Jenny Jägerfeld – författare

Mamma fick folk att gråta. Hon får fortfarande folk att gråta fastän hon inte ens lever. Ibland när pappa duschar hör jag att han gråter. Jag tror att han tror att det inte hörs. Men det gör det. Därför tänker jag aldrig gråta. Aldrig! Och jag tänker inte få folk att gråta. Jag tänker få folk att skratta. Det är min mission!Sasha har just fyllt tolv år. Atomnumret för magnesium. Hennes mamma brukade säga att en del människor har funny bones. De är liksom roliga ända in till skelettet. Sen finns det de som kan lära sig att bli roliga, om de övar. Det finns också en tredje sort som inte är roliga alls, hur mycket de än försöker (troligen är Cecilia, Sashas lärare, en sån). Tyvärr misstänker Sasha att hon inte har funny bones, men hon har en plan: Hon SKA bli en riktig comedy queen! Och hon tänker öva tills vartenda halvtrist ben i kroppen är roligt. Om hon bara lyckas få folk att skratta kanske det andra försvinner. Det som ligger bakom ögonen och bränner och hotar att trilla ner för kinderna i form av - jo faktiskt - livsfarlig gråt.Comedy Queen Augustnominerades och belönades med Barnradions bokpris 2018 - och är översatt till över 20 språk. Våren 2022 kom Comedy Queen även som film, i regi av Sanna Lenken.

Nominerad till Augustpriset 2019! Vinnare av Barnradions bokpris 2020!Mamma har alltid sagt att jag är "en unik människa" att jag är "annorlunda" och "speciell". Jag tror egentligen bara att det är ett snällare sätt att säga "konstig" på. Nu hade jag exakt sextio dagar på mig på att bli en ny person. Eller ja, femtionio. Sedan var sommarlovet slut och skolan skulle börja. Det var givetvis inte lätt, men det var inte heller omöjligt. Om man kan åka till månen, borde man ju kunna bli populär? Eller? Jag skulle ta reda på exakt hur. Sigge och hans mamma och syskon har flyttat från Stockholm till Skärblacka, hem till mormor och hennes pensionat. Sigge tycker att det är toppen. Nu kan han reboota sig själv och bli en ny människa. Planen är att bli omåttligt populär eller i alla fall att kunna prata med folk utan att de tittar på honom som om han var ett freak. Men hur gör man för att få vänner? Hur blir man populär? Och framför allt: Kan man fixa det på 59 dagar?Jenny Jägerfeld är tillbaka med en berättelse om ensamhet och vänskap, utanförskap och popularitet och om att välja vem man själv vill vara. Precis som i kritikerrosade Brorsan är kung och Augustnominerade Comedy Queen berättar Jägerfeld med hisnande humor och bråddjupt allvar en historia som inte lämnar någon läsare oberörd.

Sigge är tillbaka!Sedan flytten från Stockholm har Sigges liv blivit så mycket bättre! Mormors pensionat, The Royal Grand Golden Hotel Skärblacka, känns som hemma och ingen i skolan är taskig. Ännu bättre blir det när de coola tvillingarna Sixten och Karl-Johan vill ha med Sigge i sitt hip hop-band 6 10 Mushroom, som ska uppträda på skolans julshow. Men ju mer konserten närmar sig, desto mer stressad blir Sigge - tvillingarna verkar nämligen inte särskilt intresserade av att repa eller ens skriva låtar.Varför är det så svårt att få nya vänner utan att samtidigt svika sin bästa vän? Är priset man får betala för att vara populär att bli någon man egentligen inte är?Min storslagna död är den efterlängtade fortsättningen på Augustnominerade Mitt storslagna liv.

