Erik Johan Stagnelius – författare

Liljor i Saron är en av få böcker som Erik Johan Stagnelius publicerade under sin livstid. Verket utkom 1821 och består av tre häften: Dikter (häfte I) och dramat  »Martyrerna«  (häfte II och III). Erik Johan Stagnelius föddes på Öland 1793 och dog i Stockholm 1823. Liljor i Saron utkommer nu till bokens 200-årsminne i N/L:s poesibiblitek.

»Mellan glädje och förtvivlan är avståndet på en gång oändligt långt och oändligt kort: det finns ingen gradvis övergång, utan bara en plötslig omkastning. Mot sådana gränstillstånd, singulariteter, graviterar Stagnelius diktning [ ] Men liksom negativt kan vändas till positivt, kan positivt vändas till negativt. Allt som kan visa själen vägen mot himlen genom att påminna om en högre verklighet kärleken, skönheten, poesin riskerar samtidigt att förleda själen bort från den.« (Ur Malte Perssons förord.)

N/L:s poesibibliotek är en serie för återutgivning av diktsamlingar på svenska från alla tider, alltså inte urvals- eller samlingsvolymer utan originaldiktverk i deras helhet. Tiotalet böcker om året planeras, i vacker formgivning av Nina Ulmaja.

Erik Johan Stagnelius (1793–1823) är den svenska romantikens huvudgestalt. Efter en barndom i prästgården i Gärdslösa på Öland studerade Stagnelius i Uppsala och Lund. Han kom till Stockholm 1814, där han förde en undanskymd tillvaro som kanslist på ecklesiastikdepartementet, samtidigt som hans diktning gick igenom en brant utvecklingskurva. På några år förvandlades Stagnelius från en konventionell kristen poet i klassicistisk stil till en brännhet erotisk mystiker, vars diktvärld färgades av studier i gnosticism och platonism. Samtidigt blev Stagnelius en versteknisk mästare, som lyckades avlocka de mest exotiska versmått en naturlig, otvungen ordföljd. Stagnelius publicerade inte mycket under sin livstid – Wladimir den store 1817, Liljor i Saron 1821, Backanterna 1822 – och om inte hans efterlämnade manuskript hamnat i händerna på kritiken Lorenzo Hammarsköld, som raskt gav ut hans samlade skrifter i tre band, hade vår litteraturhistoria varit fattigare. Stagnelius levde isolerat, de få som träffade honom stöttes bort av hans sjaskiga yttre: Geijers fru beskrev honom som ”vidrig och drucken”. För Stagnelius var en sådan kontrast mellan inre skönhet och yttre förfall naturlig: samma spänning mellan det vi längtar efter i vårt inre och våra yttre, kroppsliga band vibrerar i några av hans mest berömda dikter, till exempel Till förruttnelsen, Näcken eller Fången. Ännu idag, närmare två sekel efter hans död, ligger det färska blommor på Stagnelius grav på Maria kyrkogård på Söder i Stockholm.