Cecilia Ferm Almqvist – författare

De normer som förmedlas i förskola, fritidshem och skola har stor betydelse för barns uppväxtmiljö samt för deras identitets- och kunskapsutveckling. Utgångspunkten i denna bok är att de som arbetar i pedagogisk verksamhet behöver kunskap och färdigheter för att granska och förändra normer som på olika sätt begränsar och exkluderar. Ett normkritiskt perspektiv på och i pedagogiskt arbete kan bidra till en kontinuerlig reflektion som gör medvetenhet och förändring möjlig.Boken tar sig an teoretiska perspektiv på kön, klass, hudfärg, funktionsvariation och sexualitet, erbjuder reflektion kring profession och förhållningssätt samt fördjupar sig i didaktiska utmaningar och möjligheter. Kapitlen ger rikligt med exempel på normkritiskt pedagogiskt arbete och belyser bland annat estetisk verksamhet i skolan, demokratiarbete med skolbiblioteket, representation i förskolan, fritidshemmets didaktiska mellanrum, barns lek och kommunikation mellan kollegor.Boken vänder sig till blivande och verksamma förskollärare och lärare, skolledare och alla som har ett intresse för frågor som berör normer, makt och likvärdiga villkor i barns liv.

Kulturskolan är en av de främsta samhällsinstitutionerna för barns och ungas självvalda kulturella bildning. I motsats till det traditionella skol­väsendet är verksamheten frivillig och det finns inga kursplaner eller andra officiella dokument som styr innehållet. Det gör att den enskilda kulturskolan har stora möjligheter att utforma sin verksamhet med utgångspunkt i lokala förutsättningar. Pedagogik för kulturskolan vänder sig till dem som vill förstå kulturskolans idé och praktik, men också till dem som vill inspireras att forma en verksamhet som utgår från barns och ungas rätt att uttrycka sig konstnärligt. Exempel på teman som författarna tar upp är inkludering och ett bredare deltagande, specialpedagogik och hur en kulturskola med demokratiska mål kan fungera i praktiken. Utöver pedagogiska frågeställningar, kulturskolans historia och barns och ungas olika möjligheter diskuteras även gemenskapen med civilsamhälle och folkrörelser samt hur ett kreativt ledarskap kan se ut.

This book asks how nation and gender shapes higher classical music education in Europe today. Building on transnational research in three European higher music education institutions, Estonian Academy of Music and Theatre, the Liszt Ferenc Academy of Music, and the Sibelius Academy, University of the Arts Helsinki, the book analyses policy, interviews, teaching situations and concerts in classical music performance programs.With a starting point in feminist intersectional and postcolonial theory the book focuses on how nationalised and gendered ideas and materialities influence higher classical music education in the borderlands of Eastern and Western Europe. The analysis of the intersection of nation and gender has never been studied closely in higher classical music education before. The book’s unique contribution includes theorising musical families as place-based ideas of both musical and musician ideals, and how these ideas benefit some students more than others. The six empirical chapters of the book analyses websites, policy documents, interviews and participant observations from fieldwork at three higher music education institutions in Estonia, Finland and Hungary. Drawing on feminist and cultural theory the similarities as well as differences between institutions and instrument departments are discussed. The book is suited for teachers and students working in higher classical music education and for researchers seeking to understand higher music education in political polarised times of Europe. Functioning as an introduction to how to critically analyse the practises of higher classical music education the book provides tools for theoretically oriented students in music education and musicology and for those students and teachers working within classical music performance programs.

I många forskares värld utgör seminarierummet en förtätad plats. Själva idén om det akademiska textseminariet är omhuldad, särskilt inom de humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnesområdena. Seminariet är en väl förankrad arbetsform inom universitetet. Det är där de höga tankarna tänks och ventileras, det är där lärande och forskning går hand i hand, och det är där kollegialiteten praktiseras i sann demokratisk anda. I bästa fall skapas en helhet som är större än summan av delarna ett MED-vetande. Men idealet utmanas också av mindre smickrande sidor. Seminariet kan vara en plats för konkurrens och hierarkier, talarordningar och outtalade regler som begränsar och skapar murar. Antologin "Det goda seminariet" tar ett helhetsgrepp på forskarseminariet som lärandeform och kollegialt rum. Högskolepedagogiska perspektiv varvas här med kulturanalytiska, i syfte att skapa en bred förståelse av seminariet som fenomen. Fokus ligger på forskarutbildningen och danandet av nya generationer forskare. Hur lär vi oss hur vi ska bete oss och känna på ett seminarium? Vilken är seminarieledarens roll? Vilken typ av makthierarkier är vanliga och hur kan de hanteras?