Eumeswil är Ernst Jüngers (1895-1998) sista stora »posthistoriska« ­roman. Den utspelar sig i en stadsstat vid den nordafrikanska kusten, efter världsstatens och högtekno­logins ­kollaps. Berättaren är historikern Martin Venator, som även tjänstgör som nattsteward i baren på bergfästningen Kasban, där envåldshärskaren Kondoren styr över staden Eumeswil. Bakom bardisken sköter han sin privi­legierade men anspråkslösa tjänst, och registrerar maktens dynamik och strategier.

Berättelsen kan ses som en idéhistorisk genomgång av Ernst Jüngers liv under 1900-talet från Weimar­republikens demokratiska misslyckande, andra världs­kriget och den nationalsocialistiska diktaturen, till den tyska förbundsrepubliken, som under 1970-talet utmanas av de vänsterextrema partisanerna i Röda armé-fraktionen. Eumeswil kom i Tyskland ut under den »tyska terror­hösten« 1977.

Huvudpersonen Venator uppfattar sig som anark i motsats till monarken, som binds av sin makt, och anarkisten, som behöver makten just för att bekämpa den. Anarken ställer endast sin maktanspråk mot sig själv, och har förintat stat och samhälle inom sig.

Skogen utgör i denna essä symbolen för ett nytt frihetsanspråk, i ruinerna efter det andra världskriget. När Skogsvandringen utkom 1951 gällde denna fråga på ett plan hela Tysklands öde - moraliskt, militärt och politiskt en bruten nation, som nu fann sig lämnad i skiljelinjen mellan massdemokratins och folkrepublikernas rustade världsmakter i öst och i väst. Samtidigt är det ett motståndsmanifest för den enskilda människan, bortom gränsernas och de olika statsskickens tvingande inskränkningar. Den som väljer skogsvandrarens väg finner sig ställd inför en maktordning som i förening med tekniken reser totala anspråk. Dess framträdande kräver en ny form av frihet, och för att tyda dess symboler och kulisser krävs ett perspektivskifte. Likt partisanen väljer skogsvandraren att lämna detta samhälle bakom sig för att i skogen grunda sin frihet på ett djupare inre plan. Först då blir det återigen möjligt att handla.

Ernst Jünger (1895-1998) har som ingen annan kommit att betraktas som en uttolkare av hela 1900-talets malströmmar och dynamiska potential. Skogsvandringen anknyter till flera teman i hans författarskap, inte minst den enskilda människans trotsiga försök att hävda sin frihet i en teknisk-titanisk tidsålder.

Under Weimarrepublikens andra krisperiod, strax före börskraschen 1929, utkommer den första versionen av Det äventyrliga hjärtat  det handlade då om en handbok för preussiska anarkister , den krigstraumatiserade generation som inte fann sig till rätta i moderniteten och den bräckliga demokratin.

År 1938 utkommer emellertid den föreliggande, starkt reviderade utgåvan i Tyskland nu skriven inifrån en kapprustande diktatur, och en kontinent på randen till ett nytt världskrig. I drömsekvenser, filosofiska reflexioner om tiden och naturen, samt med en stereoskopisk njutning markerar boken en vändning i Ernst Jüngers författarskap. 

Den är samtidigt även ett mytologiskt och arketypiskt fundament till den kända motståndsromanen På marmor­klipporna, som utkom året därpå. Från en förlorad postering ser författaren undergångens och förstörelsens flammor avtecknas vid horisonten, och öppnar med hjälp av symboliska och poetiska nycklar dörren till det intellektuella motståndets väg.

Ernst Jünger (1895 1998) tillhör den tyska litteraturens mest omdiskuterade och fascinerande namn. På nära håll, men med ofta kylig distans, skrev han i dagböcker, romaner och essäer om det omvälvande tjugonde århundradet: från första världskrigets skytte­gravar fram till Tysklands återföre­ning. 

