Maja Hagerman – författare

"Det är lika mycket en populärvetenskaplig deckare som en historiebok, ett försök att resonera sig fram till hemligheten bakom en man som omvandlades till en myt

omedelbart efter sin död…"

Dick Harrison, Svenska Dagbladet

”...boken i sig är en njutning med ett underbart bildmaterial som vittnar om att det trots tidens alla ränkspel också fanns något vackert som vände sig till själen.”

Maria Schottenius, Dagens Nyheter

"Botvidslegenden får kropp. Den lyfts ur glömskan och talar till oss, själva marken talar."

Dagen

Utsedd till "Årets bok om svensk historia 2025"av Nättidningen Svensk Historias läsare.

Det är nästan tusen år sedan sörmlänningen Botvid levde, dog och helgonförklarades. Detta hände i ett märkligt skede i historien, i brytpunkten mellan hednisk vikingatid och kristen medeltid. I en tid då tankesätt och levnadsvanor dramatiskt förändrades.

Det var ingen slump att just den unge bondsonen Botvid då lyftes fram som helgon och symbolgestalt för svenskarna. Syftet var politiskt och ingick i planerna på att samla olika områden till ett sammanhållet kristet rike under en gemensam kung, Sverige.

Vad kan man veta om personen Botvid, en »kändis« som levde för så länge sen? Berättelsen tar formen av en detektivundersökning där Maja Hagerman med hjälp av ny forskning, arkeologiska fynd och medeltida pergamenthandskrifter tecknar Botvids liv och tid. Med sin osvikliga blick för historiska sammanhang berättar hon fantasieggande och kunnigt om Botvids dramatiska livsöde och vad som hände efter hans död, och låter oss träda in i den tid då riket Sverige blev till.

J R R Tolkiens Ringarnas herre är en klassiker som antagit mytiska proportioner. Idag refererar många till boken som om man talade om en av mänsklighetens skapelseberättelser. I mörka tider vänder sig människor till verket för tröst.

2023 är det 50 år sedan Tolkien dog och hans verk är mer läst och omtalat än någonsin.

Ringens återkomst samlar texter av skarpa skribenter och Tolkienprofiler som skärskådar vad verkets lyskraft består i, och varför det ständigt tycks återaktualiseras. Det handlar om böckernas inspirerande förmåga att finna hopp i det hopplösa och om högerrörelsernas annektering av Tolkiens symbolvärld. Om Tolkiens språkskapelser och hur de ger förståelse för exilens villkor, om Tolkien som teolog och om Tolkien som traumatiserad av första världskrigets skyttegravar.

Inger Edelfeldt minns också tiden som Tolkien-illustratör och Finn Zetterholm berättar om fadern Tore Zetterholm och hans översättning av den första svenska Tolkienutgåvan: Hompen.

Ringens återkomst är en bok för alla som fascineras av J R R Tolkiens värld.

"OBJEKTIVT sett är det naturligtvis så, att den tyska nationalsocialismen, liksom varje annan stor folkrörelse, är en blandning på gott och ont, men enligt mitt förmenande överväger det goda." - Genetikprofessorn Herman Nilsson-Ehle 1937.

De intellektuellas förräderi? handlar om sympatier för den tyska nationalsocialismen bland svenska intellektuella. Dessa akademiker på universiteten eller inom de akademiska professionerna, författare, konstnärer och journalister, var oftast inte organiserade nazister. Däremot engagerade de sig i nazismen närstående organisationer och publikationer, eller samarbetade på andra sätt med Nazityskland. Med objektiviteten som ammunition deltog de i ett vetenskapens och kulturens propagandakrig för att förstärka Tredje rikets legitimitet.

Trots omfattande forskning om perioden är de intellektuella "tyskvännerna" fortfarande ett försummat kapitel i svensk historia. De frågor boken behandlar utgör också en ideologiskt minerad terräng. Problematiken med gränsdragningen mellan vetenskap och politik, och om anspråk på objektivitet i det offentliga samtalet, har inte försvunnit utan är ständigt aktuell.

Innehåll: Maria Björkman, Patrik Lundell & Sven Widmalm, "De intellektuellas förräderi?" Andreas Åkerlund, "Vilhelm Scharp - tyskvän, nationalist och antinazist?" Sven Widmalm, "Vetenskap som propaganda. Akademiska kontakter mellan Sverige och Tyskland under Tredje riket" Birgitta Almgren, "Svenska universitet - mål för nazistisk kulturpolitik" Maja Hagerman, "Svensk rasforskning och den nazistiska världsbilden. Herman Lundborgs vänskap och utbyte med ledande rashygieniker i Nazityskland" Maria Björkman, "Ras, vetenskap och objektivitet. Några lojaliteter hos Folke Henschen" Olof Ljungström, "'När ett helt folk drivits i landsflykt'. Gösta Häggqvist och flyktingfrågan vid Karolinska institutet" Henrik Rosengren, "Mellan kulturpolitisk anpassning och estetiska objektivitetsideal. Musikkritik och musikpolitik i Dagsposten 1941 till 1945" Bibi Jonsson, "Rütger Essén och de släckta metropolerna" Benjamin G. Martin, "Svensk film i Hitlers Europa. Nationell filmindustri och internationella nätverk" Patrik Lundell, "De välvilligas rationalitet. Objektivitetsideal och mediekritik inom Riksföreningen Sverige-Tyskland 1938 till 1958" Ola Larsmo, "Det svarta nätet. Om unghögern, Sveriges nationella förbund och Sverigedemokraterna" Johan Östling, "Nya nyanser av brunt. Utblick över ett forskningsfält"

