Migra Förlag – förlag

En självbiografisk berättelse som tar avstamp i en mammas självmord för att därefter låta smärtan fungera som ett nav kring makt och maktlöshet, ­passion, våld och missbruk. Där finns dotterns ilska över att livet inte kunde ge mamman en annan utväg, hon som ständigt kritiserade ojämlik­heten mellan könen. Där finns också raseriet över det förtryck pappan utövade i familjen, han som alltid kämpade mot klassamhället. Utåt var pappan antiauktoritärt, inåt familjen var han starkt auktoritär. Pappan var dottern Christinas första stora kärlek, men hans behandling av mamman skapade sprickor mellan dem. Ändå lyser kärleken till både mamman och pappan igenom berättelsen där författaren söker ledtrådar till varför Christina blev den hon blev. Hennes roll i den fattiga arbetarfamiljen var att lyssna på mammans sorger, balansera pappans nycker och ta hand om sina små bröder. Närheten till morfar som var statare blev en viktig del av och ett stöd för henne under uppväxten. Redan som mycket liten flicka förstod hon att vuxna kvinnor blöder och titeln beskriver en stark förväntan inför att bli stor och att vara kvinna. Och man kan blöda på många sätt. I berättelsen finns också passionerna i det vuxna livet. Mannen som ljög om det mesta och blev far till hennes barn, missbrukaren som hon förälskade sig i trots alla varningsklockor. En annan passion var drömmen om att bli operasångare, en dröm som hon fick ge upp på grund av sjukdom. Men hur hon ändå i mogen ålder fick göra just sin önskeroll Carmen och fick kritikerna på fall.

Lena Attling berättar öppenhjärtigt om hur hon tagit sig igenom det allra svåraste, sitt eget självmordsförsök och sonens självmord. Hon växer upp under 50- och 60-talet i Stockholmsförorten Högdalen som mellanbarn i en familj med fem systrar. När hon är 23 år föder hon sonen Daniel. Hon är ensamstående förälder och älskar sin son mer än något annat. Men på grund av återkommande depressioner har hon ibland svårt att orka vara den mamma hon önskar. Berättelsen om Lena och hennes son innehåller både ljusa och mörka situationer, allt från glädje, värme och humor till sorg, oro och smärta. Medförfattaren Elsie Petrén är prisbelönad barn- och ungdomsboksförfattare med hittills 17 publicerade titlar, bland annat deckarserierna om Kommissarie Tax, Zäta och Skuggmyra. Hon är även saxofonist i bluesbandet Violet Green and all between. Journalisten och författaren Niklas Ekdal har skrivit förordet. I boken Hur jag dog, berättade han om sitt eget självmordsförsök.

Hur klarar man av att leva vidare när en älskad son dör? Elisabeth Ritchey berättar i sin bok om sorgen och saknaden efter sonen som dött av missbruk. Minnen av honom blandas med tvivlet på sig själv som mamma. Sonens ständiga försäkran: Det är lugnt morsan! är ett mantra hon hela tiden måste förhålla sig till. Gjorde hon verkligen allt för honom? Kunde hon inte ha gjort mer? Skuldkänslorna river och bränner, de förföljer henne och gör livet nästintill outhärdligt. För att försöka förstå vänder hon på alla tänkbara stenar: sonens uppväxt, hans högkänsliga personlighet, relationen till pappan, de senaste forskningsrönen om beroendesjukdomar. Hon letar efter svar i sonens egen bok som han skrev året innan han dog: Välkommen till helvetet (av Alexander Ritchey). Till slut faller pusselbitarna på plats. Då ser hon också sin egen roll som medberoende.

Intresset för kollektivhus ökar. Erfarenheterna har samlats i boken Gemenskap och samarbete som nu kommer ut i sin tredje omarbetade version.Här finns konkreta förslag om hur kollektivhus bör planeras, byggas och förvaltas; hur man ordnar finansiering och bra avtal med bostadsföretag; hur man kan fixa matlagning, trevliga husmöten och ett gott samarbetsklimat.Boken riktar sig till bostadsföretag, politiker, arkitekter och alla som är intresserade av kollektivhus och bogemenskap.Ges ut av föreningen Kollektivhus NU och Migra Förlag.