Eumeswil är Ernst Jüngers (1895-1998) sista stora »posthistoriska« ­roman. Den utspelar sig i en stadsstat vid den nordafrikanska kusten, efter världsstatens och högtekno­logins ­kollaps. Berättaren är historikern Martin Venator, som även tjänstgör som nattsteward i baren på bergfästningen Kasban, där envåldshärskaren Kondoren styr över staden Eumeswil. Bakom bardisken sköter han sin privi­legierade men anspråkslösa tjänst, och registrerar maktens dynamik och strategier.

Berättelsen kan ses som en idéhistorisk genomgång av Ernst Jüngers liv under 1900-talet från Weimar­republikens demokratiska misslyckande, andra världs­kriget och den nationalsocialistiska diktaturen, till den tyska förbundsrepubliken, som under 1970-talet utmanas av de vänsterextrema partisanerna i Röda armé-fraktionen. Eumeswil kom i Tyskland ut under den »tyska terror­hösten« 1977.

Huvudpersonen Venator uppfattar sig som anark i motsats till monarken, som binds av sin makt, och anarkisten, som behöver makten just för att bekämpa den. Anarken ställer endast sin maktanspråk mot sig själv, och har förintat stat och samhälle inom sig.

Skogen utgör i denna essä symbolen för ett nytt frihetsanspråk, i ruinerna efter det andra världskriget. När Skogsvandringen utkom 1951 gällde denna fråga på ett plan hela Tysklands öde - moraliskt, militärt och politiskt en bruten nation, som nu fann sig lämnad i skiljelinjen mellan massdemokratins och folkrepublikernas rustade världsmakter i öst och i väst. Samtidigt är det ett motståndsmanifest för den enskilda människan, bortom gränsernas och de olika statsskickens tvingande inskränkningar. Den som väljer skogsvandrarens väg finner sig ställd inför en maktordning som i förening med tekniken reser totala anspråk. Dess framträdande kräver en ny form av frihet, och för att tyda dess symboler och kulisser krävs ett perspektivskifte. Likt partisanen väljer skogsvandraren att lämna detta samhälle bakom sig för att i skogen grunda sin frihet på ett djupare inre plan. Först då blir det återigen möjligt att handla.

Ernst Jünger (1895-1998) har som ingen annan kommit att betraktas som en uttolkare av hela 1900-talets malströmmar och dynamiska potential. Skogsvandringen anknyter till flera teman i hans författarskap, inte minst den enskilda människans trotsiga försök att hävda sin frihet i en teknisk-titanisk tidsålder.

Under Weimarrepublikens andra krisperiod, strax före börskraschen 1929, utkommer den första versionen av Det äventyrliga hjärtat  det handlade då om en handbok för preussiska anarkister , den krigstraumatiserade generation som inte fann sig till rätta i moderniteten och den bräckliga demokratin.

År 1938 utkommer emellertid den föreliggande, starkt reviderade utgåvan i Tyskland nu skriven inifrån en kapprustande diktatur, och en kontinent på randen till ett nytt världskrig. I drömsekvenser, filosofiska reflexioner om tiden och naturen, samt med en stereoskopisk njutning markerar boken en vändning i Ernst Jüngers författarskap. 

Den är samtidigt även ett mytologiskt och arketypiskt fundament till den kända motståndsromanen På marmor­klipporna, som utkom året därpå. Från en förlorad postering ser författaren undergångens och förstörelsens flammor avtecknas vid horisonten, och öppnar med hjälp av symboliska och poetiska nycklar dörren till det intellektuella motståndets väg.

Ernst Jünger (1895 1998) tillhör den tyska litteraturens mest omdiskuterade och fascinerande namn. På nära håll, men med ofta kylig distans, skrev han i dagböcker, romaner och essäer om det omvälvande tjugonde århundradet: från första världskrigets skytte­gravar fram till Tysklands återföre­ning.