En lista över fem saker som skulle vara mer behagliga än att vara kär i ADRIAN:

1. Droppa tabasco i ögat.

2. Använda två getingbon som handskar.

3. Bada med en brödrost.

4. Göra hål i öronen med ett hålslag.

5. Flytta ihop med en grizzlybjörn med aggressionsproblem.

Det är mycket som har förändrats i Sigges liv sedan flytten till Skärblacka. Nu har han både kompisar i klassen och bästisen Juno att vara med, och han älskar att bo på mormors pensionat The Royal Grand Golden Hotel Skärblacka. Även om Sigge ibland är rädd att bli mobbad igen vågar han mer och mer visa vem han är. Men frågan är hur han ska visa Adrian att han tycker om honom utan att samtidigt avslöja att han är gay? När berättar man ens en sådan sak, skulle det kunna vara på den efterlängtade klassresan?

Jenny Jägerfeld är tillbaka med en berättelse om familj och vänskap, identitet och kärlek – och att få lov att både vara och älska den man vill. Som alltid berättar Jägerfeld med hisnande humor och bråddjupt allvar en historia som inte lämnar någon läsare oberörd. Min storslagna kärlek är den avslutande delen i trilogin om Sigge, där den första delen, Mitt storslagna liv, vann Barnradions bokpris 2020 och nominerades till såväl Augustpriset som det prestigefulla Deutscher Jugendliteraturpreis.

"Jenny Jägerfeld håller mig i ett stadigt grepp, boken har en stark bladvändarfaktor."

Sydsvenskan

"jag har svårt att släppa den, den är rapp och välskriven"

Dagens Nyheter

"en självutlämnande skildring av depression, sjukdom och posttraumatisk stress"

Aftonbladet

"Hämndprojektet blir en stark berättelse. Om hämnddriften. Om skam. Jenny Jägerfelds nya roman ger kunskap. Väcker många tankar."

Västerbottens-Kuriren

"Detta är en läsupplevelse utöver det vanliga – det ska till både en psykolog och en mästerlig skönlitterär författare för att skapa något som detta. Det krävs helt enkelt Jenny Jägerfeld."

Psykologtidningen

"Att en roman som handlar om djup kränkning och förbjudna känslor bitvis kan vara så rolig ... Har du inte läst något Jenny Jägerfeld har skrivit, börja med denna!"

Modern Psykologi

"Jägerfeld diskuterar en samtidstypisk känslig fråga som tumlade runt i kölvattnet på metoo-revolutionen: att våld och övergrepp kan existera i en situation som varit frivillig."

SVT Kulturnyheterna

»Hämnden gör mig fri!«

I en flyttkartong hittar Nico sin gamla dagbok och börjar bläddra. Bland mer eller mindre genanta noteringar om förälskelser och fyllor läser hon något som går rakt in i henne, decennier senare: »Hämnden gör mig fri!« Trots att hon nu är vuxen, förälder, utbildad psykolog – med andra ord absolut inte borde ägna sig åt hämndfantasier av något slag, märker hon att hennes hämndbegär inte är utplånat. Det ligger bara dolt under ett tunt lager slarvigt påpenslad civilisationsfernissa.

För sedan händer något fasansfullt. Något som får raseriet att brinna av som ett pistolskott i hjärnan, besattheten att härja som en skogsbrand i bröstet, och som åter väcker hämndlystnaden till liv.

Hämndprojektet går till botten med vår tids syn på vedergällning. Går det att rationalisera en hämnd? Finns det ett rätt och ett fel sätt att reagera på trauma? Och hur gör man egentligen för att återfå kontrollen när någon har gjort en riktigt illa?

Jag såg mig omkring. Taket var vitt och nästan lika högt som himlen och hölls upp med hjälp av enorma röda stålbalkar. Jag läste på en skylt, svarta bokstäver på vit botten: MALMÖ. Inom mig pirrade något slags bubblig förväntan. För här visste ingen något om mig. Här kunde jag vara precis exakt den jag var.Måns bor egentligen i Stockholm, där är allt ganska trist och jobbigt. Men nu är han i en ny stad över sommaren. Han har följt med sin mamma till Malmö där hon ska jobba. En av de första dagarna träffar han på Mikkel, en kille som ser helt livsfarlig ut, ögonen är smala, arga springor och han har tatueringar över hela armarna. Mikkel utmanar Måns på skateboard, och Måns lyckas mycket bättre än Mikkel hade trott. Från och med den dagen börjar de hänga och Måns har aldrig haft så roligt med någon annan. Sommaren i Malmö verkar bli den bästa i Måns elvaåriga liv. Men vad händer när ens nyvunna vän inte tycker att man varit ärlig med allt?"Brorsan är kung! är en revolution i det lilla"Björn Barr, Expressen

"Jenny Jägerfeld håller mig i ett stadigt grepp, boken har en stark bladvändarfaktor."

