Eva Ström – författare

Ramón är bekymrad. Hans fem elever i kvällskursen i spanska är flitiga och ambitiösa, men så blaserade och opersonliga. Den studieresa till hans hemstad Buenos Aires som han äntligen fått stipendium till hotar att bli ett veckolångt lidande. Hur ska han få liv i gruppen? Kan hans dyrkade idol Borges hjälpa honom? I "Resa med Borges" möter vi ett omaka gäng: den frilansade journalisten Hanna, allt mer äcklad av sitt ständiga åsiktsproducerande, småstadstjejen Lovisa som förgäves drömt om vidare horisonter i storstaden, mäklaren Carl som längtar efter en internationell karriär med lyxobjekt, elektrikern Petter som har chilensk flickvän och akademikern Markus som forskar på sociala medier utan att vara särskilt social. Resan till Buenos Aires kommer att utsätta dem alla för påfrestningar, både som grupp och som individer. När olyckan slår till och de blir tvungna att samarbeta under press, förändras de också av sin gemensamma uppgift. "Resa med Borges" är en bok om kärleken till språk och om lugnet och trösten som står att finna i orden och grammatiken. Men också vad som händer Hanna och Lovisa och de andra i spanskgruppen när de drabbas av litteraturens omskakande kraft, som kan vara så stark att man känner att man måste ändra sitt liv.Eva Ström, född 1947 och bosatt i Kristianstad, är utbildad läkare men på heltid verksam som författare och litteraturkritiker. Hennes författarskap har belönats med många utmärkelser, som Nordiska rådets litteraturpris för Revbensstäderna 2003 och Ferlinpriset 2025. Senast utkom hon med diktsamlingen "Den underjordiska floden" 2025. Karin Ström, född 1977, är dotter till Eva Ström. Hon debuterade som författare med romanen "Bensin" 1997 och som musiker med albumet "En saga om en sten" 2007. Hennes senaste roman "Benitosommar" kom ut 2017. Hon har också arbetat som kulturjournalist i London, Los Angeles och New York. Hon tog läkarexamen 2020 och utbildar sig nu till specialist i neurologi.

Eva Ströms diktsamling ”Den underjordiska floden” talar om språket som inte längre finns, om natten som inte längre vet att det inte är natt, om fågelsången efter regnet, om ängsblommorna vid parkeringsplatsen, om den frätande saltfloden och om döden som inte har med den här ljumma sommarkvällen att skaffa. Det är en samling akut existentiella dikter, en bok om sorg och om liv.

Vid en middagsbjudning möts personerna i Eva Ströms konstfullt hoptvinnade roman. Den lilla flickan Elvina väljer ut sin pappa till ett hedersuppdrag och gästernas samtal avstannar. År senare visar det sig att inget egentligen var vad det i denna stund såg ut att vara.

En kyrkolokal rivs och väggmålningarna med bibliska motiv blottas för allas ögon. En skilsmässa blir slutpunkten på en historia om kärlek och ett dubbelt svek med fördröjda följder. Ett möte på ett tåg och ett samtal med djup verkan som kanske visar sig vara en illusion. Med dessa trådar väver Eva Ström samman en tät roman om kärlek, sekularisering och ett behov av någon form av tro. En fråga som ställs är: Kan poesin finnas i ett samhälle helt utan tro?

”Men nu slog järnklotet mot tegelväggarna, också den stora ängeln träffades och föll sönder, väggen skakade en stund innan den föll ner i en hög av dammande murbruk och rostfärgat tegeldamm. Inte bara ängeln krossades, som i en bieffekt föll också den grekiska mytologin sönder och dess raggiga nordiska kusin. Allt krossades och förföll – även religioner man inte tror på kan bli föremål för en sorts barndomstro. Järnkulan slog och jag gick långa vägar för att inte få i mig de stora molnen av damm. Jag ville andas, jag ville andas frisk luft, ny luft.”

Som titeln och rytmen i titeln antyder finns i Eva Ströms diktsamling en stark känsla av förväntan: Och morgonen redan stark och vaken omkring dig. I boken samsas urbana, berättande lunchdikter i Frank O’Haras anda och naturtäta iakttagelser från en resa till Achill i Irland med barndomsbilder och imaginära minnen, baserade på en fantasi eller ett synintryck.

Eva Ströms dikter är på en gång konkreta och mångtydiga. Hon kan utgå från en personlig händelse, från en rad hos en annan poet eller från en språklig bild. Dikterna utspelas hemma vid plommonhäcken och vid Europas flyktingstråk, nu och i gången tid. Quiet Rose är ett nyfött barn, en flicka, en tonåring eller kanske en sagofigur.

Med sina fyra avdelningar blir diktsamlingen en poetisk kommentar till den omvärld som var och är.

