Eva Runefelt – författare

En av det sena 1900-talets mest omtalade svenska diktsamlingar 

»Missa inte det här författarskapet.«Stina Otterberg, Dagens nyheter 

»Det är inte var dag man som kritiker har anledning att utropa nya mästerverk. Men nu har det hänt.«  Tom Hedlund, Svenska Dagbladet 

I genren berättande dikt har Gattet: Sånger från barnasinnet [1981] en särställning i svensk poesi. Åsa Nelvins sista bok publicerades bara några veckor efter hennes död och tog samtidens kritiker med storm. Boken gestaltar ensamhet och utanförskap ur ett barns perspektiv, baserad på minnena av en sommar i författarens barndom.

Gattet: Sånger från barnasinnet kom att bli en av det tidiga åttiotalets mest omtalade och hyllade diktsamlingar. I dag hör den till klassikerna i svensk 1900-talslitteratur. Med ett nyskrivet förord av författaren och poeten Eva Runefelt.

ÅSA NELVIN [1951-1981] hann under sitt korta liv skriva fem böcker. Författarskapet var mer eller mindre bortglömt när det återupptäcktes på 2000-talet. I dag räknas Åsa Nelvins verk till det sena 1900-talets svenska klassiker, särskilt debutboken De vita björnarna [1969], en barnbok illustrerad av konstnären Hans Arnold, romanen Kvinnan som lekte med dockor [1977] och diktsamlingen Gattet: Sånger från barnasinnet [1981].

"Det tillåtna, tuktade vansinnet

med hyrplats i sömnen

kan plötsligt glimma till

någon annanstans

I ljuset kan det hastigt skymta

i ett ögas vatten"

Eva Runefelt, född 1953, är en av de allra främsta lyrikerna i den generation som framträdde på 70-talet. Hon debuterade dock med romanen I Svackan men har sedan dess renodlat lyriken. I sina diktsamlingar som utkommit med långa mellanrum har hon sökt fånga ett möjligt livsalternativ med hjälp av ett personligt diktspråk. Diktsamlingen Augusti utkom för första gången 1981.

"Genomskinligt grå vindansikten klättrar uppför

de smutsgula husväggarna, kastar sig blundande utför

innanför kläder och fönstersprickor

för att så fortsätta mot den uppluckrande horisonten

Som en nerskjuten drake besegras dagen

och de viftande röda svansarna somnar

som ådrorna i ett lugnat ansikte

En fläcktonad skymning lägger sig på knä över staden

Dagens förlorade röster; klapprande munnar och

en tickande rastlöshet

suddar över gator och kyffen, ljuddislager, tunna ljumma"

Eva Runefelt, född 1953, är en av de allra främsta lyrikerna i den generation som framträdde på 70-talet. Hon debuterade dock med romanen I Svackan men har sedan dess renodlat lyriken. I sina diktsamlingar som utkommit med långa mellanrum har hon sökt fånga ett möjligt livsalternativ med hjälp av ett personligt diktspråk. En kommande tid i livet var Eva Runefelts första diktsamling och kom samma år som debuten, 1975.

Vad är det som händer i det som verkar vara stillhet? Finns det en fast gräns mellan att delta och att avstå? I detta att avstå kan växa en annan sorts närvaro, som minnet av en död vän eller av en kort förälskelse.

I Eva Runefelts noveller träder människor och landskap fram för att sedan försvinna, men mellan dem finns förbindelselänkar. Minnen och gestalter återkommer, sedda från olika håll, med hemvist i skilda medvetanden. Människorna i berättelserna räds det som händer oväntat, men är ändå hela tiden utsatta för sina förnimmelser. I orörligheten är det trots allt aldrig stilla – det liknar mer en fördröm, ett flöde av doft och syner. En flicka lär sig att sitta still både med kroppen och tanken för att stoppa tiden och göra sig osårbar. En gammal kvinna går högst konkret till väga när hon inte vill acceptera att hennes man har dött. En man har noga planlagt sitt liv och värjer sig för det intrång som heter förälskelse. Några människor försvinner gradvis in i ett feberhett sydfranskt landskap, statt i upplösning. Gränser mellan liv och död luckras upp och tänjs ut; en levande och en död samtalar med varandra.

Det går inte att hejda tiden, men Eva Runefelts språk får tiden att dröja och bli till ett alltmer vidgat rum, fyllt av meddelanden, rörelse och förändring. Hejdad tid kom första gången ut 1994.

I djuret knyter an till tidigare samlingar som Åldriga och barnsliga trakter och Längs ett oavslutat ögonblick. Efter vandringen i de dödas närhet i Mjuka mörkret (1997) befinner vi oss åter i ögonblickets och förnimmelsens tid, men kanske finns här nu än mera av sorg och vemod och ett slags sval skuggning i den intensiva närvaron. Duets puls går över i jagets i den sinnliga beblandning som är Eva Runefelts signum, men samtidigt läggs tid ''som ett tunt papper över beröringarna'' och kvar finns ödsligheten, ''det går att köra handen genom den''.

Det är som alltid underbart att få vistas i Eva Runefelts poetiska bilder, och genom dem få erfara den närvaro som levandet - döden och tidens gång till trots – erbjuder. Eva Runefelt är född 1953 och debuterade 1975 med romanen I svackan. Därefter har hon huvudsakligen gett ut diktsamlingar, med undantag för novellsamlingen Hejdad tid som kom 1994.

