Égalité bokförlag – förlag

Michel Foucault var en av 1900-talets mest inflytelserika samhällsteoretiker. Som tänkare arbetade han i skärningspunkten mellan olika vetenskapliga och kulturella traditioner, samtidigt som han ständigt ställde nya frågor kring vad det innebär att vara människa. Foucaults tänkande kring galenskap, makt, diskurs, kriminalitet, sanning, disciplin, styrning och sexualitet och en rad andra områden är idag självklara referenspunkter inom högre undervisning och kulturdebatt. Arbeten som Vansinnets historia, Övervakning och straff och Sexualitetens historia har nått status av moderna klassiker. I denna bok presenterar historikern Roddy Nilsson dessa arbeten liksom Foucaults övriga tänkande i en översiktlig och sammanfattande form. Boken diskuterar också Foucaults politiska engagemang och presenterar den idémässiga och sociala kontext han verkade inom. Boken vänder sig bl.a. till studenter och doktorander i samhällsvetenskap och humaniora.

Att bedöma trovärdigheten hos enskilda individer och deras uppgifter är ett viktigt inslag i socialtjänstens beslutsfattande och maktutövning. Men hur gör man en trovärdighetsbedömning och varför känns det så viktigt? Ingrid Sahlins bok "Socialtjänstens trovärdighetsbedömningar" handlar om vad som väcker socialarbetares tilltro, tvivel respektive misstro och hur sådana erfarenheter omvandlas till bedömningar av enskilda klienters trovärdighet. På motsvarande sätt undersöks hur enskilda klienter reagerar på och försöker hantera de redskap och rutiner som används inom socialtjänsten för att utreda deras trovärdighet och deras rätt till bistånd. Hur känns det att bli misstrodd och hur gör man för att framstå som trovärdig? Studien baseras på fokusgruppsintervjuer med socialsekreterare som handlägger ansökningar om ekonomiskt bistånd samt kvalitativa intervjuer med enskilda personer med erfarenhet som bidragssökande vid socialkontor i olika kommuner. Slutsatserna kan till stora delar appliceras även på andra möten mellan myndighetspersoner och deras klienter. Ingrid Sahlin, som har en bakgrund som socialsekreterare, är idag seniorprofessor i socialt arbete vid Socialhögskolan, Lunds universitet. Hon har tidigare forskat om hur sociala problem och problemgrupper konstrueras i bostads- och hemlöshetspolitik, brottsprevention och socialtjänstens arbete med bostadslösa klienter.

Frederic M. Thrasher (1892-1962) var bland de första i USA som studerade uppkomsten av gäng och gängkultur. Hans bok gavs ut 1927 inom ramen för den s.k. Chicagoskolan, och betraktas idag som en sociologisk klassiker. Thrasher ger en bred och detaljrik översikt av de 1 313 gäng som han identifierade i Chicago i början av 1920-talet och förmedlar en tät miljöskildring av det s.k. gänglandet, ett vidsträckt område där gängen höll till. Boken innehåller observationer av och intervjuer med gängpojkar, socialarbetare, fritidsledare och andra som hade nära kontakt med gängen. Thrasher var öppen för pojkarnas egna erfarenheter och världen omkring dem. Den svenska upplagan är en översättning av den något förkortade version som gavs ut 1963 med sociologen James F. Short, Jr., som ansvarig redaktör. I sin introduktion, som också översatts, beskriver han hur amerikansk gängforskning har utvecklats sedan 1920-talet. Short bidrar även med ett personligt färgat förord, skrivet drygt 50 år senare, till den svenska upplagan. Den svenska utgåvan innehåller en nyskriven introduktion av kriminologen Jerzy Sarnecki om Thrashers forskargärning och bokens betydelse för dagens svenska samhälle.

Fram till mitten av 1960-talet användes uttrycket femfemma ofta som en vardagsterm i brottmål. Det syftade på strafflagens 5 kap. 5 § och innebar att en person som gjort sig skyldig till en brottslig handling under inflytande av psykisk sjukdom eller som tillfälligt inte varit vid sina sinnens fulla bruk, kunde bli straffriförklarad. Personen erhöll istället sluten psykiatrisk tvångsvård vid någon av dåtidens mentalsjukhus, även om öppenvård också kunde bli aktuellt. Straffriförklaring avskaffades helt vid årsskiftet 1964/1965, då strafflagen ersattes av brottsbalken. Istället infördes en bestämmelse om att domstolen kunde överlämna psykiskt sjuka lagöverträdare till vård enligt dåvarande sinnessjuklagen utifrån samma kriterier som tidigare. Processen med att utarbeta brottsbalken hade inletts redan 1938 och ett steg på vägen var att grunderna för straffriförklaringar skärptes genom en lagändring 1945, med följd att straffriförklaringarna kraftigt minskade. Wångmars bok är en historisk undersökning som belyser och analyserar den utdragna beslutsprocessen bakom brottsbalkens tillkomst. Vidare analyseras brottmålsdomar för perioden 19601970. Studien baseras på riksdagstryck, brottsstatistik och domar från nationella, regionala och lokala arkiv. Undersökningen innefattar fem fallstudier vid underrätter i södra Sverige. Författaren berör också hur brotten uppmärksammades och diskuterades i dagspressen mellan 1960 och 1970. Boken vänder sig till personer inom olika vetenskapliga discipliner, som historia, rättshistoria, kriminologi och psykiatri. Erik Wångmar är docent i historia och arbetar som lektor i statsvetenskap och historia vid Linnéuniversitet i Växjö. Han har under senare år framför allt forskat om brottshistoria, historiografi och personhistoria.

