Sara Hallström – författare

En famn är ett hål, annars skulle ingen någonsin rymmas i den.

Efter de hyllade Vi måste ha protein och Rötter smälter återkommer Sara Hallström nu med en ny diktsamling, Torg, korg, eko. Hennes nya diktsamling rör sig mellan plats och plats, röst och röst; ett eko lagt i en korg, buret över ett torg. Hon låter genom benhårt betraktande sviter väcka tanken om en dikt som förmår förklara sig själv. Med sin redan typiska musikalitet visar hon ännu en gång att hon tillhör en av den nya svenska poesins starkaste företrädare.

Som utsikt var staden noggrann.Byggnaderna, cellerna, vi måste ha protein.Skenet från bassänger, takpannor, fotopapper,där jag började läsa var textremsan övertejpad med vitt

För att täcka skadan tog jag ärr från knäna och la i ansiktet.Ben från käkarna och la i höften. Färg från munnen ochla i elden. Märg från benen tätade rötterna och brev frånfödelsedagen packar magen. Underarmarnas skinn, tunt ochmjukt mellan benen. Ett sår för att ta in ny information ochför att sprida den. En kyss för hunger, ett blod för en skärandehetta. Skalor piskar fingrarna tyst, du slåss för kroppen ikroppen. Forskningen äter hud och lämnar luckor.

Vad ska du svara med Hur många ekonfår gemensamma ytor utgöra, suga upp,vända sig från Någon annan kommeratt uttala det, bli det: handstilinknycklad i ansiktet, sand intevattenlösligt som salt, ljuden avsmattrande krabbskelett, exoskelett,utanpåben och hinnorVar är hallonen Var är gränsen tillVar flyttar ni Vad är det andrautanför detta och vad är detta utanfördet andra Utanför fönstret, skog ochbacke, rökande i kvällsljus, blåsa bortönskningar och skräp En gårmedan en annan andas

En famn är ett hål, annars skulle ingen någonsin rymmas i den.Sara Hallström debuterade 2004 med Vi måste ha protein.

För att täcka skadan tog jag ärr från knäna och la i ansiktet.Ben från käkarna och la i höften. Färg från munnen ochla i elden. Märg från benen tätade rötterna och brev frånfödelsedagen packar magen. Underarmarnas skinn, tunt ochmjukt mellan benen. Ett sår för att ta in ny information ochför att sprida den. En kyss för hunger, ett blod för en skärandehetta. Skalor piskar fingrarna tyst, du slåss för kroppen ikroppen. Forskningen äter hud och lämnar luckor.Sara Hallström debuterade 2004 med Vi måste ha protein.

Vi måste ha protein är en diktsamling som med humor och språklig pregnans tecknar kärlekens och kroppens landskap, som vill utforska begrepp som stad, tid, biologi och makt.Ett ljus lyser upp ögat inifrån, kastar mjuka skuggor i pupillen.Munnen ett brott där tungorna gnistrar och vrider, bryter bland kol och sten, stavelserna som stiger i blicken när den letar, hettan som bryter stearin tillbaka till flytande form.Bröstkorgen ett bål och handen en lykta,svängande genom buskar täta av klorofyll och mörker

Sara Hallströms nya diktsamling kretsar kring vatten och kroppar. Vatten rinner som språk mellan fingrarna, händer tvättar, vätskor rinner in i och ut ur läckande kroppar. Kropparna är verktyg, både för det intima och det institutionella: allmänningen som strömmar genom kranarna, den queera gemenskapens glittrande överflöd av vätskor. Dikterna rör sig mellan upplösning och sammanfogning. Här finns handfaten och badrummen i vilka man blir till. Hål slickade med förståelse. Ett skimrande slem. Sug upp, svälja, spotta ut. En tvål i vilken språket inte når in.

Sara Hallström är poet och förskollärare, bosatt i Göteborg. Hon debuterade med Vi måste ha protein 2004 och har sedan dess gett ut sex böcker. För diktsamlingen Rötter smälter belönades hon med Mare Kandre-priset med motiveringen: ”sinnliga dikter där människor klyvs mitt itu av kollisionen mellan kärleken och förståndet”. Senast utkom Jag vill att mina barn ska tillhöra (2015).

Om den skrev Lyra Ekström Lindbäck i Dagens Nyheter:

”Det här är ingen liten dikt. Faktum är att jag tror att Sara Hallström är en av få samtida poeter som har potential att bli riktigt, riktigt stor. Det svenska litteraturfältet borde börja ge henne det erkännande som hon förtjänar. För här har vi en poet som inte bara har en unik riktning, hon är dessutom så öm och intelligent att hennes skrivande aldrig kommer att stelna.”

Sara Hallströms nya diktsamling kretsar kring vatten och kroppar. Vatten rinner som språk mellan fingrarna, händer tvättar, vätskor rinner in i och ut ur läckande kroppar. Kropparna är verktyg, både för det intima och det institutionella: allmänningen som strömmar genom kranarna, den queera gemenskapens glittrande överflöd av vätskor. Dikterna rör sig mellan upplösning och sammanfogning. Här finns handfaten och badrummen i vilka man blir till. Hål slickade med förståelse. Ett skimrande slem. Sug upp, svälja, spotta ut. En tvål i vilken språket inte når in.

Sara Hallström är poet och förskollärare, bosatt i Göteborg. Hon debuterade med Vi måste ha protein 2004 och har sedan dess gett ut sex böcker. För diktsamlingen Rötter smälter belönades hon med Mare Kandre-priset med motiveringen: ”sinnliga dikter där människor klyvs mitt itu av kollisionen mellan kärleken och förståndet”. Senast utkom Jag vill att mina barn ska tillhöra (2015).

Om den skrev Lyra Ekström Lindbäck i Dagens Nyheter:

”Det här är ingen liten dikt. Faktum är att jag tror att Sara Hallström är en av få samtida poeter som har potential att bli riktigt, riktigt stor. Det svenska litteraturfältet borde börja ge henne det erkännande som hon förtjänar. För här har vi en poet som inte bara har en unik riktning, hon är dessutom så öm och intelligent att hennes skrivande aldrig kommer att stelna.”