Eskaton – förlag

Om band i allmänhet, som Bruno-kännaren Robert Klein kallat ett ”mästerverk”, räknas till Brunos så kallade ”magiska verk”. I texten sammanfaller etisk-politiska reflexioner, metafysisk och naturfilosofisk spekulation och – som alltid hos Bruno – ett tänkande som berör bildens och poesins status.

Cabala del cavallo pegaseo tillhör Brunos italienska filosofiska dialoger och publicerades ursprungligen 1585. Det är en av Brunos mest gåtfulla och vackra texter, som kombinerar flera av hans grundläggande filosofiska teman med en rikt utvecklad metaforisk dimension. I detta avseende är den en idealisk utgångspunkt för att lära känna den allegoriska aspekten av Brunos tänkande. Samtidigt som dialogen innehåller starkt satiriska inslag - Bruno kritiserar som alltid vad han uppfattar som pedantiska aristoteliker och dogmatiska kristna - innehåller den också passager av stark lyrisk intensitet. Slutligen är det en av Brunos nyckeltexter när det gäller frågan om människans ställning i världen i stort och framför allt i förhållande till andra djur.

"Ideologins sublima objekt var Žižeks väg in i den internationella teoridiskussionen. [Här] finner vi också de huvudsakliga teoretiska koordinaterna för hans fortsatta arbete, de ansatser som därefter omsatts i en serie analyser under de efterföljande tre decennierna. Vare sig det handlar om politik, musik, film, sociologi eller filosofi så kan de centrala begreppen, tankegångarna och referenspunkterna identifieras redan här. ... Trots att verket nu har 30 år på nacken bär det fortfarande på stor potential för ett utforskande av samtiden." - ur Hjalmar Falks förord

Denna nattsvarta lilla bok präglas av en kärv humor, en organisk blandning av stort och smått. Men dess slutledningar eliminerar det oskuldsfulla i vår vardag. // Överhuvudtaget är Besk Brygd i dag en skrämmande aktuell bok. Då den kom ut 1947, passerade den förvånansvärt obemärkt förbi. Nu i efterhand kan vi se hur Mirjam Tuominen föregriper Hannah Arendts tes om den banala ondskan och Alice Millers teori om Hitler som det misshandlade barnet. Vi kan se samma feghet, grymhet och byråkratiska dumhet som möjliggjorde Förintelsen upprepas i dagens Europa. // Mirjam Tuominen kom aldrig över nazismens brott. Hon bevarade livet ut en smärtsam hudlöshet för lidanden och oförrätter, också utanför sin personliga upplevelsesfär. Hon saknade så kallade vanliga människors överlevnadsstrategi: förmågan att släta över, vända ryggen till och dränka sin upprördhet i socialt umgänge. I Besk Brygd åskådliggör hon sin asociala fasa, som egentligen borde var det enda etiskt försvarbara förhållningssättet i en vansinnig värld

”Vad är så berörande i Tema med variationer? Där finns ett nytt, utomordentligt expressivt språk, som med hjälp av avbrott och branta övergångar ger prosan lyrisk täthet, associativ kraft och rörelse. Där finns mitt i svartsynen en ofta befriande, drastisk humor. Där finns till sist den djärva kompromisslöshet, som vi alltid förknippar med Tuominen, men som här framstår som än direktare i kraft av den språkliga nyvinningen.” - ur Anders Olssons efterord

”För oss nytillkomna läsare fungerar Stadier inte minst som en suverän vägvisare till en rad hög­intressanta författare och deras verk, en befriande litterär guide av det icke-hierarkiska slaget. Mirjam Tuominen har ingen förpliktelse mot någon abstrakt uppfattad litteraturhistoria eller någon akademi; det enda kriteriet är kravet på väsentlighet. Som en katapult fungerar läsningen av Stadier, man grips omedelbart av stor lust att mer eller mindre omedelbart själv, på nytt eller för första gången, söka upp sådant som Kafkas dagböcker eller van Goghs brev, Rainer Maria Rilkes Malte Laurids Brigge eller Cora Sandels Alberte-trilogi.” Ur Per Erik Ljungs efterord

“Tuominen kan i Bliva ingen sägas ge kött åt en nihilistisk mystik i Simone Weils tappning, som hon levandegör genom att gestalta intetblivande och inre befrielse i olika konkreta skepnader. Det är i sista hand det bräckligt mänskliga som det här kommer an på att göra sig fri från, och endast genom att en tomhet skapas, ett intet inom oss, där våra begär och vårt beroende av våra medmänniskor suspenderas, kan nåden nå fram.” - Ur Anna Sjöbergs efterord

"Hon framkallar en värld som fortfarande är invävd i den själsliga kluvenhet som vi känner igen från hennes tidigare prosa. Nervtrådarna spänns allt tätare kring ångesten, bödeln och offret, visionen och tystnaden." Ur Thomas Kjellgrens efterord

I denna antologi samlar vi texter som beskriver kapitalets utveckling och tvång att underordna alltmer av livet som material för arbete. Genom att beskriva kapitalets gränser och vilken möjlighet till expansion kapitalismen har i en världsmarknad som omsluter hela planeten, och med en produktion som kräver allt färre lönearbetare, kan vi också beskriva systemets utsidor. Det hjälper oss att spåra hur en tillvaro som inte är baserad på lönearbetets principer kan skapas. I takt med att kapitalismen utvecklas som en världsmarknad och dess produktion automatiseras kan allt mindre arbete underordnas som nödvändigt arbete, arbete som producerar mervärde och därigenom kapital. I och med att allt större delar av världsbefolkningen därmed inte längre tillåts tillhöra den värld av rikedom som arbetet förvandlar till kapital skapas en öppning ut genom kapitalens själva oförmåga att erbjuda den växande klassen av arbetare en anställning. Dörren ut blir därför själva det faktum att kapitalismen skapar sin egen utsida; den värld befolkad av jordens fördömda som måste ta makten över den process som gör dem värdelösa.