Varför alla dessa möten? Många människor klagar över sina möten samtidigt som arbetslivet består av allt fler möten. I mötesfloran hittar man allt från styrelsemöten till informellt mingel. Hur ser det förändrade möteslandskapet ut? Ämnet för Mötesboken kretsar kring denna och liknande frågor. Enligt författarna organiseras arbetslivet via möten och möteskedjor. Där ägnar sig deltagarna åt att definiera organisationens mål, diskutera medel för att uppnå dem och analysera omvärlden. Karriär, status och makt är starkt kopplade till möten, där bland annat mötesmänniskornas diplomatiska kompetens tas i bruk. Men möten upplevs inte alltid som särskilt viktiga. Inte sällan flyr människor till sina mobiler eller sitt klotter under mötet och vissa skolkar från dessa sammankomster. Som ett svar på en utbredd möteskritik har en mötes­industri vuxit fram; här presenteras löften om effektiva, meningsfulla och underhållande möten. Ett exempel i det samtida möteslandskapet är ”almedalisering”, evenemang av festivalkaraktär med tonvikt på informellt mingel. Avslutningsvis lanseras begreppet Homo congregatio som benämning på den nya mötesmänniskan. Författarna har mångårig erfarenhet av empirisk forskning om möten i olika slags organisationer. Patrik Hall är professor i statsvetenskap vid Malmö universitet. Vesa Leppänen är docent och Malin Åkerström professor i sociologi vid sociologiska institutionen, Lunds universitet.

Boken bygger på en etnografisk studie där vi på nära håll får följa åtta narkotikabrukande kvinnor i Stockholmsregionen och hur deras liv, levnadsförhållanden och handlingsutrymmen utvecklats över tid. Den ursprungliga studien gjordes i slutet av 1990-talet och publicerades 2003 – med samma titel nu – och var Ingrid Landers avhandling i kriminologi. Tretton år efter det att den första studien avslutats, återvände hon till samma kvinnor. Resultatet av denna uppföljningsstudie redovisas i ett nytt avslutande kapitel av denna reviderade nyutgåva av hennes avhandling. Vi får ta del av hur de åtta kvinnorna förhåller sig till samhällets dominerande föreställningar om dem som missbrukande kvinnor. Deras liv har färgats av den sociala positionen som missbrukare, vilken är både stigmatiserande och i alla avseenden socialt exkluderande. Deras berättelser om sina liv relateras till dels andras och egna normer för hur en kvinna ska och bör vara, dels föreställningar om normalitet och avvikelse. I kvinnornas berättelser om sina liv och sin vardag och de liv de levt framträder också deras bilder av sig själva.

Boken handlar om hur sociala rättigheter och skyldigheter förändrats som ett resultat av de senaste årens aktiverings- och socialpolitik riktad till långvarigt sjuka. Temat berör det sociala medborgarskapets innebörder i den rådande välfärdspolitiken – en politik som lägger allt större ansvar på den enskilda individen. I boken berör författaren de reformpolitiska och organisatoriska utmaningar som aktualiseras av att allt fler personliga och sociala problem medikaliseras, dvs. tolkas och åtgärdas i en medicinsk kontext – samtidigt som långvarigt sjuka personer också förväntas delta i aktiveringsåtgärder och öka den egna motivationen och arbetsförmågan. Vad innebär detta för de anställda i sjukförsäkringssystemet och för de sjukskrivna? Med hjälp av intervjuer, offentligt material från statliga myndigheter, lagstiftning och rättsfall där sjukdom och arbetsförmåga bedöms, framträder bilden att den enskilda individen själv förväntas ta ansvar för sin försörjning och välfärd.

Bostad först utvecklades i New York i början av 1990-talet som ett innovativt sätt att lösa bostadsproblemet för långvarigt hemlösa med omfattande stödbehov. Modellen innebär bl.a. att en permanent bostad betraktas som en mänsklig rättighet och en startpunkt för fortsatta insatser, inte ett slutmål. Däri skiljer den sig från den traditionella boendetrappan, där bostaden snarare används som en belöning. Bostad först visade sig snart vara mycket framgångsrik. En stor majoritet av dem som fick flytta in i egna lägenheter fungerade bra som hyresgäster och blev socialt integrerade i samhället. Modellen har därefter börjat tillämpas i många europeiska länder. I Sverige introducerades Bostad först i liten skala omkring 2010. En kommun som var tidigt ute var Göteborgs stad som 2011 började planera för en metodtrogen Bostad först-verksamhet, som inleddes två år senare. Sociologen Sara Uhnoo har nära följt Bostad först Göteborg. Hennes utvärdering utgår från hyresgästernas perspektiv men innefattar också kostnadseffektivitet och metodtrogenhet i förhållande till den amerikanska förlagan. Studien bygger på ett omfattande empiriskt material i form av bl.a. dokument, observationer och intervjuer. Sara Uhnoo, docent i sociologi, är sedan många år verksam som forskare och lärare vid Institutionen för sociologi och arbetsvetenskap, Göteborgs universitet. Hon disputerade 2011 med doktorsavhandlingen Våldets regler: ungdomars tal om våld och bråk.