Nathalie Sarraute – författare

As one of the leading proponents of the nouveau roman, Nathalie Sarraute is often remembered for her novels, including "The Golden Fruits", which earned her the Prix international de litterature in 1964. But her carefully crafted and evocative memoir "Childhood" may in fact be Sarraute's most accessible and emotionally open work. Written when the author was eighty-three years old, but dealing with only the first twelve years of her life, "Childhood" is constructed as a dialogue between Sarraute and her memory. Sarraute gently interrogates her interlocutor in search of her own intentions, more precise accuracy, and, indeed, the truth. Her relationships with her mother in Russia and her stepmother in Paris are especially heartbreaking: long-gone actions are prodded and poked at by Sarraute until they yield some semblance of fact, imbuing these maternalistic interactions with new, deeper meaning. Each vignette is bristling with detail and shows the power of memory through prose that is by turns funny, sad, and poetic.Capturing the ambience of Paris and Russia in the earliest part of the twentieth century, while never giving up the lyrical style of Sarraute's novels, this book has much to offer both memoir enthusiasts and fiction lovers.

Only UK edition in printA series of sketches and observations of daily life – a crowd gathering in front of shop windows, an old man talking to his grandchild about death, a professor lecturing about Proust and Rimbaud, a woman concealing her disdain at a family gathering – Nathalie Sarraute’s first work of fiction places human existence under the microscope, revealing the dynamics at play between our thoughts and actions beneath the veneer of social convention.First published in 1939 to little fanfare, Tropisms was ahead of its time and finally received the recognition it deserved when it was republished in 1957 at the height of the nouveau roman movement, of which it is now considered a precursor.

The setting of Nathalie Sarraute's Do You Hear Them? is a dinner conversation between a father and his old friend about a recently acquired pre-Columbian statue. As they discuss the merits of the piece and art in general, the father hears his children upstairs giggling. This childish mirth is barbaric and devastating to the father, for in their laughter he hears them mocking his "old-fashioned" viewpoint and the energy he wastes by collecting lifeless objects. In his mind, they have no respect for what has been of greatest importance in his life.

A young writer has his heart set on his aunt's large apartment. With this seemingly simple conceit, the characters of The Planetarium are set in orbit and a galaxy of argument, resentment, and bitterness erupts. Telling the story from various points of view, Sarraute focuses below the surface, on the emotional lives of the characters in a way that surpasses even Virginia Woolf. Always deeply engaging, The Planetarium reveals the deep disparity between the way we see ourselves and the way others see us.

Alain, en ung fransk akademiker, skriver avhandling om den dyrkade författarinnan Germaine Lemaire. Men de intellektuella ambitionerna trängs undan av drömmen om det borgerliga livet, om att tillsammans med unga hustrun Gisèle få överta gamla faster Berthes femrummare. Möbleringen av önskehemmet upptar dem till en grad som börjar likna besatthet. I ett åtskruvat borgerligt kosmos återskapar Nathalie Sarraute [1900-1999] en värld utan nåd, en människa isolerad i sina illusioner. Samtidigt vibrerar denna franska nya romanen-klassiker av sin minutiösa detaljrikedom. Planetariet svänger och andas, som i ett enda totalt ögonblick. I översättning av Eva Alexanderson och med förord av Stefan Jonsson. NATHALIE SARRAUTE [1900-1999] brukar räknas till den franska nya romanens förgrundsfigurer, men liknar egentligen inte någon annan författare från samma tid. Hon eftersträvade, med sina egna ord, en litterär text »lika anonym som blod«, för att kunna skriva fram »det osagda«, för att locka förträngda sanningar till tals. »Karaktärerna må flyta tunna och schizoida på ytan. Men deras psykens siktdjup grumligt och utan botten berättas innanför psykoanalysens och neurosens gallergrindar. Här ser jag: ett djup utan gräns. Flytande skräck. En fantastisk roman i en fantastisk översättning.« HANNA HALLGREN, AFTONBLADET »Penetrerar de mentala rummen som en röntgenstråle.« HANNA NORDENHÖK, SYDSVENSKAN »Hos Sarraute blir envar ett universum och varje livsögonblick en atom på väg att sprängas av förnimmelser och tankar.« STEFAN JONSSON, DAGENS NYHETER »Fernissan i Paris schangtila salar. Den mänskliga fernissan. Det är den hon skrapar bort, Nathalie Sarraute. Och hon går omsorgsfullt tillväga.« THOMAS LUNDERQUIST, SVENSKA DAGBLADET »Sarraute har en otäckt genomträngande blick för människans alla sociala och psykologiska spel, för den sörja av motstridiga lustar, behov och komplex som vi kämpar med att inte låta oss kontrolleras av.« KRISTINA LUNDBLAD, GÖTEBORGS-POSTEN »Planetariet har även en del gemensamt med en annan bok i Modernistas utgivning: den amerikanska poeten Lyn Hejinians märkliga journal Mitt liv. Båda är texter med den minutiösa impressionen, ögonblicket, som signum. Båda vibrerar av liv.« HELSINGBORGS DAGBLAD »Det är en mirakulös prosa. Ur en fras rekonstruerar Sarraute ett samhällstillstånd, inte genom slutledningar, utan genom att med sina antennspröt registrera alla över- och undertoner och hela det vida associationsfältet kring varje replik som fälls.« STEFAN JONSSON, DAGENS NYHETER »Handlingen kan ses som enkel, på gränsen till simpel, men det är inte handlingen som lyfter läsningen. Det är språket. Ett språk som inte väjer för något. Ett språk som vågar vara alldeles oerhört självsäkert och kaxigt. Är du det minsta språkligt intresserad är detta boken för dig.« CARIN SÖDERSTRÖM, TIDNINGEN KULTUREN