Det var sommaren 2015 vi vandrade, från Göteborg till Karlskogas vapenfabriker. Månaderna innan Sverige exploderade i solidaritet. Ett år då flyktingförläggningar attackerades. I en tid då debattens vågor gick höga också om svensk vapenexport. Vår väg kantades av möten med flyktingar, soldater, freds­aktivister. Vi ville lyssna, inte fastna i oförsonlighet, ställa frågor om krig, flyktingskap och vapenexport. Hur ska vi göra om vi inte vill vika oss för våld och förtryck, men inte heller svara med samma mynt, möta våld med våld, förtryck med förtryck? Finns en tredje väg?

Dagar på kolonin är en prosapoetisk betraktelse av livet som kolonist och koloniträdgårdsrörelsens historia och framtid. För drygt hundra år sedan fick arbetarfamiljer möjlighet att hyra små markbitar där de kunde odla mat och komma ut i naturen. Kolonilotterna blev lycka och räddning i tider med matbrist och hungeruppror. Hundra år senare har kolonilotterna fått en renässans. Följ med kolonisten Jane Morén och hennes familj under några år, först med en övervuxen odlingslott och sedan en lott med en egen stuga. Odlingens vedermödor och skörd, djurlivet och närheten till moder jord. Strax intill stadens larm och nutida stress ligger de som små gröna oaser. Öppna grinden och stig in! Boken är rikt illustrerad med vackra fotografier som följer årstiderna och livet på kolonin.

Helga Henschen, 1917–2002, bildkonstnär, skulptör och författare, tog som sitt uppdrag att med sin konst motarbeta kärlekslöshet, översitteri, fyrkantighet inom politik, våld och förtryck av olika slag. Hon ville se på världen med barnets oförstörda ögon. Hon var ­tidigt ute med att hävda en ekologisk hållning: träden, växterna, djuren, ­insekterna – naturen var heligt för henne. Boken »kom älva kom skälva kom häxa« är som ett litet poetiskt smycke, där hennes tankar om tillvaron kommer till uttryck.

En kvinna följer med en man till en ensligt belägen stuga. Hennes förhoppningar inför en helg på tu man hand är höga. Men vad vill han? Och vem är han egentligen? En annan kvinna väntar på restaurangen på den som aldrig kommer, och får källarmästaren att minnas sin egen väntan. Det unga paret sitter på en annan restaurang och funderar frenetiskt var för sig på vad som är det rätta att säga i sammanhanget. Den gamla damen som hoppas få bjuda sin baneman på blåbärspaj, har hon verkligen levt ett dubbelliv eller tror hon det bara? Dessa är några av berättelserna i Ingrid Sjökvists novellsamling. Hon kan konsten att inte skriva för mycket. Som läsare får vi själva fylla i där texten tar slut. Här möter vi människor som inte uttrycker vad vill, deras stumhet är påtaglig. Vad väntar de sig egentligen?

Erik Gustafsson föddes tio år före den ryska revolutionen. Han dog sju år efter murens fall. Han levde i nästan ett helt sekel, upplevde två världskrig och åtskilliga revolutioner. Han byggde vårt välfärdssamhälle, och han förbannade dem som sålde ut det. När fascismen växte sig stark i Europa på 1930-talet gjorde han som tusentals andra unga män och kvinnor från hela världen. Han reste som frivillig till Spanien. Nu är han borta och kan inte själv längre berätta hur det var. Därför skriver Kerstin Gustafsson Figueroas sin pappas historia. Men det är en berättelse inte bara om honom, utan om så många fler, en hel generation, om en annan tid och en annan värld.

