Bernt-Olov Andersson – författare

Johan Ahlbäck var valsverksarbetaren från Smedjebacken som lyckades förverkliga sin dröm om att bli konstnär och i bild skildra de levnads- och arbetsvillkor som gällde under hans liv. Hans konstnärskap ger oss unika bilder inifrån industrivärlden som få har skildrat tidigare. Efter femton års slit i valsverket kunde Johan känna i sin kropp hur musklerna spändes och kunde som ingen annan fånga rörelserna i det kollektiva arbetet i järnverk och verkstäder. Hans bilder berättar om industriarbetarnas slitsamma kroppsarbete men även om det tunga arbetet med kolmilorna i skogen. Genom hans bilder får vi en inblick i det Sverige som en gång var och om de arbetsmiljöer som rådde i Bergslagen under 1900-talets första hälft.

Föreningen Arbetarskrivares elfte antologi, nu i storpocket. Här vässar 44 författare pennorna i kampen mot pressade arbetsvillkor och försämrade arbetsmiljöer. Prosa, lyrik och serier gestaltar hur det dagliga slitet påverkar oss människor samt hur vi måste ena oss för att få förändring. Det är skarpa, berörande och tankeväckande texter varvade med vass samhällssatir och vardagsglädje. Redaktörer: Anna Jörgensdotter och Henrik Johansson. Recensionsutdrag: "Samhällskritik som leder vidare - lägg den där du hade telefonkatologen förr." Ulrika Milles, DN, listar antologin som Årets bästa bok 2018. "En oändlig kollektiv berättelse om döden och meningen i våra liv, förslitningen som det innebär att leva, man kan inte sluta läsa. Här finns all politik vi behöver." Ulrika Milles, SVT "Den litterära kvaliten är hög. Dessutom är boken politiskt värdefull." Magnus Nilsson, Opulens "Denna föreningens bästa antologi är som törst som stillas, en arbetets Höga Visan." Aino Trosell

Året är 1886. I en av brukssamhällets fattiga familjer föds ännu ett barn. Pojken Mauritz är dömd att gå i sin fars fotspår och arbeta i järnverket bland flytande järn och surrande valsar. En livsfarlig miljö som bryter ner arbetare som samtliga går en för tidig död till mötes. Fabrikens disponent hatar socialister och ser sina fattiga arbetare som sina personliga ägodelar. Han är beredd att göra allt för att stoppa de nya tankar som börjar göra sig gällande i landet. Agitatorer besöker bruket och uppmanar kvinnor och män till revolt. Bruksherrarna går samman för att svartlista och vräka de familjer som börjat reflektera över sina liv, som försöker bilda sig och överleva genom att organisera sig. En hård kamp uppstår där de fattiga folket slutligen segrar. Men allt har sitt pris. Romanen är en fristående fortsättning på "Kanal".

En öppenhjärtig berättelse om författaren Bernt-Olov Anderssons bakgrund, sociala arv och uppväxt. Den är illustrerad med fotografier. Med hjälp av släktforskning har han sökt sig tillbaka så långt som 1500-talet. Författarens mormor var den första i släktledet som flyttade ut ur finnskogen. Författarens båda föräldrar kom ur enkla förhållanden. Mamman härstammar från Granspång, Kilafors i Hälsingland, där författaren också är född. Pappan växte upp på gården Smedstorp, Aspnäs utanför Östervåla. Bernt-Olov Andersson var äldste sonen i en alkoholistfamilj. Boken är tillägnad hans två bröder. Detta är en biografi med vissa gestaltande partier och illustrerande fotografier.

Det är i slutet av trettiotalet och få anar att ett fruktansvärt krig ska sprida sig som en farsot över hela världen. Joel är politiskt medveten, en skadad ung man som kommer hem till brukssamhället. Han har krigat i den Internationella Brigaden i det spanska inbördeskriget. Han vet vad som är på gång. Men vet bruksborna det? Bernt Olov Anderssons roman handlar om hur människor i ett brukssamhälle förhåller sig till hotet som närmar sig våra gränser och så småningom omringar hela vårt land. Finska barn hamnar i svenska familjer när de flyr från de ryska kommunisterna och norrmän och danskar flyr från de tyska nazisterna som mördar och torterar. Alla frågar sig när nazister eller kommunister ska ockupera vårt eget land. Sveriges regering går balansgång, men i brukssamhällets järnverk arbetas det som vanligt. Vad gör rädslan med människors liv och moral?

