Lumio förlag – förlag

Ranans historia på Nordkalotten sträcker sig över flera

hundra, kanske mer än tusen år. Kanske vävde nordkalottborna

redan på 600-talet e. Kr. täcken av ull. Kanske var det

tidigare.

Alternativet var att använda en fäll av något djur för att

hålla värmen under natten. Men fällar är tunga och tar stor

plats, vare sig familjen är bofast eller ofta flyttar på sig.

Särskilt om den är blöt eller fuktig. Men ett vävt täcke var

lätt att torka, och lätt att rulla ihop och förvara under dagen.

Likaså var den lätt att ta med sig. Ranan användes som täcke

eller som isolering längs kåtans eller kojans väggar.

Idag används ranan som väggprydnad eller över en stol.

Men ännu fler ligger ihoprullade i något förråd. Jag vill plocka

fram ranan igen.

Vårt svenska namn rana, har sitt ursprung i finskans raanu.

Så heter den även på meänkieli. I Norge kallas den för grene

på kvänska, och på samiska radno. Skoltsamerna säger

ranna.

Ranan hör hemma på Nordkalotten. Ranarike breder ut

sig från Norge österut bort till skoltsamerna på Kolahalvön i

Ryssland. Samer, tornedalingar, kväner, lantalaiset, alla

räknar de ranan som sin.

Darina växte upp i ett kärlekslöst barnhem i Tjeckoslovakien. Hon omhändertogs av myndigheterna 6 månader gammal och var på barnhem tills hon som 4-åring blev bortadopterad. Som rom var hon oönskad – alla romska barn valdes sist!

Från tiden på barnhemmet hade hon med sig hemska trauman som påverkade henne både fysiskt och psykiskt, vilka resulterade i att hon hamnade i särskolan trots sin normalbegåvning. Darina fick ofta höra att hon bara skulle duga till att stoppa fem klädnypor i en påse!

Darina berättar ocensurerat om sin barndom och uppväxten, om självmordsförsöken, om kampen att få en utbildning och få vara som alla andra.

Följ med i Darinas starka berättelse, om dansen, skrivandet och hur hon till slut hittade fram till kärleken.

 Bokens främsta uppgift är att ge en inblick i hur man, trots den kyla som kan råda i nordliga delar av landet, kan uppleva en het kärlek. Läsaren får även en inblick i den vackra naturen i Lappland och Norrbotten som Hilding skildrar i ord och bild.

Hilding föddes och växte upp i Koskullskulle och blev hemorten trogen fram till sin död. Han arbetade i gruvan och var på fritiden en mångsysslare med en färgstark personlighet och med ett stort intresse för musik och konst. Han målade i akvarell och olja, tecknade i tusch och blyerts, snidade tavlor i trä och ristade i renhorn. Favoritplatserna hittade han på Dundret och Kungsryggen, dit han färdades på skidor, cykel eller moped.

Hilding vägde malm i gruvan. Arbetet som gruvvägare beskriver han som ensidigt, ”väga och räkna, väga och räkna, vagn efter vagn”. Han skapade kontakter med turister han mötte i fjällvärlden. Det väckte munterhet då han presenterade sig som ”gruv-ägare”. Hilding fann sig ändå väl tillrätta med arbetet i gruvan – men han hade drömmar –”nöjd och glad med jobbet jag har men drömmer om ett arbete där jag kunde få använda fantasin, lägga ner hela min själ och kropp, få användning av eventuella slumrande talanger. Annars dör min fantasi och inneboende skaparkraft i brist på näring”.