Radio / podcasts

Sedan Galenskaparna och After Shave slog sina påsar ihop 1982 har de tagit den svenska underhållningsbranschen med storm. Macken, Leif och En himla många program är milstolpar i den svenska nöjeshistorien. Gruppen har skapat sin alldeles egna nisch, med en fot i det folkliga och en i det absurda.

Tillsammans med GAS-fantasten Henrik Jutbring tar sig Kalle Lind an ännu en samling svenska humorikoner, i den första boken som försöker täcka gruppens hela produktion, på fullaste skoj och allvar. Det här är en berättelse om gruppdynamik, meningsskiljaktigheter, entreprenörskap, underifrånperspektiv, underbett, stämsång, satir och en ständig strävan framåt.

Allt började med en enkel idé: Att låta kända gäster välja två låtar som betytt något i deras liv.Ganska snart förstod jag dock att det här handlade om mer än bara musik. Det blev samtal om minnen, smärta, glädje – ja, om livet självt.

I den här boken får du följa med bakom kulisserna. Du får veta mer om mig, varför jag startade podden, hur musiken format min egen resa – och du får ta del av några av de möten som gjort starkt intryck. Som exempelvis Börje Salming. När han valde "That’s How Strong My Love Is" med Rolling Stones, var det som om tiden stannade. Det låg något stilla, nästan heligt, i det ögonblicket – och den låten bär jag med mig sedan dess.

Eller mötet med Marcus Birro, som inte bara valde låtar, utan också tog mig med in i skrivandets heliga rum – där orden väger tungt och där sårbarheten får finnas.

Och så Birgitte Söndergaard, som kom att gästa podden inte bara en, utan tre gånger. För vissa samtal vill helt enkelt inte ta slut – och med henne fanns alltid något mer att upptäcka.

Det här är en bok om musik, men kanske ännu mer om vad som händer när vi lyssnar på varandra och på det som finns mellan tonerna och hur två låtar ibland säger mer än tusen ord.

Mia Skäringer är en av våra mest uppskattade komiker och skådespelare. Här berättar hon öppenhjärtigt och ärligt om vägen dit, om vad som format henne och om utbrändheten i framgångens kölvatten.

Vi följer Mia Skäringer då hon tillsammans med sin bror bilar till Värmland och en döende mormor. Resan tillbaka till barndomens trakter blir också en minnenas resa. Mia berättar personligt om sin uppväxt i Kristinehamn, om ett kärleksfullt men också oroligt hem kantat av alkoholmissbruk och psykisk ohälsa, om självskadebeteenden och självhat, om smärtsamma minnen av övergrepp. Men även om värmen och humorn, om en familj där skrattet och skämten varit en överlevnadsstrategi, om en trygg mormor och om viljan att en dag stå på scen i en "en-kvinnas-show".

Skildringar från uppväxten blandas med känslosamma stunder på sjukhuset vid mormoderns dödsbädd, reflektioner över nöjesbranschen och vad det innebär att vara en kvinnlig skådespelare och komiker jämfört med en manlig, samt funderingar över egna livsval.  

MIA SKÄRINGER är skådespelare, manusförfattare och författare. Hennes senaste show No more fucks to give har slagit publikrekord med över 300 000 besökare. Skäringer har tidigare utkommit med böckerna Avig Maria (2011), Ska vi skratta eller gråta? (2009), skriven tillsammans med Klara Zimmergren, och Dyngkåt och hur helig som helst (2009).  

"Mia Skäringer har genom sin dagbok givit röst åt miljoner flickebarns och kvinnors frustration över vad de utsätts för av männen i vårt, så kallat, civiliserade samhälle. [...] Bra gjort! TACK!!!"  Ragnhild Oxhagen, Ölandsbladet

"Mia Skäringer berättar om det sköra och kanske är det just då hon är som allra starkast." Lena Richardsson, Nya Wermlands-Tidningen  

"en vacker, mörk och lärorik överlevnadsbeskrivning. Läs den!" Yvonne Rittvall, Västerbottens Folkblad

Mia Skäringer är en av våra mest uppskattade komiker och skådespelare. Här berättar hon öppenhjärtigt och ärligt om vägen dit, om vad som format henne och om utbrändheten i framgångens kölvatten.  

Vi följer Mia Skäringer då hon tillsammans med sin bror bilar till Värmland och en döende mormor. Resan tillbaka till barndomens trakter blir också en minnenas resa. Mia berättar personligt om sin uppväxt i Kristinehamn, om ett kärleksfullt men också oroligt hem kantat av alkoholmissbruk och psykisk ohälsa, om självskadebeteenden och självhat, om smärtsamma minnen av övergrepp. Men även om värmen och humorn, om en familj där skrattet och skämten varit en överlevnadsstrategi, om en trygg mormor och om viljan att en dag stå på scen i en "en-kvinnas-show". Skildringar från uppväxten blandas med känslosamma stunder på sjukhuset vid mormoderns dödsbädd, reflektioner över nöjesbranschen och vad det innebär att vara en kvinnlig skådespelare och komiker jämfört med en manlig, samt funderingar över egna livsval.  