Tumstock Om jag inte har så bråttom kan det hända att jag går och handlar på ICA Björksätra. Folk vill prata. Här kan jag möta hela världen på en förmiddag. Den samlade kunskapen, och viljan att förmedla den, är påtaglig. En dag stoppar en gammal man mig. ”Hör du, Andersson.” (Han har läst mina verktygsbetraktelser i tidningen.) ”Jo, jag har en egendomlig tumstock hemma i en låda. Den skulle du ha tittat på, du som skriver om verktyg.” Mera blir det inte sagt. Ett par veckor senare träffas vi igen ”Hör du, Andersson…” Efter ännu ett par veckor ringer det på min dörr och utanför står den gamle mannen med sin tumstock i näven. Och nog är den lite egendomlig. Den är en aln lång, alltså måttet från armbågen till spetsen av långfingret. Den är tillverkad i buxbom, ledad i fyra delar och lederna är av mässing. Trots att den är knappt 60 centimeter lång, så kan man utöver detta mäta flera sorters tum: engelska inch, verktum och decimaltum som är en slags transformering av den gamla foten. ”Den här ska du ha!” säger han och berättar samtidigt hur han växte upp granne med poeten Stig Sjödin på bruket i Sandviken. De kroppsnära måtten är på väg att försvinna. En tum är inte alltid en tumme. En inch är 25, 4 mm, en wienertum 26,3, en burgostum 23,2, en preussisk decimaltum hela 37,7 och en dansk tum 26,2. Och så vidare. Måttet växlar mellan länder. Förr i tiden klagade engelsmännen på att de fick för lite av det virke de köpte från Danmark. Danskarna bedyrade att de levererat korrekta mängder, på tummen när. Men det visade sig att virket hade torkat och krympt under transporten. Därför mättes virket i fortsättningen i en större tum än den engelska för att ge lite krympmån. Så det var lite si och så med tummen på den tiden. Den gamle mannen som besökte mig heter Helge Astnell, om han nu fortfarande lever. När han kommer cyklande är han snart 92 år, men verkar åtminstone tjugo år yngre. Det är imponerande. Kan jag själv hålla balansen på en cykel vid 92 år ålder? Troligtvis inte. Helges tumstock är av den allra äldsta sorten. Visserligen har det funnits tumstockar allt sedan antiken, men den ledbara tumstocken räknas från året 1883. Då uppfann nämligen svensken och chalmersingenjören Karl-Hilmer Johansson Kollén just dessa stockar med tre leder av mässing. Som byggnadssnickare har jag väl brutit av några av den moderna sorten. Det var ju något av en sport att så fort som möjligt vika ut tumstockarna inför någon mätuppgift, en gjutform, gipsskiva eller regelvägg. Det blev som en ritual och vi yngre härmade de äldre och mera erfarna snickarna. Och lite svinn får man ju räkna med om man ska bli mäster. Idag påminns jag om min egen ålder när jag besöker byggvaruhuset och vill ha en 2”x4” regel och den medelålders mannen i brädgården är tvungen att fråga en kollega om hur mycket det blir omräknat i millimeter. Jag påminns också om min ålder en dag när jag sitter vid min dator och skriver en av dessa verktygsbetraktelse, när jag oväntat förlorar all kraft och känsel i min vänstra sida. Vänster arm och ben lyder mig inte. Jag har drabbats av en stroke. Det är min 64:e födelsedag, livet stannar upp, mina cirklar rubbas. Men jag hade en enastående tur. Skottet missade. Rehabiliteringen gick smidigt och skottet verkar inte ha lämnat efter sig några skador eller ärr. Men man står där i skogsbrynet och darrar som en råbock just vid skottögonblicket. Man ser den okände jägaren lägga geväret tillrätta på axeln. Hur han siktar noga och trycker av. Och jag kan ännu höra hur skottet ekar genom skogen. Plötsligt blir allting så tydligt. Livet har sina begränsningar. Det som ska göras måste göras nu. Den gången framför datorn och verktygsbetraktelsen var jag bara ett par centimeter från en ny tillvaro i de sällare jaktmarkerna. Eller rättare sagt: en tum. Sedan kan det faktiskt kvitta om det var frågan om en verktum, en engelsk inch eller en preussisk decimaltum.