som originellt försvarstal för en litteratur som känns på riktigt.

»Jag tänkte med största tacksamhet att så länge det finns badkar lönar det sig att leva. Ett bad och en cigarett.«

I tre personliga betraktelser rapporterar Aris Fioretos om hur den starka förnimmelse av närvaro, som en kropp nedsänkt i vatten ger upphov till, omsätts i litteratur. Han talar om åtrån som texters villkor, undersöker hungern som fordrande erfarenhet och utreder elektricitet – darrningar, dallrande – som ett sätt att vara både i och utom sig själv.

Klartänkt och inkännande mediterar Fioretos över litteraturens anatomiska hemligheter. Vad gör en text angelägen, känslig, koncis? Går det att som författare ofreda universum utan att mäta sig med gudar? Och hur göra för att orden skall kännas som kött gör? Solar plexus är ett lika livfullt som originellt försvarstal för en litteratur som känns på riktigt.

»Jag tänkte med största tacksamhet att så länge det finns badkar lönar det sig att leva. Ett bad och en cigarett.«

Hon kallas Yellow, sällan något annat. Ingen vet varför. Utom vännerna som hon anlände till Europa med. Nu är den afghanska flyktingen, som ibland ser sådant som inte hänt än, illa ute och behöver hjälp. Men Aref bor långt borta och Firooz ... Var är Firooz?

Yellow jagar genom en sommarödslig tysk huvudstad. Däven luft, tryckande hetta. Kvicktänkt fast kaotisk, med en amfibies sinne för utvägar, måste hon rädda vad som blivit viktigare än uppehållstillstånd.

Yellow är en kort roman om överlevnad. Och ett långt farväl av en artonårings lärdomar om tillhörighet. Det är också en roman om strävan, och om hur framtiden inte håller vad den lovar.

Det är det gråa 1970-talet. Fem pojkar i en gymnasieklass samlas ofta runt schackbrädet för att diskutera självmordets funktion och bästa sättet för att ta sitt liv. Den enda som varken är för eller emot är J., som under lektionerna i latin får hela kollegieblocket att bågna under snåret av bläck. Det är också han som är den enda som slutligen dör för egen hand. 

Flera år senare avlägger hans bänkgranne äntligen en sedan länge utlovad rapport och det blir en filosofisk betraktelse av att ta makten över sitt liv genom att kontrollera döden, och den desperata längtan att förstå sin omvärld genom att kontrollera språket.