Sten Sture Skaldeman – författare

Vad skulle hända om Jesus landade i dagens svenska samhälle? På riktigt, alltså. Och utförde sina under i allmänhetens åsyn. Vad skulle polisen säga? Och prästerna? Och Socialstyrelsen? Det utreder författaren i denna bok. Det blir komik och samhällskritik i en salig blandning. Tänk dig själv att någon skulle förvandla vatten till vin. På allmän plats och utan utskänkningstillstånd. Eller väcka upp döda, just som de skulle till att begravas. «Brott mot griftefrid» skulle myndigheterna säga. Och så skulle de muttra när de var tvungna att betala ut pensionen igen. Sten Sture Skaldeman är yrkesskribent med en lång karriär bakom sig. Detta är hans skönlitterära debut.

Under sina promenader vid Långsjön upptäcker Skaldeman smått och stort. Han ser djuren och växterna. Han ser rester av liv i äldre tider samtidigt som den nya tiden försöker att göra sig gällande. Boken är en så kallad haibun, en prosatext med lyriska inslag. Den japanske 1600-talspoeten Bashō – den som anses vara den som introducerade den litterära formen – diktade haiku. Det gör Skaldeman också men här finns också längre dikter. I Promenader vid Långsjön handlar det också om den känsliga relationen mellan människa och natur och Skaldeman presenterar en hållning gentemot livet som av många lätt glöms bort eller som rent utav kan synas skrämmande. Sanningen är den att vi alla är förgängliga.

Haikumagasinet heter den nya satsningen från energiska förlaget Fri Press. Det bästa av två världar kommer många att tycka: manga och haiku! Och priset är inget att klaga på: 40 kronor. Jag vågar påstå att det ges valuta för vartenda öre. Tanken är att bli en återkommande tidskrift, med en haiku per sida illustrerad i serieform. Olika bildkonstnärer utlovas framöver, i premiärnumret dock enbart Sara Lundstedt. Det är alltså fråga om haiga; en svår konst då, som det heter ”en bild säger mer än tusen ord”, och bilden ju inte bör överrösta texten. Lundstedt klarar uppgiften med den äran, lyhörd mot dikterna samtidigt som de tillförs nya dimensioner. Kaj Falkman, som så ofta betonade ”bildens förvandling” i sin haikupoetik, hade blivit förtjust! Lundstedts serierutor bygger upp det gradvisa framskridande som är så viktigt för att läsa haiku med behållning; det meditativa: att stanna upp, att ta in. Det finns ett lugn och fokus i seriernas mjuka gråskalor som har sin motsvarighet i det japanska tuschmåleriets wabi/sabi-estetik, med dess sparsmakade och väderbitna vemod. Dikterna är hälften svenska och hälften japanska. Tolkningarna är utmärkta. Lundstedts seriekonst blandar abstrakta och figurativa element, så att Sten Sture Skaldemans vinbergssnäckor i ett salladsland närmast blir totalt psykedeliska, medan det i Bashos ”kråka på höstgren” endast är själva fågeln som lösgör sig ur formen. Lundstedt gör här en både genial och kongenial nytolkning av en annars något sliten klassiker. Jag kan ibland tycka att svenska och internationella haikupoeter blir lite för beroende och hämmade av japonismer och orientalism. Men Sara Lundstedt lyckas väva ihop det svenska och japanska i en väl sammanhållen och samtidigt genuin bildvärld. En syntes som även skymtar förbi i flera av dikterna, som i Dag Perssons charmiga och konstlösa: Skvaller om värme bryggor båtar och måsar från en kopp Lapsang Sten Svensson