Sydsvenskan

"jag har svårt att släppa den, den är rapp och välskriven"

Dagens Nyheter

»Hämnden gör mig fri!«

I en flyttkartong hittar Nico sin gamla dagbok och börjar bläddra. Bland mer eller mindre genanta noteringar om förälskelser och fyllor läser hon något som går rakt in i henne, decennier senare: »Hämnden gör mig fri!« Trots att hon nu är vuxen, förälder, utbildad psykolog – med andra ord absolut inte borde ägna sig åt hämndfantasier av något slag, märker hon att hennes hämndbegär inte är utplånat. Det ligger bara dolt under ett tunt lager slarvigt påpenslad civilisationsfernissa.

För sedan händer något fasansfullt. Något som får raseriet att brinna av som ett pistolskott i hjärnan, besattheten att härja som en skogsbrand i bröstet, och som åter väcker hämndlystnaden till liv.

Hämndprojektet går till botten med vår tids syn på vedergällning. Går det att rationalisera en hämnd? Finns det ett rätt och ett fel sätt att reagera på trauma? Och hur gör man egentligen för att återfå kontrollen när någon har gjort en riktigt illa?

Sasha vände sig mot mig och stirrade mig djupt in i ögonen. Som om hon försökte se igenom min själ.

– Men Mörten, det GÅR inte att bry sig om vad andra tycker. Dessutom finns det en massa kända och lyckade människor som har Tourettes.

– Va? Vilka då? frågade jag skeptiskt.

Sasha knappade på sin telefon i några sekunder innan hon skrek:

– Mozart! Mozart hade Tourettes!

– Va? Hade Mozart Tourettes? Pratar du alltså om ... om Wolfgang Amadeus Mozart?

– Nej, jag pratar om Gösta Marmeladus Mozart, hans bror. Såklart jag menar Wolfgang! Lyssna här: ”Det finns tecken på att Mozart hade Tourettes syndrom. Människor i hans närhet har beskrivit att han ofta gjorde grimaser eller fick ansiktsryckningar, rörde händer och fötter på ett ofrivilligt, upprepat sätt och plötsligt kunde låta som en katt. Dessa beteenden har vissa forskare tolkat som motoriska och vokala tics, vilket är typiskt för Tourettes syndrom.”

– Va? Lät han som en katt? Det är ju precis som jag! sa jag och mjauade så verklighetstroget att en av kaninerna plötsligt skuttade iväg in i en liten träkoja.

Märta, eller Mörten som hon kallas, älskar att spela banjo och har startat en videokanal som heter Banjo Baby. En dag får hon ett meddelande från en tjej som heter Alma de Palma, som också spelar banjo och som har sett Mörtens videor. De börjar skriva till varandra och blir snabbt väldigt nära, de pratar om allt – eller nästan allt. För hur berättar för någon man gillar att man har Tourettes syndrom och plötsligt kan börja stampa med foten eller jama som en katt?

Jenny Jägerfeld är tillbaka med en fristående uppföljare till bok- och filmsuccén Comedy Queen och äntligen får vi lära känna Sashas underbara bästis Märta lite bättre. Med sin säregna blandning av humor och svärta berättar Jenny Jägerfeld om kärlek och vänskap – men också om de knepiga och ibland ganska pinsamma situationer man kan hamna i när man inte alltid beter sig som förväntat.