»Det är nog onödigt att vända sig själv ut och in, när vi i själva verket innehåller allt vi behöver. Bara vi får den jordblandning som är genuint god för våra själskärnor.« Så skriver Emeli Voine i sitt bidrag till den här boken. Att den ges ut beror på att Liv i Sverige i år fyller 40 år. Det ville vi fira och efterlyste livsberättelser på temat »Plantera där du står«. Vi frågade: Vad ta¨nker du om framtiden? Hur a¨r livet just nu? Hur var tiden hit? Samma frågor som vi ställde oss själva å föreningens vägnar. Vi fick in många texter och valde ut 40 av dem. 40 år, 40 texter. Resultatet blev en bukett i de mest skilda färger: vardagsskildringar från både land och stad, från dåtid och nutid, av kvinnor och män, unga och äldre. Om förälskelser, om flytt både från och till Sverige, om förhoppningar och oro för kommande generationers liv. Och mycket mer. Som förväntat har pandemin fått färga en del av innehållet. Vår äldste medverkande lovordar i sin text berättandets kraft. Vi instämmer och hoppas att boken ska inspirera och öka intresset för livsberättelser.

Egnahemsrörelsen var en folkrörelse med mål att ge arbetarklassen eget boende med hjälp av egen arbetskraft och förmånliga statliga lån. Det var en viktig del av vår ökade levnadsstandard under 1900-talet. Denna del av vårt lands historia riskerar att falla i glömska och vi i föreningen Liv i Sverige vill bidra till en bredare historieskrivning och samlade in texter till en bok. Vi som växt upp i egnahemshus och kanske till och med varit med under byggtiden vill gärna dela med oss av våra erfarenheter till andra egnahemsboende och egnahemsbyggare och andra intresserade av nutidshistoria och folkrörelse-Sverige. Insamlingen av texter har skett i samarbete med tidningen Vi i Villa. Alla inskickade texter arkiveras på Nordiska museet.

Det är tidigt 70-tal och Ulla bor med några vänner i ett kollektiv. Hon strävar efter att hålla ihop sin nya familj med dess skiftande medlemmar, samtidigt söker hon utlopp för sitt sociala engagemang i en vänster som splittras allt mer. Efter studier på vuxengymnasium och en tids vånda söker hon jobb på Marabou. Där finner hon en oväntad lust och glädje, och tvingas så småningom att ompröva synen på sig själv. Till alla lycka bär är en personlig skildring av några år i nära kontakt med många människor. Där förekommer också en hund i en viktig roll. »Berättelsen är på en gång rolig och sorglig… med en ovanlig arbetslivsskildring av kvinnogemenskap på chokladfabriken.« Åsa Moberg

»Varför ska man dö just som man äntligen lärt sig leva?« Så säger Selma i boken »Kaneltimmen«. Kaneltimmen är stunden på dagen då den lena gröten pudras med kanel och diabetessocker. Men det är också skymningsdags då orostankarna kommer fram. Tankar på barndomen, kanske på livet man har levt. Då är det fint att timvikarien från hemtjänsten tittar in. Hon har ett arbete där längtan efter henne liksom är inskriven mellan raderna i anställningsavtalet. Det är hon som tar fram mat på bordet, kammar håret, duschar skrynkliga kroppar och lyssnar till berättelserna. Hon öppnar dörrar så att du får lära känna dem som finns innanför. Här finns skildringar av gamla människor som inte berättats förut. Laura som skräms i sin mörka lägenhet, Ellinor som har glömt bort att hon har en katt, Bertil som aldrig gifte sig men tittar på lättklädda damer i gamla magasin.

Ett glas rött om da’n – 18 röster om alkohol Nästan 200. Så många bidrag fick Nordiska museet in när de bad människor skriva och berätta om sitt förhållande till alkohol. Insamlingen skedde år 2008 i samarbete med Stockholms universitet. Arton av de texterna har vi samlat i den här boken. De utgör tillsammans en spännande läsning, där alkoholen visserligen tar väldigt mycket plats, men där även livsberättelserna runt ikring den växer fram. Vardag och fest, med eller utan alkohol. Vi får träffa unga och äldre, kvinnor och män, stadsbor och landsbygdsbor, människor med erfarenhet från andra länder och kulturer. För en del har alkoholen gett mest dåliga erfarenheter och för andra står den för det där lilla extra i tillvaron. Vi som har gjort boken tar inte någon alkoholpolitisk ställning, utan vi bjuder på god läsning av ovanlig sort, där våra skribenter delar med sig av sina liv, utifrån temat alkohol. Boken omfattar också docent Maria Abrahamsons (Stockholms universitet) resumé över vad hon har kunnat utläsa av det insamlade materialet.