Berättaren i Bröd heter Elisa och är en kvinna i 40-årsåldern som är på väg till ett släktmöte i Kalifornien. På ett hotellrum har hon hittat en judisk kalender som påminner om de almanackor hennes familj fick från sin handelsbod när hon var liten. Detta väcker till liv en mängd bilder ur barndomen. I kalendern finner hon också namnet på en rabbi och han blir den osynlige och tyste lyssnare hon behöver. Hon mottar några till intet förpliktigande svar på några vykort men hon skriver allt längre brev till honom i takt med att minnena växer fram, och hon har många frågor - om händelsers samband, om det hon kallar "världssorgen" och om vårt ansvar gentemot andra. Eva Ström har hittat ett tonfall i sin roman som gör att den talar direkt till läsaren och skapar en stor närhet och närvaro. Skildringen är enkel men de situationer och händelser som fastnat i barnets minne laddas med en gripande kraft, och hela berättelsen formar sig till en bön.

"Vem som helst! Ja, vem som helst utom Claire Säwes! Inte Claire! Aldrig Claire! Och ändå var det Claire."

Claire är flickan som tycks ha allt. Hon är vacker och begåvad, självklart blir hon klassens lucia. Hon är allt hennes kamrater avundas, allt de tänker att de inte kan bli. Den som sett hennes leende, spontant, ögonblickligt och levande, glömmer det aldrig. - Ändå tar hon sitt liv, just när månaden maj står som mest överflödande vacker.

Claires leende är berättelsen om hennes självmord, men inte självklart vad som ledde fram till det. Eva Ström söker inte någon enkel förklaring, i stället gestaltar hon med varsam inlevelse hur tillvaron omkring Claire slocknar, inte längre talar till henne - som när hon i Florens inför Botticellis Venus födelse ofrivilligt tänker: Det är ju bara en bild! Och när hon inser att hon inte längre är närvarande i sitt eget liv avstår hon från det - kan det ha varit så det var?

Eva Ström är framför allt känd som lyriker, men med Claires leende visar hon att hon också är en romanförfattare av rang. Sinnligt gestaltade scener interfolieras med reflektioner som kretsar kring den gåta som Claires självmord utgör.

"Måndag

Jag tar plats i måndag morgon, denna lätta och fjädrande vagn som ska föra mig genom veckan. På plats igen! I mitt rike som definitivt är av denna världen … Vi samlas på akuten, och här diskuterar vi tillsammans med personalen de nyanlända under helgen. Akuten betyder sortering, sållningsplats, det har jag noga inplanterat i min personal. Inget ställe att bedriva psykoterapi på, vilket de flesta accepterar."

Eva Ström, född 1947 och bosatt i Kristianstad, är utbildad läkare men på heltid verksam som författare och litteraturkritiker. Hon är lyriker och prosaist. Som kritiker skriver hon främst i Sydsvenskan. Sedan 2010 är hon ledamot av Kungliga Vetenskapsakademien. Det mörka alfabetet, är hennes första roman, publicerad 1982.

Förlossningar, operationer, dödsbäddar och obduktioner – så ser vardagen ut för Mats Ulfson, en ung läkare i ett sjukhus på landsorten. Samtidigt som han är kompetent i sin yrkesroll är han en livsskygg och ensam människa, stark bunden till sin mor. Kvinnor svärmar han för på avstånd, kommer de för nära viker han undan. Gärna försvinner han in i sina fantasier, som både skrämmer honom och gör honom lycklig.

Eva Ström förenar suveränt en utsökt litterär form med ett idérikt och spännande innehåll, där Mats Ulfsons exalterade tankevärld effektivt kontrasteras mot den högst konkreta och kliniska sjukhusmiljön med sin inbyggda dramatik.

Läsare!

Detta är en berättelse där temat rör identitet i tid och rum och längtan efter konverteringar till andra tider, språk, religioner, århundranden. Trettonhundratalet, sjuttonhundratalet ställs i viss mån mot vårt eget århundrade. Samtalspartnern är en "daimon", den inre rösten, som hos Sokrates. Eller som det står i min uppslagsbok "en inre röst möjligen en hallucinativ natur som han i många fall även i obetydliga angelägenheter lät leda sig av". Här har jag tänkt mig ett övergångsobjekt en människa i ett visst skede av sitt liv kan ha användning av. Texten är ett försök att skildra ett sådant skeende.

Eva Ström

1889. En ung överklasskvinna läggs in på sjukhus efter ett förmodat självmordsförsök. I garderoben intill huvudgärden hänger hennes kappa. I kappans fåll ligger vapnet, rakkniven, som faderns betjänt har räckt henne. Efter konvalescensen ger hon sig av från Sverige, ut i Europa. Eva Ström har skrivit en roman som tar vid när ridån går ner i August Strindbergs drama Fröken Julie.

Eva Ströms dikter från pandemiåret tar avstamp under träden, under lönnarna, kastanjerna, lindarna, popplarna, ekarna, valnötsträden, tallarna, granarna, robiniorna, bokarna, alarna och under den första asken. De talar om nuets plågor, men också om uråldriga myter, helgon och himlakroppar. I "Jag såg ett träd" ser Eva Ström på tillvaron med drömmens gränslöshet, med ursinne, extas och humor.