”Att läsa Blixtra, spraka, blända! är som att åka baktill på en moppe där föraren gasar utav bara helvete och man inte ser vart man är på väg.”Borås Tidning

"Läskigt och känsligt om att förlora fotfästet […] en bladvändare om identitetsstörtande dålighetsliv"Expressen

"Jenny Jägerfeld skriver oerhört träffsäkert och drivet, även om det är tunga ämnen som hon behandlar, vilket gör att man aldrig får tråkigt under läsningen."Enköpings-Posten

"Språket skär som en vass kniv genom nypotatis"Jönköpings-Posten

Penny Löwe var det litterära stjärnskottet som knappt hann lysa upp himlavalvet innan hon slocknade. Efter en hedonistisk vistelse i London, där hon bränner hela förskottet för nästa bok, kommer hon hem till Sverige utan några som helst idéer till romanen som borde varit klar för länge sen.

Men vännen Lola dyker upp med en lösning. Hon ska hjälpa Penny att hitta inspirationen igen. Tillsammans konstruerar de en lika okonventionell som livsfarlig plan. Vem är egentligen Lola – en skänk från ovan eller en musa från helvetet?

Jenny Jägerfeld har skrivit en roman med högt driv och psykologiskt djup om destruktiv vänskap, kreativ låsning och jakten på det "äkta" i litteraturen.

"Jenny Jägerfeld är en frisk vind - ja, en virvlande storm - rakt genom en ofta stillastående och stinkande göl av ingrodda och oreflekterade fördomar och förutfattade meningar. Frispråkig, frisk och förföriskt frivol, ja rentav frenetiskt fatal."Gefle Dagblad

”Ett lätt språk som gör att en som läsare flyter fram genom berättelsen.”Nöjesguiden”Jenny Jägerfelds ’Blixtra, spraka, blända!’ är en roligt genomförd ide som bygger på vår tids besatthet av äkthet och sanning.”Dagens Nyheter”Jägerfeld får språket att spraka av samtid när hon ger ordet åt sin verbalt begåvade huvudperson. [...] Klok bok – men inte minst fruktansvärt kul!”Dala-Demokraten

Ungdomsroman av Augustprisvinnande Jenny Jägerfeld blir film!

Joannas hjärna är ett nöjesfält vid högsäsong. En veritabel freakshow, eller kanske ett analogt twitter. Man kan också kalla det för adhd, och så länge hon äter sin medicin så är det inget större problem. I alla fall inte jämfört med att ha en mamma som förgäves försöker skriva en ny roman, för nionde gången, och en pappa som apatiskt sitter framför teven och svarar fel på de enklaste frågesportsfrågorna. Och inte jämfört med att vara pank. Att vara pank när det är dags att köpa ny medicin. Och därför lura en knark-langare på pengar. Och bli påkommen och mordhotad. Vilket inte är någonting alls, jämfört med att vara kär. I Audrey.

Jag är ju så jävla easy going utkom första gången 2013. Det är en roman för unga vuxna, full av svart humor, action och överraskande vändningar. Och som så ofta när det gäller Jenny Jägerfeld, står en smart, verbal och inte helt socialt anpassad ung kvinna i händelsernas centrum. Våren 2022 blir Jag är ju så jävla easy going långfilm, och i samband med det ger vi ut en ny pocketutgåva med filmomslag!

Blutsbruder oder nicht? Wenn das Outing zum Problem für den besten Freund wird

Ein Sommer in einer fremden Großstadt: Für den elfjährigen Måns ist das einfach nur großartig! Endlich kann er der sein, der er ist - trotz 'falschem Geschlecht'! Keiner kennt ihn und seine Vorgeschichte. Als er Mikkel im Skatepark trifft, werden sie Freunde: Sie skaten, haben Spaß zusammen und sind bald richtige Blutsbrüder. Bis sich Mikkel Måns Pass ansieht und entdeckt, dass dieser als Mädchen geboren wurde ...