Plötsligt en dag blev allt annorlunda. Mamman fick en stroke. I ett diktepos som sträcker sig över några månader fångar Jane Morén känslorna inför sin mamma och hennes sjukdom. Bilder från hela livet spolas fram. Ska hennes liv ta slut nu. Känslorna pendlar mellan avgrund och lycka. Författaren varvar berättelsen med nyheter från stora världen. Samtidigt som mamman kämpar för sitt liv kommer flygrese­närerna i Europa ingenstans på grund av askmolnet. Och i Mexikanska golfen klibbar olja i ihop vingarna på pelikanerna.

Hemgång är en roman om åldringsvården, passion och död. I centrum står den 56-årige sjuksköterskan Göran och hans självvalda ensamhet. Han lever genom sitt arbete, men den här våren är det flera kvinnor som dras till honom och han blir allt modigare. När ett antal boende på vårdhemmet Björklunden avlider på oväntade väcks hans misstänksamhet. Samtidigt ökar arbetsbelastningen på grund av Vårdbolagets ständiga besparingar. Göran är förbannad, förälskad och förvirrad.  Ilskan och passionerna förblindar honom. Han märker inte vad som håller på att hända i hans egen kropp.   Pelle Olsson är författare och sjuksköterska. Tidigare har han skrivit noveller, romaner, reportageböcker och dokumentärer.  Teman är ofta sjukvård och droger. Han är också en välkänd muntlig berättare med bland annat två nordiska mästerskap på meritlistan.

– Försvinn härifrån, äckliga unge. Jag vill aldrig se dig igen. Med orden ringande i öronen går sexåringen ut från mammans nya arbetsplats. Ensam står flickan på Järntorget och tittar sig omkring. Hennes mamma vill aldrig se henne mer. Vart ska hon ta vägen? I denna självbiografi får vi följa en flickas uppväxt i Göteborg under 1960- och 1970-talet. Hon växer upp med en mamma som inte förstår ett barns behov och omgivningen ser inte heller. Mammans beteende blir allt märkligare och dottern får sin tröst i en religiös organisation. En Liv i Sverige-bok

Medan vi fortfarande kan är en samling noveller om människor som lever mitt i pandemin. Alla handskas med det skrämmande hotet på olika sätt. Det är busschauffören Ernesto som drömmer om att ett nytt samhälle ska växa fram, sjuksköterskan Oscar som kämpar på akuten, spärrvakten Nirhana som ­betraktar människorna i livets nya teater, Omar och ­Marianne som tar hand om de döda, Magnus som kämpar med tvångssyndrom, Sarah som svävar mellan liv och död, det äldre paret Costas och Greta som känner sig undanträngda av de yngre. Och många fler. Kommer livet någonsin att bli som det varit förut?

»Jag var varken planerad eller önskad.« Så börjar Malin Gunnarsson sin livsberättelse. Med den vann hon Liv i Sveriges manustävling på temat Mitt liv, mitt arbete. Författaren knyter ihop berättelsen om yrkeslivet med privatlivet till en väl fungerande helhet. Samtidigt ger hon en målande bild av Stockholm från 50-tal till nutid, av arbete i stort och av tidsandan. Läsaren får insyn i hennes arbete som metallkonstnär och de hart när omöjliga förutsättningar som råder för att kunna försörja sig på det. Hon ger en fördjupad insikt i hur det är att tvingas balansera på marginalen och vilka följder detta får i ett ekonomiskt ojämlikt förhållande.