»En roman som lever och andas litteratur.« HELSINGBORGS DAGBLADNathalie Sarraute [1900-1999] räknas till den franska nya romanens förgrundsfigurer, men liknar egentligen inte någon annan författare från samma tid. Hon eftersträvade, med sina egna ord, en litterär text »lika anonym som blod«, för att kunna skriva fram »det osagda«. För De gyllene frukterna tilldelades hon det prestigefyllda Prix international de littérature 1963.Lorenz von Numers översättning från sextiotalet har här reviderats av Nova Gullberg Zetterstrand och Henrik Petersen. Med ett förord av författaren och kritikern Laura Lindstedt.»Nathalie Sarrautes De gyllene frukterna är en roman som lever och andas litteratur. Den gör läsandet och talandet om böcker lite svårare. Det sistnämnda menat som beröm.« MATS KOLMISOPPI, HELSINGBORGS DAGBLAD»Hos Sarraute blir envar ett universum och varje livsögon­ blick en atom på väg att sprängas av förnimmelser och tankar.« STEFAN JONSSON, DAGENS NYHETER»De gyllene frukterna är en enda lång utforskning av språkets möjligheter och av dess förstörande krafter.« MATS GELLERFELT, SVENSKA DAGBLADET

Planetariets yttre handling är enkel: Alain, en ung fransk akademiker, skriver avhandling och arbetar sig i in i de litterära kretsarna kring den berömda författarinnan Germaine Lemaire. Hans intellektuella ambitioner trängs sakta undan av drömmen om det borgerliga livet, eller rättare sagt drömmen om att tillsammans med sin unga hustru Gisèle får överta gamla faster Berthes femrummare. Innanför denna ram återskapar Nathalie Sarraute en värld utan nåd, där varje människa är isolerad i sina illusioner. Nathalie Sarraute tillhör den nya franska romanens förgrundsfigurer. Tillsammans med Robbe-Grillet och Butor var hon en pionjär för ett nytt sätt att skriva, där den sanning som söks är den subjektiva. Pressröster »Karaktärerna må flyta tunna och schizoida på ytan. Men deras psykens siktdjup grumligt och utan botten berättas innanför psykoanalysens och neurosens gallergrindar. Här ser jag: ett djup utan gräns. Flytande skräck. En fantastisk roman i en fantastisk översättning.« Hanna Hallgren, Aftonbladet »Sarraute har en otäckt genomträngande blick för människans alla sociala och psykologiska spel, för den sörja av motstridiga lustar, behov och komplex som vi kämpar med att inte låta oss kontrolleras av.« Kristina Lundblad, Göteborgs-Posten