"För mig handlar det inte om en längtan efter det förflutna - utan om en önskan att framtiden inte ska tappa bort historien utan ha den med sig."Maja Hagerman har en unik förmåga att se den udda detaljen och stanna kvar vid den när andra rusar vidare. Hon vrider och vänder på händelser och fenomen i historien och frågar sig om vi verkligen sett allt. Är det inte något vi glömt eller missat?Fem texter belyser här teman som glömska, spårtydning och minnets återkomst. Det kan handla om det medeltida helgonet S:t Botvid, om antropologen Gustaf Retzius märkliga resa på den finska landsbygden, om trädgårdsväxternas och fotografins historia och arvet efter arbetarrörelsen. De historiska nedslagen blir också en språngbräda ut i samtiden och framtiden. De visar hur vårt sätt att minnas, av flera olika skäl, nu håller på att förändras."Det pågår en kamp om minnen just nu. Vi lever med ett försåtligt men reellt hot, där kulturarv riskerar att kidnappas för politiska syften. Så det gäller att vara på sin vakt. Se till att berättelserna om de minnen vi delar förblir så komplexa och mångbottnade som de faktiskt är."

Ledaren för världens första statliga rasbiologiska institut 1922-35, läkaren och professorn Herman Lundborg i Uppsala, talade hotfullt om rasblandningens degenererande effekter men fick i hemlighet barn med en kvinna av "fel typ" i Lappland.I den första boken om hans liv berättas om forskningsgåtorna han trodde sig lösa, om forskarvännerna i Nazityskland som var inflytelserika rasexperter, och om personer han mötte vid sina undersökningar, inte minst kvinnor, som skakade om hans tillvaro i grunden. I tusentals brev till Lundborg kan vi följa honom, från det att han juni år 1913 ger sig av norrut på den första av många resor till Lappmarken. Han vill göra nytta för Sverige med den nya vetenskapen, rasbiologin: mäta, fotografera, samla och jämföra utseenden. Klassificera alla han möter i högre och lägre ras. En av dem är Maria, som får följa med till Uppsala, bo på hans kontor och jobba där som städerska. När hon föder hans barn uppges att fadern är okänd. Pojken lämnas bort, men Maria lyckas faktiskt ändå få tillbaka sitt barn.Lundborg hyllar Hitler, vill se ett Sverige med nästa bara nordiskt germanska blonda och blåögda människor i. Han utvecklar metoder för rasundersökning som senare kommer att användas inom SS. Han var mannen som åtog sig ett storslaget uppdrag: att "rädda det svenska folket".

Ledaren för världens första statliga rasbiologiska institut 1922-35, läkaren och professorn Herman Lundborg i Uppsala, talade hotfullt om rasblandningens degenererande effekter men fick i hemlighet barn med en kvinna av "fel typ" i Lappland.I den första boken om hans liv berättas om forskningsgåtorna han trodde sig lösa, om forskarvännerna i Nazityskland som var inflytelserika rasexperter, och om personer han mötte vid sina undersökningar, inte minst kvinnor, som skakade om hans tillvaro i grunden. I tusentals brev till Lundborg kan vi följa honom, från det att han juni år 1913 ger sig av norrut på den första av många resor till Lappmarken. Han vill göra nytta för Sverige med den nya vetenskapen, rasbiologin: mäta, fotografera, samla och jämföra utseenden. Klassificera alla han möter i högre och lägre ras. En av dem är Maria, som får följa med till Uppsala, bo på hans kontor och jobba där som städerska. När hon föder hans barn uppges att fadern är okänd. Pojken lämnas bort, men Maria lyckas faktiskt ändå få tillbaka sitt barn.Lundborg hyllar Hitler, vill se ett Sverige med nästa bara nordiskt germanska blonda och blåögda människor i. Han utvecklar metoder för rasundersökning som senare kommer att användas inom SS. Han var mannen som åtog sig ett storslaget uppdrag: att "rädda det svenska folket".

