Lovisa Broström – författare

Medelklassen har på senare år hamnat i den politiska debattens centrum. Vissa älskar att hata den, politiker gör allt för deras röster. Allt fler identifierar sig som medelklass, men få är stolta att tillhöra den. I Medelklassen. 200 år i samhällets mitt synar ekonomhistorikern Lovisa Broström den svenska medelklassens utveckling från 1800-talet och framåt. Hon diskuterar olika teorier om medelklassen och hur begreppet har skiftat innebörd över tid. Boken utmynnar i en kritik av den samtida vänsterns tendens att ersätta klassanalys med slentrianmässig kritik av medelklassens livsstil, och ett övertygande argument för en ny klassallians mellan arbetare och tjänstemän likt den som möjliggjorde den svenska välfärdsstatens framväxt.

Invandringen till Sverige årtiondena efter andra världskriget beskrivs ofta som friktionsfri: en välfungerande arbetsmarknad absorberade all tillgänglig utländsk arbetskraft och integrationen skötte sig mer eller mindre själv utan behov av några SFI-kurser. Men den här bilden är i själva verket starkt förenklad och på många sätt direkt missvisande. Det handlade till exempel inte bara om arbetskraftsinvandring under perioden ifråga, var fjärde person som kom till Sverige hade flyktingbakgrund. Och invandrarna välkomnades inte villkorslöst av det svenska samhället eller av fackföreningsrörelsen – mottagandet präglades av en rad förbehåll och intressekonflikter. I antologin "Med öppna armar" belyser nio forskare olika centrala aspekter av invandringen mellan 1945 och 1970. Somliga av bidragen tar ett grepp om perio­den som helhet vad gäller arbetsmarknadens parter eller invandringens demografiska och ekonomiska effekter, andra är mer att betrakta som case studies och diskuterar till exempel barnfattigdom bland invandrare, invandrade kvinnors arbetsmarknad eller specifika invandrargrupper. Men gemensamt för alla bidragen är en strävan att lyfta fram – och i siffror belägga – invandringens reella komplexitet under den här perioden och därmed också skapa förutsättningar för ett mer nyanserat samtal om invandring över huvud taget. Daniel Rauhut är docent och verksam som forskare vid Östra Finlands universitet i Joensuu. Lovisa Broström är universitetslektor i socialt arbete vid Göteborgs universitet

Sverigedemokraterna bildades inför valet 1988 ur rasistiska Bevara Sverige svenskt. Vägen har varit lång från vikingarock, vitmaktmusik och nynazistisk terror till ett riksdagsparti med öppet tillträde till tv-sofforna. För att bli en stabil organisation med ett städat yttre har partiet genomgått otaliga konflikter och tvingats införa "nolltolerans mot rasism". Men Sverigedemokraterna har svårt att balansera den putsade fasaden med den aggressiva rasismen som bubblar under ytan. Skandaler och avhopp kantar vägen och sedan valet 2010 har över 60 företrädare uteslutits. Flera återfinns i nazistiska och fascistiska partier eller organisationer. Samtidigt finns en lång svans av sympatisörer som hatar och hotar på nätet, med partiets goda minne.De medverkande i Sverigedemokraternas svarta bok är forskare och journalister, samtliga experter på den högerextrema rörelsen. Skribenterna tecknar partiets historia från hakkorsen till blåsippan och en sak är säker: de bruna ränderna går aldrig ur. Redaktörerna Madelene Axelsson och Kristian Borg är journalister på mediekooperativet Fria Tidningar.

Den här våren, som bland annat har präglats av valet till EU-parlamentet, gör Ord&Bild ett temanummer om Europa med fördjupande text och bild kring Europa som funktion, idé och litterär plats. Det handlar bland annat om flyktinglägrens Grekland, att leva i skuggan av katastrofen på vulkanen Vesuvius sluttningar, hur Francotiden fortfarande märks i de spanska institutionerna och om vikten av att minnas respektive behovet att glömma tiden före 1989.

Ord&Bild nr 5/15-1/16 innehåller ett rikt temablock om Guld, men också en essä om skrivande och försoning av Elisabeth Hjorth, samt en om statslöshetens historia av Lyndsey Stonebridge. Samt, som alltid, litteraturkritik!