I sin förra bok »Bland fiskare och småbönder på Rödlöga« berättade Britt Bogren Ekfeldt om den bofasta befolkningen på ön. I den här boken har hon samlat dagböcker och brev och lyssnat till berättelser från personer som har någon anknytning till Rödlöga. Materialet omfattar hela 1900-talet.Rödlögabor är alla de människor som befolkar Rödlöga delar av året. De bor i Stockholm eller på fastlandet och har sin utkomst där men reser till Rödlöga på semestrar och ledigheter året om. För de som förr hade sin utkomst på Rödlöga och bodde där året runt existerade inte ordet semester. De gjorde tvärtom, de tog lite ledigt och reste till fastlandet då och då, hälsade på släkt och vänner samt gick till läkare och tandläkare. Besök på vår- och höstmarknaderna i Norrtälje var också viktiga. På Rödlöga kände alla varandra och många nuvarande öbor har starka kopplingar bakåt och de flesta vet »vem som är vem«. Den här boken ger en ökad kunskap om hur vardagen såg ut under en tid med stora förändringar, både för den bofasta befolkningen och för sommargästerna. Britt Bogren Ekfeldt är etnolog och har arbetat på Nordiska museet.

Utåt sett en välmående, ljus och socialt lyckad familj. Men bakom ytan döljer sig ett mörker. En pappa som inte vet hur han ska ­hantera sin roll som far och som inte har någon att prata med om sina tillkortakommanden. En pappa som med tystnad bestraffar sina närmaste och flyr till ensamheten på isiga fjällvidder och ­blåsiga hav. Och en överansträngd mamma som kämpar för att ­tillgodose den stora barnaskarans behov samtidigt som hon ­drömmer om ett annat liv. I boken skildrar författaren barnets längtan efter att bli sedd, och hur rädslan för att göra fel, säga fel, vara fel, påverkar barnets självbild. Det är en ­osminkad beskrivning av en pappa – men också en längtan efter den person som borde lotsat barnet ut i världen.

Sverige har liksom nästan alla länder i världen skrivit under Barnkonvetionen som antogs av FN 1989. Däremot hör Sverige inte till de länder som skrivit under FN:s tredje tilläggsprotokoll om en internationell klagomekanism som trädde i kraft 2014. Denna ger barn möjlighet att vända sig till FN:s Barnrättskommitté om barnets rättigheter har kränkts. Detta först då alla möjligheter på det nationella planet har uttömts. Boken ges ut i samarbete med SAMBA – samarbete för barnen.

De är de första med ryggmärgsbräck som inte bara nått vuxen ålder utan hunnit bli medelålders och ännu äldre. Förr dog nästan alla strax efter födelsen men med förfinad medicinteknik och bättre vård överlever de flesta och blir vuxna i dag. Renée Höglin, själv förälder till en vuxen son med ryggmärgsbråck, skriver initierat om sitt eget föräldraskap och om de iakttagelser hon gjort sedan 70-talet beträffande villkoren för att vara anhörig och vistas i en funkisvärld som omvärlden vet alltför lite om. Hon intervjuar också ett antal personer med ryggmärgsbråck som berättar om hur deras liv utformades.

Tjugo procent av den arbetande befolkningen i Sverige jobbar natt. I den här boken får vi träffa några av dem. De berättar om vad de gör på jobbet medan vi andra sover och hur det är att behöva ta sig till jobbet just när kompisarna ska ut och festa eller familjen har satt sig framför teven. Hur det är att behöva sova när barnen ska till träning, eller inte kunna följa med på midsommarfirandet eller nyårsvakan. De skriver om kampen om att försöka hinna sova ikapp de förlorade sömntimmarna. Om den speciella gemenskap som uppstår i just nattskiften. Om drivkrafter, svårigheter. Och inte minst om stolthet. Vi får bland annat möta tidnings­budet som är noga med att släppa in tidningen försiktigt i brevinkastet för att inte väcka, nattsköterskan som tröstar med whisky mitt i natten, polisen som inser att hans närvaro gör skillnad och lokföraren som vaktar sitt lok om natten. Dessa är bara några av bokens alla 26 röster, som tillsammans speglar mångfalden av allt det arbete som utförs nattetid i vårt land. Tröttheten löper som en röd tråd rakt genom boken. Om den skriver också docent Göran Kecklund, Stressforskningsinstitutet, i det avslutande kapitlet.

