Mikael van Reis – författare

Att skriva en dikt efter Auschwitz är barbariskt, menade filosofen Theodor Adorno i en föreläsning 1948. Samma år anländer den unge poeten Paul Celan till Paris som en överlevande från Förintelsen i Rumänien. Celan skulle bokstavligen ställa sig i den fråga som motiverade Adornos svar. Hur skriva dikt efter Auschwitz? Hans svar blev ett annat och kom i åtta diktböcker som helt skulle förändra efterkrigstidens poetiska landskap. I dag är Paul Celan (1920--1970) den ojämförligt främste poeten på tyska språket under det senare 1900-talet.Mikael van Reis närmar sig nu författarskapet i en minutiös läsning av några av hans centrala verk -- i synnerhet genombrottsverket "Sprachgitter" från 1959 -- som får helt nya dimensioner av precision och djupsinne. Celan skrev som om han var den siste poet som kunde förkroppsliga diktens fulla anspråk -- ?Jag är poesin?. I en essä i nio avsnitt skrivs nu en celansk ?poetografi? där det mest gränslösa endast kan uttryckas genom det försvinnande lilla, genom ordets klyvning och betydelsens oavbrutna växling mellan motsatser. Mellan nej och ja. Mellan en ton och en annan.Förintelsen är en detonation som skakar om språket och livet, som avpoetiserar poesin men som Celan återskapar till en ny och främmande skönhet. Essän banar sig väg längs spår i gräset och bländande snöfält. Dikten blir ett pilskott under stjärnhimlen. I begynnelsen är askan -- vad för namn som döljer sig i askan?Med osviklig uppmärksamhet för poesins detaljer visar Mikael van Reis vad diktens ?mångsiffrighet? vill säga. I Den siste poeten får läsaren följa ett rasande slutvarv genom västerlandets litteratur -- från profeterna och försokratikerna till Dante och Hölderlin fram till Mallarmé, Kafka och Mandelstam -- och fram till den siste poeten, Paul Celan.

Om konstens, diktens väsentliga förmåga är att uppenbara kan den inte sällan kretsa kring en röd fläck – eller andra röda former. Den röda fläcken kan dansa på näthinnan som en påminnelse om både hjärtslag och blodförlust, Eros och Död. Det röda lyser till i språkliga vändningar – den röda tråden, den röda rosen, den röda hatten… I Carl Jonas Love Almqvists roman "Drottningens juvelsmycke" glimmar den röda rubinen på Tintomaras huvud under maskeradbalen och den förhäxade Gustav III dröjer kvar i salen varpå han skjuts av konspiratörerna. Kungens blod spills på Operans golv men Tintomara försvinner från de makter som åtrår henne. Mikael van Reis essäsamling "Den röda fläcken" följer detta röda motiv men också några andra tankelinjer i konst och litteratur. Vad betyder inte fysiska händer för konstens skapelser? Vad ryms inom en ”framtida förflutenhet”? Är inte det ett tempus för fiktionens tidsrymd? Och vidare en upplevelse – vi läser eller betraktar ett verk, men upptäcker plötsligt att det även läser eller betraktar oss. Boken tar sin början i äldre bildkonst och fördjupar sig sedan i romaner av bland andra Proust, Joyce, Kafka och Mann och når fram till prosan hos Péter Nádas och Lars Norén. Däremellan finns utförliga essäer om litteraturfilosofer som Michail Bachtin, Walter Benjamin och Roland Barthes. Grundläggande är emellertid titelessän om Diego Velázquez mästerverk "Hovdamerna" från 1656 – en bok i boken. Målningen synas från vinkel efter vinkel tills dess sinnrika koder träder fram. Verket visar oss hur sann konst är försändelser i tiden. Mikael van Reis är författare och kritiker och var under åren 1999–2006 kulturchef på "Göteborgs-Posten". Daidalos gav 2015 ut hans djupstudie "Den siste poeten – en essä om Paul Celans aska", som året därpå belönades av Svenska Akademien med Schückska priset.