Mit Wärme und Witz entfaltet Jenny Jägerfeld die Geschichte einer besonderen Freundschaft, die fast an einem unfreiwilligen Transgender-Outing zerbricht. Ein bewegender Coming-of-age Roman übers Anderssein und das Finden der geschlechtlichen Identität.

En psykolog är försvunnen. På hennes mottagning hittas en samling dokument: en arbetsdagbok, brev, researchmaterial och transkriberingar av de terapisessioner som hon genomfört inom ramen för ett bokprojekt. Där får vi följa samtalen med en identitetsstörd läkare, en lesbisk psykopatvampyr, en manisk vetenskapsmans fruktade avkomma och en narcissistisk dandy. De visar sig vara några av den gotiska skräcklitteraturens mest ikoniska monster - Dr Jekyll, Carmilla, Frankensteins monster och Dorian Gray - och de brottas med tidlösa dilemman som vi alla kan känna igen oss i. Hur lär man sig acceptera sina oönskade sidor? Hur bejakar man sin sexualitet i en värld med alltför snäva ramar? Om alla bemöter dig med rädsla, kan du annat än hata dig själv? Och hur åldras man med värdighet i ett samhälle besatt av skönhet?Mats Strandberg och Jenny Jägerfeld låter populärkultur möta psykologi i denna genreöverskridande och fascinerande bok. De ställer med lika delar humor och allvar de rätta frågorna och analyserar svaren för att kunna hjälpa klienterna - och kanske även läsaren."En mix av skönlitteratur och självhjälp som är väldigt trendrätt våren 2020."Femina

»Hämnden gör mig fri!«

I en flyttkartong hittar Nico sin gamla dagbok och börjar bläddra. Bland mer eller mindre genanta noteringar om förälskelser och fyllor läser hon något som går rakt in i henne, decennier senare: »Hämnden gör mig fri!« Trots att hon nu är vuxen, förälder, utbildad psykolog – med andra ord absolut inte borde ägna sig åt hämndfantasier av något slag, märker hon att hennes hämndbegär inte är utplånat. Det ligger bara dolt under ett tunt lager slarvigt påpenslad civilisationsfernissa.

För sedan händer något fasansfullt. Något som får raseriet att brinna av som ett pistolskott i hjärnan, besattheten att härja som en skogsbrand i bröstet, och som åter väcker hämndlystnaden till liv.

Hämndprojektet går till botten med vår tids syn på vedergällning. Går det att rationalisera en hämnd? Finns det ett rätt och ett fel sätt att reagera på trauma? Och hur gör man egentligen för att återfå kontrollen när någon har gjort en riktigt illa?

»Hämnden gör mig fri!«

I en flyttkartong hittar Nico sin gamla dagbok och börjar bläddra. Bland mer eller mindre genanta noteringar om förälskelser och fyllor läser hon något som går rakt in i henne, decennier senare: »Hämnden gör mig fri!« Trots att hon nu är vuxen, förälder, utbildad psykolog – med andra ord absolut inte borde ägna sig åt hämndfantasier av något slag, märker hon att hennes hämndbegär inte är utplånat. Det ligger bara dolt under ett tunt lager slarvigt påpenslad civilisationsfernissa.

För sedan händer något fasansfullt. Något som får raseriet att brinna av som ett pistolskott i hjärnan, besattheten att härja som en skogsbrand i bröstet, och som åter väcker hämndlystnaden till liv.

Hämndprojektet går till botten med vår tids syn på vedergällning. Går det att rationalisera en hämnd? Finns det ett rätt och ett fel sätt att reagera på trauma? Och hur gör man egentligen för att återfå kontrollen när någon har gjort en riktigt illa?

AaaaaaaaAAAAAHHHHHHH! Förskottet är slut, mer än slut, alldeles för mycket pengar har gått åt på alldeles för kort tid och i helt fel sällskap i London och någon ny roman är inte i sikte. Får vi lov att presentera Penny Löwe, kometdebuten från häromåret, som med sin roman "Strid" blev ett namn på allas läppar, ett stjärnskott som slocknade.