Ett 50-tal personer berättar om sitt engagemang, hur de alla grep in med tid och pengar, kunskaper och egna erfarenheter där samhället i övrigt inte hann med. De finns, och fanns, runt om i landet, inom en mängd olika områden, i föreningar eller bara som privatpersoner. I boken berättar de med egna ord om sina upplevelser. Därmed kompletterar de officiell statistik och tidningsrubriker och bidrar till en bredare bild av den här unika tiden i vår historia. Unikt i vår historia är däremot inte frivilliga insatser i migrationen. Ända fram till 1941, då Statens flyktingnämnd bildades, fick människor som tagit sin tillflykt till vårt land förlita sig på med­människor, släktingar och bekanta, föreningar eller intresseorganisationer, där Röda Korset intog en särställning. Det berättar forskarna Jesper Johansson och Malin Thor Tureby i bokens slutkapitel. I boken konstaterar Ellinor, en av de medverkande: »Det finns ett otroligt behov av att få hjälpa till och det kan föra oss samman. Men det kan också dela oss om det inte tas tillvara.«

”Vissa söndagseftermiddagar var det filmförevisning i Folkets hus i grannbyn. Det var en stor lycka att cykla dit, betala biljetten, köpa godis och sen ta plats på en av de hårda trästolarna … ” Så berättar Inga-Britt Eliasson i Växjö om sina minnen av att gå på bio. Hon är en av rösterna i den här boken där Liv i Sverige samlat minnen från biobesökare, maskinister och biljettrivare. ”Många berättelser om biogående … handlar om ett annat Sverige då det inte fanns lika många sätt att se film som idag.” Det skriver forskaren Carina Sjöholm i antologins sista kapitel. Hennes doktorsavhandling Gå på bio. Rum för drömmar i folkhemmets Sverige handlar om olika upplevelser av att gå på bio under 1940- och 1950-talen, vad som hände före, efter och omkring själva filmtittandet.

Våren 2020 var ingenting sig likt. Alla aktiviteter i Sättraby bygdegård ställdes in. Ingen Valborgsmässoeld, inget gemensamt midsommar­firande. Men då kom idén om ett broderiprojekt. Ett broderikit fanns att hämta på Garnboas trappa. Vi bjöd också in till skrivande om coronavåren. 27 personer lämnade in sina broderier och fem skrev texter. I det här häftet finns allt samlat.

2015 sökte rekordmånga människor asyl i Sverige. Det ledde till en kris som fortfarande sätter sin prägel på samhällsliv och politik. Men den krisen var onödig, menar de representanter för civilsamhället som skrivit denna bok. Asylprövningarna präglades av en grotesk rättsosäkerhet, och civilsamhällets organisationer och nätverk tog på sig uppgifter som bokstavligen räddade liv. Utmaningarna hade kunnat lösas på ett sätt värdigt ett rättssamhälle, men det skedde inte. I stället finns idag – sex år senare – många tusen människor i Sverige som farit illa av den omänskliga flyktingpolitiken. Boken belyser allt detta och ger uttömmande analyser av den framtvingade krisens många aspekter och personliga vittnesmål från människor som drabbats. Här finns också en stor mängd referenser. Varken nutidens politiker eller framtidens forskare ska kunna säga att de inte visste! Redaktörer är Ingrid Eckerman, läkare, grundare av nätverket Stoppa utvisningarna till Afghanistan! samt Karin Fridell Anter, färg­forskare, ordförande för föreningen Stöttepelaren.

Birgitta Jacobsson Nilén 1955–2020 Birgitta Jacobsson tyckte inte att hennes livshistoria var något märkvärdigt. Som journalist skrev hon massor och hon funderade på att skriva en bok om sitt liv. Men det tog emot. ”Vem skulle vilja läsa om en gammal tants liv?” Hon trodde inte att det var så intressant att läsa om att hamna i rullstol mitt i livet, med två barn på sex och nio år. Segling hade varit familjens stora intresse och efter skadan kom hon i kontakt med Skota Hem som organiserar segling för människor med funktionsnedsättning. 2008 var hon med och seglade för Sverige i Paralympics i Kina. Boken är en samling av hennes texter, utvalda och redigerade av hennes barn Greta och Max Nilén.