Svenskt kulturarv kan man tänka på som ett slags mentalt universum. Ett inre landskap av berättande som ständigt förändras, från mormors läsning i folkskolans läsebok till digitalt berättande idag.Jag har runt om i landet mött människor som berättar om sina hemtrakter. Vid kulturföreningar, bygdegårdar, bibliotek och museer har de visat mig minnen de vårdar och historier de håller vid liv. Jag har sett gåtfulla kvarnstenar i skogen i Malung i Dalarna, hur man tolkar mångtydiga hällristningar på klippor i Bohuslän eller tillverkat mekaniska räknemaskiner i Facit-fabriken i Åtvidaberg. Jag har häpnat över björnen inne på biblioteket i Dorotea i Västerbotten och hur man byker tvätt i en isvak i februari på Tvätterimuseet i Huddinge.Jag har börjat tänka på Sverige som en väv som kommer rullande fram ur det förflutna och fortsätter mot framtiden. Till stor del handlar den om vår förmåga att föreställa oss samhället som något med gemensam riktning och idé. En samhällsväv vi fått i arv och som vi snart ska lämna vidare.Men det gäller att vara på sin vakt. Det pågår en dragkamp om som vad som bör räknas som svenskt kulturarv. Min önskan är att berättandet ska fortsätta utvecklas i frihet. Och att kulturarvet ska få vara just så komplext och mångbottnat som det faktiskt är.

Svenskt kulturarv kan man tänka på som ett slags mentalt universum. Ett inre landskap av berättande som ständigt förändras, från mormors läsning i folkskolans läsebok till digitalt berättande idag.Jag har runt om i landet mött människor som berättar om sina hemtrakter. Vid kulturföreningar, bygdegårdar, bibliotek och museer har de visat mig minnen de vårdar och historier de håller vid liv. Jag har sett gåtfulla kvarnstenar i skogen i Malung i Dalarna, hur man tolkar mångtydiga hällristningar på klippor i Bohuslän eller tillverkat mekaniska räknemaskiner i Facit-fabriken i Åtvidaberg. Jag har häpnat över björnen inne på biblioteket i Dorotea i Västerbotten och hur man byker tvätt i en isvak i februari på Tvätterimuseet i Huddinge.Jag har börjat tänka på Sverige som en väv som kommer rullande fram ur det förflutna och fortsätter mot framtiden. Till stor del handlar den om vår förmåga att föreställa oss samhället som något med gemensam riktning och idé. En samhällsväv vi fått i arv och som vi snart ska lämna vidare.Men det gäller att vara på sin vakt. Det pågår en dragkamp kring som vad som bör räknas som svenskt kulturarv. Min önskan är att berättandet ska fortsätta utvecklas i frihet. Och att kulturarvet ska få vara just så komplext och mångbottnat som det faktiskt är.

"För mig handlar det inte om en längtan efter det förflutna - utan om en önskan att framtiden inte ska tappa bort historien utan ha den med sig."Maja Hagerman har en unik förmåga att se den udda detaljen och stanna kvar vid den när andra rusar vidare. Hon vrider och vänder på händelser och fenomen i historien och frågar sig om vi verkligen sett allt. Är det inte något vi glömt eller missat?Fem texter belyser här teman som glömska, spårtydning och minnets återkomst. Det kan handla om det medeltida helgonet S:t Botvid, om antropologen Gustaf Retzius märkliga resa på den finska landsbygden, om trädgårdsväxternas och fotografins historia och arvet efter arbetarrörelsen. De historiska nedslagen blir också en språngbräda ut i samtiden och framtiden. De visar hur vårt sätt att minnas, av flera olika skäl, nu håller på att förändras."Det pågår en kamp om minnen just nu. Vi lever med ett försåtligt men reellt hot, där kulturarv riskerar att kidnappas för politiska syften. Så det gäller att vara på sin vakt. Se till att berättelserna om de minnen vi delar förblir så komplexa och mångbottnade som de faktiskt är."

J R R Tolkiens Ringarnas herre är en klassiker som antagit mytiska proportioner. Idag refererar många till boken som om man talade om en av mänsklighetens skapelseberättelser. I mörka tider vänder sig människor till verket för tröst.

2023 är det 50 år sedan Tolkien dog och hans verk är mer läst och omtalat än någonsin.

Ringens återkomst samlar texter av skarpa skribenter och Tolkienprofiler som vänder och vrider på vad verkets lyskraft består i, och varför det ständigt tycks återaktualiseras. Det handlar om böckernas inspirerande förmåga att finna hopp i det hopplösa och om högerrörelsernas annektering av Tolkiens symbolvärld. Om Tolkiens språkskapelser och hur de ger förståelse för exilens villkor, om Tolkien som teolog och om Tolkien som traumatiserad av första världskrigets skyttegravar.

Inger Edelfeldt minns också tiden som Tolkien-illustratör och Finn Zetterholm berättar om fadern Tore Zetterholm och hans översättning av den första svenska Tolkienutgåvan: Hompen.

Ringens återkomst är en bok för alla som fascineras av J R R Tolkiens värld.