Pennys bästa vän och värsta ovän heter Lola, och när hon dyker upp igen i Stockholm efter att de skilts åt utan värme alls i London börjar karusellen igen. Hon kan inte låta Penny leva sitt liv, och Penny vet inte vilket liv hon förväntas leva. Det enda hon vet är att hennes liv just nu inte är något vidare ämne för en roman, så Lola, konstnär och manipulatör, anmäler sig frivillig. Lola iscensätter Pennys liv med kärlek och dramatik så att Penny ska få något att skriva om. Vilket väl inte kan sluta särskilt väl?

Jenny Jägerfeld har skrivit en roman som förenar underhållningslitteraturens höga tempo och osvikliga förmåga att driva läsaren vidare med en spännande litterär självprövning om autofiktionens roll för den samtida romanen: måste en författare ha levat och prövat för att få skriva? Och vem har egendomsrätt till en skönlitterär text.

”Att läsa Blixtra, spraka, blända! är som att åka baktill på en moppe där föraren gasar utav bara helvete och man inte ser vart man är på väg.”Borås Tidning

"Läskigt och känsligt om att förlora fotfästet […] en bladvändare om identitetsstörtande dålighetsliv"Expressen

"Jenny Jägerfeld skriver oerhört träffsäkert och drivet, även om det är tunga ämnen som hon behandlar, vilket gör att man aldrig får tråkigt under läsningen."Enköpings-Posten

"Språket skär som en vass kniv genom nypotatis"Jönköpings-Posten

Penny Löwe var det litterära stjärnskottet som knappt hann lysa upp himlavalvet innan hon slocknade. Efter en hedonistisk vistelse i London, där hon bränner hela förskottet för nästa bok, kommer hon hem till Sverige utan några som helst idéer till romanen som borde varit klar för länge sen.

Men vännen Lola dyker upp med en lösning. Hon ska hjälpa Penny att hitta inspirationen igen. Tillsammans konstruerar de en lika okonventionell som livsfarlig plan. Vem är egentligen Lola – en skänk från ovan eller en musa från helvetet?

Jenny Jägerfeld har skrivit en roman med högt driv och psykologiskt djup om destruktiv vänskap, kreativ låsning och jakten på det "äkta" i litteraturen.

"Jenny Jägerfeld är en frisk vind - ja, en virvlande storm - rakt genom en ofta stillastående och stinkande göl av ingrodda och oreflekterade fördomar och förutfattade meningar. Frispråkig, frisk och förföriskt frivol, ja rentav frenetiskt fatal."Gefle Dagblad

”Ett lätt språk som gör att en som läsare flyter fram genom berättelsen.”Nöjesguiden”Jenny Jägerfelds ’Blixtra, spraka, blända!’ är en roligt genomförd ide som bygger på vår tids besatthet av äkthet och sanning.”Dagens Nyheter”Jägerfeld får språket att spraka av samtid när hon ger ordet åt sin verbalt begåvade huvudperson. [...] Klok bok – men inte minst fruktansvärt kul!”Dala-Demokraten

”Att läsa Blixtra, spraka, blända! är som att åka baktill på en moppe där föraren gasar utav bara helvete och man inte ser vart man är på väg.”Borås Tidning

"Läskigt och känsligt om att förlora fotfästet […] en bladvändare om identitetsstörtande dålighetsliv"Expressen

"Jenny Jägerfeld skriver oerhört träffsäkert och drivet, även om det är tunga ämnen som hon behandlar, vilket gör att man aldrig får tråkigt under läsningen."Enköpings-Posten

"Språket skär som en vass kniv genom nypotatis"Jönköpings-Posten

Penny Löwe var det litterära stjärnskottet som knappt hann lysa upp himlavalvet innan hon slocknade. Efter en hedonistisk vistelse i London, där hon bränner hela förskottet för nästa bok, kommer hon hem till Sverige utan några som helst idéer till romanen som borde varit klar för länge sen.

