Mårten Dahlrot – författare

Det vi uppfattar som verklighet skiljs från det fasansfulla och ofattbara av en tunn hinna. Vi lever i tron att världen är stabil och begriplig. Att det finns gränser. Men bakom det välbekanta väntar något bortom förståelse och kontroll, något som inte kan hållas borta. Vad händer när hinnan brister och tryggheten ger vika? 

Att Döda Flugor är den femte i serien #dahlrotnovellerna.

Om natten drömmer jag att jag är min granne. Han på våningen ovanför. Jag är han, och jag går runt i hans lägenhet som vore jag på besök i en främmande värld.

Övergången är omärklig. Jag ligger i min säng på väg att somna, och sedan ligger jag plötsligt i hans. Jag stiger upp, sträcker på mig, undersöker vilken pyjamas jag har på mig i natt.

Så går jag. Från rum till rum. Ser på saker, rör vid saker. Öppnar lådor och skåp. Jag känner hans lägenhet lika väl som min egen vid det här laget. Om inte bättre.

Till slut måste frågan ställas. Är det en dröm eller händer det på riktigt?

Mårten Dahlrot utmanar ständigt gränserna, förflyttar sig nästan osynligt från det vardagsnära till det absurda och surrealistiska. En våning upp är den tionde delen ur serien #dahlrotnovellerna

Som vanligt på första raden: hon med de stora runda glasögonen; i dag med kjol, benen korsade och ett par röda skor som grep så fast om de smala vristerna, kontrasterade så starkt mot de svarta strumpbyxorna. Blankt rött mot matt svart, och så vristens nonchalanta välvning…

***Under en föreläsning om Kafka ställs lektor B inför plötslig undergång.

Dagen har redan börjat dåligt. På grund av en missad tvättid måste han gå till botten av underklädeslådan och välja ett par boxershorts med trasig resår. Det som borde hållas bekvämt på plats hamnar fel. Skaver. Inte ens tonerna från det mest fulländade musikaliska verk som någonsin komponerats – Das Wohltemperierte Klavier av Johan Sebastian Bach – kan återge honom balansen.     I aulan, där den stundande katastrofen väntar, hörs en lätt rundgång i högtalarsystemet och skrapandet av stolar från studenterna som intar sina platser.

Ormen är den åttonde delen i serien #dahlrotnovellerna.

Faktum var att blotta tanken på en hundvalp gjort min själ alldeles skvalpig av känslor, och efter en dryg vecka i det tillståndet fanns ingenting hårt eller kallt inom mig. Hela jag var en öppen kram och Lola smet in och nafsade tag i mitt hjärta innan jag ens hann fatta vad som hänt.    "Du kan inte ta den hunden", sa Bobo med något som liknade sorg i rösten, "den kommer bli stor som en häst."

Valpen Lola blir snabbt tillvarons medelpunkt och Bobo bjuder allt oftare in sig själv till det nya huset. Ständigt med hälsningsfrasen Bobo är här! och en aldrig sinande svada. Bobo har något att säga om det mesta. Och han sprudlar över av åsikter och idéer om hur saker och ting ska vara: idéer som kan förgylla vilken torsdag som helst, men också få oanade konsekvenser …

Bobo är här! – den åttonde delen i serien #dahlrotnovellerna – är en novell fylld med överraskningar.

Det hela är egentligen otroligt enkelt, såväl teorin som tillvägagångsättet bygger på lyktmarulkens jaktmetod. En fisk kan klara av det. Men ändå bankar hjärtat lite fortare, lite hårdare innanför skjortbröstet medan jag klär mig.    Det första steget handlar om att välja kläder. Diskret är nyckelordet. Man ska smälta in, gå ton i ton med bakgrunden, slipas av så att det inte finns någonting att lägga märke till, ingenting att minnas. Förutom själva betet, illysiet.    Jag vet inte hur många gånger jag sett det på film. Småfisk som närmar sig den droppformade, svagt lysande änden på stjälken. Det pirrar lite i magen för man vet att snart kommer det. Väntan. Väntan. PANG! Och så är lillfisken borta och hela bildrutan fylld av en enorm mun.

Marulk är en kort samling av tre noveller, den sjunde delen i serien #Dahlrotnovellerna. Berättelserna präglas av en mycket detaljnära vardagssurrealism och ett poetiskt utforskande av både språkets och verklighetens ytterkanter.

Har du någon gång känt att du sitter fast, fången i ditt eget liv?

I tre olika noveller skildrar berättaren sitt psykologiska fängelse och det ofrånkomliga problem som uppstår när gränsen mellan det inbillade och det verkliga blir allt mer diffus.

Vatten är triplettens första novell; den där fuktfläckar sprider sig i innetaken, där rännilar rinner längs väggarna och berättaren jagas genom en tillvaro som är mer än obegriplig, och där en enda okontrollerad tanke kan få verkligheten att rinna över. Bokstavligt talat.

I novellen Vitt befinner sig huvudpersonen i en isoleringscell med vita madrasserade väggar. Dr K tittar förbi ibland och ställer sina frågor. Och de två vänliga, men tystlåtna tapetserarna återkommer med en pendellik envishet.    Rummet förändras, sakta men säkert.

I Tidsmaskin har vardagstristessen förvandlat världen till ett enda grått dis...

Och det var då jag upptäckte kuvertet på dörrmattan.Inuti låg ett hopvikt A4-papper. En ritning. Och så två ord längst upp:

”Tidsmaskin – prototyp”

Tidsmaskin är den sjätte titeln i serien #dahlrotnovellerna