Sigma förlag – förlag

Alléz! Alléz! Socialgrupp tre! är Robert Ljungs unika historia. Det är berättelsen om en liten kille som växer upp bland pundarna i Stockholms södra förorter, som placeras i fosterhem där han används som arbetskraft och som alla är övertygade kommer hamna på Sergels Torg. Men det är också berättelsen om en liten kille som bestämt sig för att trotsa oddsen. I Alléz! Alléz! Socialgrupp tre! berättar Robert om missbruket omkring honom; om knivslagsmålen i morsans lägenheter; om småtjuvarna och storspelarna i Stockholms södra förorter; om att ständigt vara på väg till nästa flytt; om livet längs tunnelbanans linje 19; om de uppgivna miljonprogrammen; om hur kärleken till ett fotbollslag gav honom en anledning att kämpa; om vägen ut. Alléz! Alléz! Socialgrupp tre! är en bok om att överleva.

Loureço är en stilig man med en stark utstrålning. Som hövding i byn Carame i Guinea-Bissau är han byns och storfamiljens självklara medelpunkt. Om Lourenços morança, gård på kreol, och alla människorna där handlar denna bok. Det handlar om vardag och fest, om migration och drömmen om ett annat liv. Du får träffa Lourenço och några av hans fruar och många barn. Du möter hans son Antonio 1984 i byn och sedan 22 år senare på Citroen i Paris. Det handlar om svenskt bistånd, vad som gick fel och hur byborna idag genom sin förening i paris söker en egen lösning på problemen. I tjugo år har journalisten Maria Larsson och fotografen Ann Eriksson följt människornai byn. Det är en unik fallstudie av globaliseringens mikroeffekter.

"Karin har tråkigt. Jättetråkigt! Hennes bästis Victoria har gått iväg tidigt från fritids för att rida. - Tänk om jag också kunde rida, tänker Karin. Men hon vet att det är omöjligt eftersom hon är allergisk mot hästar. Karin hittar istället ett handbollslag..."

Det finns ingenting som är så stort i idrottssammanhang som att se det som man själv har varit med och byggt upp göra framsteg och vinna. Det är den känslan och den upplevelsen som jag vill förmedla. Det är inte världens bästa idrott men det är världens bästa känsla. Det är viktigare att spela för någonting som alla tror på än att spela för pengar. Jag vill hitta förklaringen till varför man gör det när det finns andra klubbar att spela för där man kan tjäna pengar. Bajen Fans Hockey består av massor av människor som tillsammans skapar något. Att arbeta mot ett gemensamt mål förenar generationer och olika grupper i samhället, oavsett kön eller etnisk tillhörighet. Alla får vara med och alla behövs. Det finns en uppgift för alla - spelare, ledare, materialare, vakter, biljettförsäljare, publik, kaffeförsäljare, ekonomer, tränare och många många fler. Här blir slagordet Det är vi som är Hammarby! sant.

Den som har rest och upplevt andra länder och miljöer, och mött människor som vuxit upp i främmande kulturer, har betydligt större möjlighet att orientera sig i en alltmer krympande värld, och aldrig tidigare har vi rest så mycket och så långt som vi gör idag. Att semestra på andra sidan jordklotet är inte längre ett privilegium för ett fåtal. Några lärare på Lindeparkens/Enskede Gårds individuella program med estetisk inriktning började bygga upp ett kontaktnät för att få impulser från skolor i andra länder, som arbetade med estetiska ämnen och elever med utvecklingsstörning. Kontakterna resulterade i att Lindeparkens estetiska klass började resa utomlands för att utbyta erfarenheter med andra liknande skolor. Eleverna spelade teater för varandra, anordnade workshops och bildutställningar. Lindeparken fick också ta emot besök från de skolor de hade besökt. Lärarna upptäckte att eleverna som deltog på resorna utvecklades snabbare än elever som inte hade varit på liknande resor. Resandet visade sig vara en fantastisk källa till utveckling för eleverna med utvecklingsstörning. Alla utvecklas och växer som människa när man reser. Denna sanning gjorde att ett lärarlag kring den estetiska klassen började utveckla en inlärningsidé. Lärarna byggde upp undervisningen kring en resa. Först bestämde man sig för vart man skulle resa. Därefter undersökte man om det var möjligt att genomföra resan och sedan startade en lång process för att kunna verkställa resan. En viktig aspekt med utlandsresorna är också hur de svenska ungdomarna tas emot. Genom att de först och främst behandlas som turister och gäster i ett annat land får de också en annan identitet, de behandlas som vuxna. Fotografen och författaren Martin Nauclér har följt Lindeparkens klasser på tre resor - till Kina, Italien och Sri Lanka. Resorna skildras i denna bok som också innehåller intervjuer med elever, föräldrar, lärare, och skolans psykolog. English summary.