Men vännen Lola dyker upp med en lösning. Hon ska hjälpa Penny att hitta inspirationen igen. Tillsammans konstruerar de en lika okonventionell som livsfarlig plan. Vem är egentligen Lola – en skänk från ovan eller en musa från helvetet?

Jenny Jägerfeld har skrivit en roman med högt driv och psykologiskt djup om destruktiv vänskap, kreativ låsning och jakten på det "äkta" i litteraturen.

"Jenny Jägerfeld är en frisk vind - ja, en virvlande storm - rakt genom en ofta stillastående och stinkande göl av ingrodda och oreflekterade fördomar och förutfattade meningar. Frispråkig, frisk och förföriskt frivol, ja rentav frenetiskt fatal."Gefle Dagblad

”Ett lätt språk som gör att en som läsare flyter fram genom berättelsen.”Nöjesguiden”Jenny Jägerfelds ’Blixtra, spraka, blända!’ är en roligt genomförd ide som bygger på vår tids besatthet av äkthet och sanning.”Dagens Nyheter”Jägerfeld får språket att spraka av samtid när hon ger ordet åt sin verbalt begåvade huvudperson. [...] Klok bok – men inte minst fruktansvärt kul!”Dala-Demokraten

Jag såg mig omkring. Taket var vitt och nästan lika högt som himlen och hölls upp med hjälp av enorma röda stålbalkar. Jag läste på en skylt, svarta bokstäver på vit botten: MALMÖ. Inom mig pirrade något slags bubblig förväntan. För här visste ingen något om mig. Här kunde jag vara precis exakt den jag var.Måns bor egentligen i Stockholm, där är allt ganska trist och jobbigt. Men nu är han i en ny stad över sommaren. Han har följt med sin mamma till Malmö där hon ska jobba. En av de första dagarna träffar han på Mikkel, en kille som ser helt livsfarlig ut, ögonen är smala, arga springor och han har tatueringar över hela armarna. Mikkel utmanar Måns på skateboard, och Måns lyckas mycket bättre än Mikkel hade trott. Från och med den dagen börjar de hänga och Måns har aldrig haft så roligt med någon annan. Sommaren i Malmö verkar bli den bästa i Måns elvaåriga liv. Men vad händer när ens nyvunna vän inte tycker att man varit ärlig med allt?

Jag såg mig omkring. Taket var vitt och nästan lika högt som himlen och hölls upp med hjälp av enorma röda stålbalkar. Jag läste på en skylt, svarta bokstäver på vit botten: MALMÖ. Inom mig pirrade något slags bubblig förväntan. För här visste ingen något om mig. Här kunde jag vara precis exakt den jag var.Måns bor egentligen i Stockholm, där är allt ganska trist och jobbigt. Men nu är han i en ny stad över sommaren. Han har följt med sin mamma till Malmö där hon ska jobba. En av de första dagarna träffar han på Mikkel, en kille som ser helt livsfarlig ut, ögonen är smala, arga springor och han har tatueringar över hela armarna. Mikkel utmanar Måns på skateboard, och Måns lyckas mycket bättre än Mikkel hade trott. Från och med den dagen börjar de hänga och Måns har aldrig haft så roligt med någon annan. Sommaren i Malmö verkar bli den bästa i Måns elvaåriga liv. Men vad händer när ens nyvunna vän inte tycker att man varit ärlig med allt?

Nominerad till Augustpriset 2018!Mamma fick folk att gråta. Hon får fortfarande folk att gråta fastän hon inte ens lever. Ibland när pappa duschar hör jag att han gråter. Jag tror att han tror att det inte hörs. Men det gör det. Därför tänker jag aldrig gråta. Aldrig! Och jag tänker inte få folk att gråta. Jag tänker få folk att skratta. Det är min mission!Sasha har just fyllt tolv år. Atomnumret för magnesium. Hennes mamma brukade säga att en del människor har funny bones. De är liksom roliga ända in till skelettet. Sen finns det de som kan lära sig att bli roliga, om de övar. Det finns också en tredje sort som inte är roliga alls, hur mycket de än försöker (troligen är Cecilia, Sashas lärare, en sån). Tyvärr misstänker Sasha att hon inte har funny bones, men hon har en plan: Hon SKA bli en riktig comedy queen! Och hon tänker öva tills vartenda halvtrist ben i kroppen är roligt. Om hon bara lyckas få folk att skratta kanske det andra försvinner. Det som ligger bakom ögonen och bränner och hotar att trilla ner för kinderna i form av - jo faktiskt - livsfarlig gråt.