"Det vore sannolikt inte felaktigt att definiera den extrema fas av kapitalismens utveckling som vi i dag lever i som en gigantisk ackumulation och ökning av dispositiv. Förvisso har det funnits dispositiv ända sedan homo sapiens dök upp, men man skulle kunna säga att det i dag inte finns ett enda ögonblick i individernas liv som inte är format, besmittat eller kontrollerat av ett eller annat dispositiv. Hur kan vi då bemöta denna situation, vilken strategi bör vi följa i vår dagliga närkamp med dispositiven?"

I mars 2009 blev Agamben inbjuden att tala i Notre-Dame katedralen i närvaro av biskopen av Paris och ett antal andra högt uppsatta kyrkliga tjänstemän. Hans tal, som här presenteras i svensk översättning, är en klarsynt analys av kyrkans historia och dess roll i samhället. Kyrkan och Riket är på samma gång en uppmaning till kyrkan att ta fasta på sin eskatologiska uppgift och en teoretisk utvikning kring begreppen messiansk tid och ekonomi.

I Sekularism, populism, xenofobi granskar Mattias Martinson, professor vid teologiska institutionen, Uppsala universitet, den nya mediedebatten kring religion som kan skönjas ungefär från 2010 och framåt. Debatten sätts i relation till den högljudda religionskritik som dominerade bara några år tidigare — det man har kallat ”nyateism” — vilken hade en av sina förklaringar i en nyväckt västerländsk rädsla för islam. I boken analyseras oväntade ideologiska allianser mellan religiösa företrädare och sekularistiska religionskritiker, allianser som inneburit att nya och ännu tydligare ideologiska gränser dras upp mot påstått bakåtsträvande religioner — islam som främmande och skrämmande religion hamnar åter i blickfånget. På vägen diskuteras även paralleller till högerextrem religionsretorik, liksom populismens problem som genomsyrar debatten och undergräver ett seriöst mediesamtal kring frågor om religion, sanning, kunskap och historia.

Samtidigheten skriver in sig i nuet genom att beteckna det som arkaiskt, och bara den som i det mest moderna och senaste förnimmer det arkaiskas indicier och signaturer kan vara samtida med det.

"På bristningsgränsen. Mellan vakenhet och sömn, verklighet och dröm, genom dräneringen, utarmningen, nedbrytandet. fabriksliv är ... en redogörelse över den känslomässiga erfarenheten av alienation. Hos Eric Pettersson rymmer den en trots allt hoppfull självreflektivitet, ett sätt att bjuda motstånd i en förhandling om vad det är som pågår." (ur Ida Börjels efterord)

Hur skulle ett möte mellan den slovenske psykoanalytikern och filosofen Slavoj Žižek och den afrikanske teologen Augustinus se ut? Vad skulle dessa två nattsvarta optimister och potentiella zombietänkare kunna lära oss? Kanske skulle de utifrån det Žižek med freudiansk terminologi kallar för dödsdriften, och det Augustinus beskrev som synden, kunna hjälpa oss att förklara varför människan kastas ned i förtvivlan endast för att resa sig upp igen, denna gång beväpnad med ett hopp som i slutändan kan näras av själva fallet ned i mörkret. Kanske är det denna dialektik mellan hopp och hopplöshet som Žižek och Augustinus kan lära oss att hantera?

”Vilken slutsats bör dras inför en civilisation som sjunker ned i teknokrati och oförmågan att tänka”? Raoul Hausmanns fråga, som också är vår, kan förefalla uppgiven. Läsaren av Den excentriska förnimmelsen vet dock att inget är mer fjärran Hausmann än uppgivenhet – författarens förkärlek för utropstecken (gärna dubbla!!, tredubbla!!! eller rentav fyrdubbla!!!!) signalerar klart och tydligt att det snarare rör sig om en stridsskrift än om en elegisk reflexion över sakernas tillstånd. Och Den excentriska förnimmelsen kan som helhet läsas just som den sene Hausmanns kanske mest konsekventa försök att svara på frågan ovan, att till varje pris bjuda motstånd mot ”den pyramid av blod, svett, lögn och avföring som vi kallar civilisation” - ur Gustav Sjöbergs efterord

Kan en undervisning byggd på vittnesmål bidra till att rätta det orätta? Det omöjliga vittnandet undersöker vilka pedagogiska möjligheter som finns i vittnandet genom en filosofisk utredning av aspekterna representation, subjektivitet och känslor. Det är en studie som utgår från Giorgio Agamben, men också från The Latina Feminist Group, Gayatri Chakravorty Spivak, Sara Ahmed och Édouard Glissant. Vad har vittnesmålet för pedagogiska möjligheter att förändra nuet? På vilket sätt kan vittnandet möjliggöra subjektivitetsprocesser? Vad kan känslorna göra i mötet med vittnesmål?