Som framgår av titeln rör sig Eva Runefelts nya dikter samtidigt i tiden och rummet. Hon samtalar med Horatius och Isis, med Strindberg och det medeltida Alhambra, och med närstående som inte längre är kvar i det vanliga nuet men: allt snigelbor i mig, / allt fler i icke.      Poeten flyttar in i andra varelser och ting och låter de andra och deras minnen vistas eller passera igenom sig; nuet är förskingrat, men närvaron desto starkare sådan är Eva Runefelts förnimmelsekonst.

Det förflutna är aldrig härifrån     Tidigt var jag vad som helst     Flicka pojke påfösare koltrast     Öppnade mig lätt      för tingen

jag skriverför att ha något som funnits

I svackan – det är den situation, det tillstånd där den 20-åriga Kerstin befinner sig när hon lämnar skolatmosfären och blir tvungen att försöka ta eget initiativ, eget ansvar i arbetslivet. Hon är ganska omogen, självfixerad och håglös, som många i den åldern och den situationen. När hon tar arbete inom långtidsvården sätter mötet med arbetskamrater och patienter – främst en cancersjuk pojke i hennes egen ålder – igång en mognadsprocess hos henne. Hon tycks vara på väg upp ur svackan, mot ett nytt fotfäste. Bland de människor utanför sjukhusmiljön som kommer att betyda en hel del för hennes utveckling är en gammal kvinna som Kerstin möter på en kyrkogård och Gunnar; en klasskamrat.

På ett övertygande sätt, i ett rikt och känsligt språk, skildrar Eva Runefelt hur en ung, ganska omogen och håglös flickas diffusa bild av sig själv och andra börjar klarna och hur verkligheten blir en verklighet för henne.

Eva Runefelt är född 1953 och uppvuxen i Täby. I svackan publicerades första gången 1975 och är hennes debutbok.

Värme

drar sig ur det ljus

som inte intresserar sig längre

utan ångrar sig bort

Någon blir det streck

stolen skrapar över golvet

Katten med grå kropp driven in

i mörker

hänger i blicken

genom fönstret

Eva Runefelt, född 1953, är en av de allra främsta lyrikerna i den generation som framträdde på 70-talet. I sina diktsamlingar som utkommit med långa mellanrum har hon sökt fånga ett möjligt livsalternativ med hjälp av ett personligt diktspråk.

"Längs ett oavslutat ögonblick" utkom för första gången 1986.

Minnesburen är en lyrisk självbiografi. Det är en berättelse på prosa och poesi, en skildring av hur en flicka växer upp till kvinna och ofta känner sig ensam och rädd. Men om hon känner sig bunden i sitt liv är hon å andra sidan fullkomligt fri i sin upplevelse av orden och färgerna. Det kallas synestesi, det neurologiska tillstånd där fler sinnen är sammankopplade, så att man kan höra färger och se ljud. Aldrig har det uttryckts vackrare, mer fantasifullt och med större skärpa än här:"Yellow. Ljudet rinner. Vi säger det. Alla säger yellow och ljudet hummar i klassrummets mörker. Yell-ow. Ljudet går i huden som en rodnad. Jag är i yellow. Magister Alexandersson berömmer oss, glosan är mjukare än doften av mamma. Jag är i yellow, det känns som i gungan, just då man faller från högst upp och hisnar i en böj ned genom luften, allting är ett pulver, människor, jag, husfasader, rosenrabatter. Det är yellow jag är i yellow jag är yellow."

Eva Runefelts dikter är nya underbara prov på hennes förmåga att upprätta en värld inne i dikterna; en sinnligt erfaren och precist beskriven värld som läsaren får genomströmmas av. De fyra avdelningarna rör sig från liv till död – men döden finns inte på andra sidan en gräns, de döda finns här, gör sig påminta. Skikt av tid och minne bor i ting, träd, djur och luft, och de dirrande stråken kring dem kan ibland uppfångas, som meddelanden.

"Åldriga och magnetiska augustigrässom drar sina frukter till sigSyrliga briser går genom insektersom uttunnas likt ljuset

Jag rasar för mycketmed glansigt, grönt runda lätenin i en människa"

Eva Runefelt, född 1953, är en av de allra främsta lyrikerna i den generation som framträdde på 70-talet. Hon debuterade dock med romanen I Svackan men har sedan dess renodlat lyriken. I sina diktsamlingar som utkommit med långa mellanrum har hon sökt fånga ett möjligt livsalternativ med hjälp av ett personligt diktspråk. Åldriga och barnsliga trakter utkom för första gången 1978.

I Eva Runefelts poesi är stillheten en trakt. Hennes nya diktsamling ”Ur världen” kretsar kring det vardagligt levande – skiljt från de döda på ett sorgset men inte uppgivet sätt. Med känslig tydlighet skriver Runefelt fram en tillvaro som är lättigenkännlig men samtidigt helt ny, en tillvaro där gränserna upplöses och där syltburken i jordkällaren är lika full av liv som sädesärlan med sin vippande stjärt.

Kan du återuppstå om jag andas

på det du skrev före döden?

Dessa simpla silhuetter, överstrukna,

utbytta, stadigt stående, hur

låter jag när du läser mig?