Nominerad till Augustpriset 2018!Mamma fick folk att gråta. Hon får fortfarande folk att gråta fastän hon inte ens lever. Ibland när pappa duschar hör jag att han gråter. Jag tror att han tror att det inte hörs. Men det gör det. Därför tänker jag aldrig gråta. Aldrig! Och jag tänker inte få folk att gråta. Jag tänker få folk att skratta. Det är min mission!Sasha har just fyllt tolv år. Atomnumret för magnesium. Hennes mamma brukade säga att en del människor har funny bones. De är liksom roliga ända in till skelettet. Sen finns det de som kan lära sig att bli roliga, om de övar. Det finns också en tredje sort som inte är roliga alls, hur mycket de än försöker (troligen är Cecilia, Sashas lärare, en sån). Tyvärr misstänker Sasha att hon inte har funny bones, men hon har en plan: Hon SKA bli en riktig comedy queen! Och hon tänker öva tills vartenda halvtrist ben i kroppen är roligt. Om hon bara lyckas få folk att skratta kanske det andra försvinner. Det som ligger bakom ögonen och bränner och hotar att trilla ner för kinderna i form av - jo faktiskt - livsfarlig gråt.

Mina bröst är olika stora!Hur vet man att man är kär?Jag är rädd för klimathotet.I den populära spalten Fråga Jenny i SvD Junior är ingen fråga för konstig eller svår. Psykologen Jenny Jägerfeld har under flera år svarat på barns frågor och funderingar om allt mellan himmel och jord.Här finns närmare hundra brännande och livsviktiga frågor och svar samlade, indelade i kategorier som kärlek, kompisar, familj och skola, träffsäkert illustrerat av Johanna Arpiainen.

Mina bröst är olika stora!Hur vet man att man är kär?Jag är rädd för klimathotet.I den populära spalten Fråga Jenny i SvD Junior är ingen fråga för konstig eller svår. Psykologen Jenny Jägerfeld har under flera år svarat på barns frågor och funderingar om allt mellan himmel och jord.Här finns närmare hundra brännande och livsviktiga frågor och svar samlade, indelade i kategorier som kärlek, kompisar, familj och skola, träffsäkert illustrerat av Johanna Arpiainen.

Mamma har alltid sagt att jag är "en unik människa" att jag är "annorlunda" och "speciell". Jag tror egentligen bara att det är ett snällare sätt att säga "konstig" på. Nu hade jag exakt sextio dagar på mig på att bli en ny person. Eller ja, femtionio. Sedan var sommarlovet slut och skolan skulle börja. Det var givetvis inte lätt, men det var inte heller omöjligt. Om man kan åka till månen, borde man ju kunna bli populär? Eller? Jag skulle ta reda på exakt hur. Sigge och hans mamma och syskon har flyttat från Stockholm till Skärblacka, hem till mormor och hennes pensionat. Sigge tycker att det är toppen. Nu kan han reboota sig själv och bli en ny människa. Planen är att bli omåttligt populär eller i alla fall att kunna prata med folk utan att de tittar på honom som om han var ett freak. Men hur gör man för att få vänner? Hur blir man populär? Och framför allt: Kan man fixa det på 59 dagar?Jenny Jägerfeld är tillbaka med en berättelse om ensamhet och vänskap, utanförskap och popularitet och om att välja vem man själv vill vara. Precis som i kritikerrosade Brorsan är kung och Augustnominerade Comedy Queen berättar Jägerfeld med hisnande humor och bråddjupt allvar en historia som inte lämnar någon läsare oberörd.