Cecilia Ferm Almqvist – författare

De normer som förmedlas i förskola, fritidshem och skola har stor betydelse för barns uppväxtmiljö samt för deras identitets- och kunskapsutveckling. Utgångspunkten i denna bok är att de som arbetar i pedagogisk verksamhet behöver kunskap och färdigheter för att granska och förändra normer som på olika sätt begränsar och exkluderar. Ett normkritiskt perspektiv på och i pedagogiskt arbete kan bidra till en kontinuerlig reflektion som gör medvetenhet och förändring möjlig.Boken tar sig an teoretiska perspektiv på kön, klass, hudfärg, funktionsvariation och sexualitet, erbjuder reflektion kring profession och förhållningssätt samt fördjupar sig i didaktiska utmaningar och möjligheter. Kapitlen ger rikligt med exempel på normkritiskt pedagogiskt arbete och belyser bland annat estetisk verksamhet i skolan, demokratiarbete med skolbiblioteket, representation i förskolan, fritidshemmets didaktiska mellanrum, barns lek och kommunikation mellan kollegor.Boken vänder sig till blivande och verksamma förskollärare och lärare, skolledare och alla som har ett intresse för frågor som berör normer, makt och likvärdiga villkor i barns liv.

Kulturskolan är en av de främsta samhällsinstitutionerna för barns och ungas självvalda kulturella bildning. I motsats till det traditionella skol­väsendet är verksamheten frivillig och det finns inga kursplaner eller andra officiella dokument som styr innehållet. Det gör att den enskilda kulturskolan har stora möjligheter att utforma sin verksamhet med utgångspunkt i lokala förutsättningar. Pedagogik för kulturskolan vänder sig till dem som vill förstå kulturskolans idé och praktik, men också till dem som vill inspireras att forma en verksamhet som utgår från barns och ungas rätt att uttrycka sig konstnärligt. Exempel på teman som författarna tar upp är inkludering och ett bredare deltagande, specialpedagogik och hur en kulturskola med demokratiska mål kan fungera i praktiken. Utöver pedagogiska frågeställningar, kulturskolans historia och barns och ungas olika möjligheter diskuteras även gemenskapen med civilsamhälle och folkrörelser samt hur ett kreativt ledarskap kan se ut.

I många forskares värld utgör seminarierummet en förtätad plats. Själva idén om det akademiska textseminariet är omhuldad, särskilt inom de humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnesområdena. Seminariet är en väl förankrad arbetsform inom universitetet. Det är där de höga tankarna tänks och ventileras, det är där lärande och forskning går hand i hand, och det är där kollegialiteten praktiseras i sann demokratisk anda. I bästa fall skapas en helhet som är större än summan av delarna ett MED-vetande. Men idealet utmanas också av mindre smickrande sidor. Seminariet kan vara en plats för konkurrens och hierarkier, talarordningar och outtalade regler som begränsar och skapar murar. Antologin "Det goda seminariet" tar ett helhetsgrepp på forskarseminariet som lärandeform och kollegialt rum. Högskolepedagogiska perspektiv varvas här med kulturanalytiska, i syfte att skapa en bred förståelse av seminariet som fenomen. Fokus ligger på forskarutbildningen och danandet av nya generationer forskare. Hur lär vi oss hur vi ska bete oss och känna på ett seminarium? Vilken är seminarieledarens roll? Vilken typ av makthierarkier är vanliga och hur kan de hanteras?