Eva Ströms diktsamling ”Den underjordiska floden” talar om språket som inte längre finns, om natten som inte längre vet att det inte är natt, om fågelsången efter regnet, om ängsblommorna vid parkeringsplatsen, om den frätande saltfloden och om döden som inte har med den här ljumma sommarkvällen att skaffa. Det är en samling akut existentiella dikter, en bok om sorg och om liv.

Poeten Edith Södergran (1892-1923) är den finlandsvenska modernismens största namn. Redan som sextonåring drabbades hon av en lungturbekulos, något som kom att prägla hela hennes författarskap. Hennes diktning är genomglödgad av trotsig livskänsla, där finns starkt suggestiva framtidsvisioner och rent kosmiska perspektiv. Poeten Eva Ström ställer här Edith Södergrans verk i ny belysning.Edith Södergran växte upp i ett medelklasshem i byn Raivola på Karelska näset och gick i skola i S:t Petersburg. Efter skolgången tillbringade hon större delen av sitt korta liv på sanatorier och i hemmet i Raviola. Hennes modersmål var svenska, men hon behärskade ryska, tyska och franska och var väl orienterad i den samtida europeiska lyriken, främst symbolismen och expressionismen.Edith Södergrans dikter handlar om döden, men också om livsbejakelsen, om depression och extas, om resignation och självhävdelse. Nyckelord är frihet, bild, instinkt. Det är en vers med fri rytm och bildspråket är omedelbart och intuitivt.Eva Ström, som själv är poet, lägger i den här monografin stor vikt vid analysen av Edith Södergrans dikter och visar på samspelet mellan liv och dikt. Samtidigt vill hon komma bort från myten om det ensamma geniet i de finländska skogarna och pekar i stället på de starka band som finns till strömningar ute i Europa, detta gäller framför allt idéinnehållet där man kan se inflytande från Nietzsche och ryska poeter.Som läkare kan Eva Ström också tolka de gränstillstånd i vilka en stor del av Edith Södergrans diktning kom till och som dramatiker letar hon efter roller på Edith Södergrans poetiska scen. Ty varje diktsamling är en scen där Edith Södergran låter dikterna representera olika sidor hos sig själv och där hon kan leva ut än den ena än den andra sidan av sin personlighet.Kvinnoperspektivet är också viktigt för Eva Ström och hon följer Edith Södergrans förhållande till männen, hur mansbilden förändras och utvecklas från ungdomens svärmiskhet fram till mogen klarsyn. I takt med tilltagande sjukdom övergår den världsliga mansbilden till att bli mer extatisk religiös, slutligen projiceras all kärlek helt och hållet på Jesus.Eva Ström (f 1947) är läkare och författare. Hon debuterade 1977 som poet med diktsamlingen Den brinnande zeppelinaren och har sedan dess skrivit lyrik, romaner och dramatik. Som dramatiker har hon samarbetat med Susanne Osten, som bl a satt upp Paddakvariet (Unga Klara 1988). Senast utgav Eva Ström den uppmärksammade diktsamlingen Brandenburg (1993). Hon skriver även litteraturkritik i Sydsvenska Dagbladet.

Vid en middagsbjudning möts personerna i Eva Ströms konstfullt hoptvinnade roman. Den lilla flickan Elvina väljer ut sin pappa till ett hedersuppdrag och gästernas samtal avstannar. År senare visar det sig att inget egentligen var vad det i denna stund såg ut att vara.

En kyrkolokal rivs och väggmålningarna med bibliska motiv blottas för allas ögon. En skilsmässa blir slutpunkten på en historia om kärlek och ett dubbelt svek med fördröjda följder. Ett möte på ett tåg och ett samtal med djup verkan som kanske visar sig vara en illusion. Med dessa trådar väver Eva Ström samman en tät roman om kärlek, sekularisering och ett behov av någon form av tro. En fråga som ställs är: Kan poesin finnas i ett samhälle helt utan tro?

”Men nu slog järnklotet mot tegelväggarna, också den stora ängeln träffades och föll sönder, väggen skakade en stund innan den föll ner i en hög av dammande murbruk och rostfärgat tegeldamm. Inte bara ängeln krossades, som i en bieffekt föll också den grekiska mytologin sönder och dess raggiga nordiska kusin. Allt krossades och förföll – även religioner man inte tror på kan bli föremål för en sorts barndomstro. Järnkulan slog och jag gick långa vägar för att inte få i mig de stora molnen av damm. Jag ville andas, jag ville andas frisk luft, ny luft.”

Staden och romanen dansar genom tidens strömmar. Från det tidiga 1800-talets borgerliga offentlighet till vår tids nordic noir med mord, mörker och melankoli. Oavsett tid har den svenska romanens lins varit unik. Men vad har romanen skildrat?

Staden i den svenska romanen är den första svenska antologin som utforskar stadens puls genom romanerna från dunkla gränder till glittrande gator.