Året var 1981. För att några unga killar skulle kunna se Hammarby spela fotboll på bortaplan organiserade de sig i en förening. De kallade sig Bajen Fans. 25 år har gått sedan dess, 25 år av sånger på läktaren där Hammarby spelat.Det här är en berättelse om föreningen de unga killarna startade som kom att få 4000 medlemmar och bli en av Sveriges mest hängivna klackar. Det här är berättelsen om kärleken till en idrottsförening, om passionen på ståplats och viljan att bära fram de grönvita färgerna till vinst. Det här är berättelsen oom 25 år av genmenskap, i både med- ochh motgång. Dert här är berättelsen om en livsstil inte om en hobby.Fotograf Martin Nauclér fortsätter i denna bok sin unika dokumentation av livet runt Hammarbys fotbollslags fans. Boken är en summering av hans mer än 25-åriga dokumentation. Hans första bok om Bajen Fanns från 1995 är tyvärr slutsåld men detta är en värdig fortsättning. Billy Rimgard är en ung skribent med ett stort hammarbyhjärta och Mattias Häggström är en mycket skicklig tecknare som väl mäter sig med de stora sportkarikatyrernas mästare.

"Allt var inte perfekt den där första säsongen, men marschen hade definitivt startat. Och när laget nu nått elitserien efter tre säsonger i ettan är ännu ett delmål uppnått."Denna bok handlar om ett handbollslags strävan att bli ett etablerat topplag inom svensk och internationell damhandboll. I boken får du möta många målmedvetna personer som har bestämt sig för att gå långt och deras slitsamma vardag för att lyckas nå sina mål inom handbollen.Laget skildras både från ut- och insidan. Martin Nauclér har tagit bilder under matcher och träningar och Magnus Hagström har intervjuat spelare, ledare och följt laget under viktiga matcher. Karin Nauclér som har spelat i laget under alla fyra åren är också fotograf och har alltid haft kameran med sig både på träningsläger och på fester.

Redan när han vaknar på tävlingsdagens morgon finns den där, tävlingsinstinkten. Under ett Paralympics är den starkare än under några andra tävlingar och sportskytten Jonas Jacobsson behöver inte leta efter den rätta mentala inställningen. Känslan som både peppar honom själv att prestera på topp men som också signalerar "Nu är det allvar" till konkurrenterna. 60 eller 120 skott i grundomgången avgör vilka åtta som går vidare till finalen och den avslutande kampen om medaljerna. I en sport där det handlar om millimeter gäller det att inte släppa koncentrationen för en sekund. - Mina tankar handlar om att jag inte skall släppa kontakten med guldmatchen, inte någon gång under tävlingen. Han har redan sexton segrar i Paralympics, femton VM-guld och tjugotvå EM-guld. Vägen till framgång har gått via många långa träningspass och minutiösa förberedelser. Nu väntar nya utmaningar för Jonas Jacobsson som har siktet inställt på en plats i OS 2012.

Idag är Paralympics världens näst största idrottstävling och i London samlades 4200 deltagare från 164 länder. Tävlingarna var utsålda och TV-team, journalister och fotografer rapporterade till hela världen.

Christoffer gillade att idrotta, speciellt gillade han att hålla på med uthållighetssporter som kräver envishet. Han var en lovande talang inom simning och hade presterat bra på junior-SM. Simningen var viktig för honom men nu var han 17 och andra intressen började ta över. Det var sommar, Christoffer var nykär och livet lekte. Simningen fick vänta till hösten och kanske skulle han sluta helt. Just nu fanns inga måsten och han skulle njuta av ett sista sommarlov utan krav.

För våra far- och morföräldrar var det en självklarhet att ta till vara på allt vad naturen bjöd runt husknuten för att dryga ut matkostnaderna. Med den ökande urbaniseringen och ett högre livstempo har vi kommit allt längre bort från denna kunskap. Men nu kommer en motreaktion. Närproducerat i form av Bondens marknad och stadsodlingar och ett allt större intresse för ekologi fick oss att fundera på vad vi kunde hitta i vår närmiljö. Efter många års samlande av recept och fyndplatser vill vi ge andra inspiration att själva börja ta till vara på det som finns i Stockholms skafferi. Det finns mycket att hämta i närmaste park eller skogsområde. Det är också ett bra sätt att lär känna sin stad på ett annorlunda sätt.

Det här är berättelsen om Britta Reich Eriksson, berättat och illustrerat med henne egna ord och bilder. Det är en livsresa som handlar om möten i vardagen som gett inspiration till bilder. Samtidigt ger det också en glimt av 1900-talets konsthistoria i Sverige. Britta Reich Eriksson utbildades till målare på Valand i Göteborg och på Konsthögskolan i Stockholm på 1940-talet. På Konsthögskolan träffade hon sin blivande man skulptören Liss Eriksson. Tillsammans åkte de till Paris 1947 och där följde fem innehållsrika år innan de återvände till Sverige för gott. 
Jag har valt att låta Britta berätta själv om sitt liv. Ett innehållsrikt liv präglat av viljan att uttrycka sig i bild. Hur var det att vara kvinnlig konstnär i 1900-talets Sverige? Som avslutning skriver konsthistorikern Lena Holger ett kapitel om de kvinnliga konstnärerna i Brittas generation.