Mia Skäringer berättar modigt och utan omsvep om allt humorn gett henne, men också om vad livet i rampljuset kostat. Maria - En kvinnlig komikers dagbok är en ärlig, insiktsfull och smärtsam uppgörelse med nöjesbranschen, uppväxten och, inte minst, med sig själv.  

MIA SKÄRINGER är skådespelare, manusförfattare och författare. Hennes senaste show No more fucks to give har slagit publikrekord med över 300 000 besökare. Skäringer har tidigare utkommit med böckerna Avig Maria (2011), Ska vi skratta eller gråta (2009), skriven tillsammans med Klara Zimmergren, och Dyngkåt och hur helig som helst (2009).

Får man svära i radio?

När Åke Jonsson var fem år börjande han drömma om att bli hallåman i radio. Tjugo år senare blev det verklighet när han började på Radiotjänst som hallåman och medarbetare på sportredaktionen. Han var då den förste hallåmannen som vuxit upp norr om Dalälven och fick jobbet först efter att ha tränat bort sina västerbottniska ö-ljud.  

1981 blev han först igen, när han fick Sveriges Radios nyinrättade tjänst som språkvårdare. Med sin bakgrund som radiomedarbetare och dessutom en avhandling om radiolegenden Sven Jerrings språk på meritlistan var han som klippt och skuren för uppdraget. 

Här berättar Åke Jonsson radions och sin egen historia ur ett språkligt perspektiv. Alltsedan Radiotjänst startade sina sändningar i januari 1925 har språket stått i fokus, både hos radions ledning och medarbetare och hos alla engagerade lyssnare. Radion stora genomslagskraft som nyhetsförmedlare, folkbildare och underhållare har på en och samma gång betraktats som en möjlighet att sprida såväl god svenska som språkligt fördärv.  

Dialekter, svordomar, uttal av namn och ord och vilka röster som ska få höras i etern har diskuterats och debatterats från första stund. Åke Jonsson berättar om frågorna och svaren och om hur synen på språket i radion har förändrats eller inte under snart hundra år.

Den 1 april 1955 klev Jörgen Cederberg in på radions redaktion på Banérgatan 46 i Stockholm. På radions underhållningsavdelning jobbade ett tiotal personer och de kallade sig för Sveriges roligaste. Där fanns Tage Danielsson, Pekka Langer och några till.

Här, långt in bland cigarettrök och skrivmaskinsknatter jobbade Jörgen som reporter. Han var det unga stjärnskottet, hade fingret med i det mesta och kallades för radions Hitchcock. Tv fanns inte. Bara denna enda radiokanal.

Jörgen Cederberg blev snabbt en publikfavorit och några år senare var han med om att starta Sommar - det program som skulle bli ett självklart val för hundratusentals lyssnare varje år. Det här är boken om en legendar som bidrog till att skapa den moderna radion. Som inte bara kunde underhålla utan också grävde djupt i arkiven med folkbildning som en ständig ledstjärna.

Hur gick det egentligen till när TV:n blev en självklar del av svenskarnas vardag på 1960- och 70-talet? En tid då man såg möjligheten att äntligen kunna nå den stora publiken med klassisk musik – och låta stora världsnamn uppträda hemma i vardagsrummen. Följ Sergiu Celibidache, Riccardo Muti, Andrés Segovia, Willy Boskowsky, Cathy Berberian och andra musiker och konstnärer som medverkade i svensk TV:s barndom bakom kulisserna, levande beskrivet av TV-producenten Jan Sederholm som var med och drog i gång mediet i Sverige. Anekdoter från TV-inspelningar, halsbrytande tekniska lösningar när paniken var nära inför sändning, spännande ögonblicksbilder från en epok då TV-mediet var helt nytt, ger både inblick i dåtidens musikervärld och en bit underhållande historia om TV:s tekniska utveckling.

”Att mina fadäser och framgångar i radio och TV råkar sammanfalla med etermediernas utveckling har gett mig en unik möjlighet till dokumentation från en epok som håller på att falla i glömska. Jag är övertygad om att musiken som konstart är en överlägsen förmedlare av olika tidsåldrar och deras emotionella klimat och hoppas att min beskrivning av TV:s stapplande barndom kan ge både en komisk, men även historisk, inblick i 1960- och 1970-talens mentalitet, både bland musiker och TV-folk."Jan Sederholm

Radioaktiva öden, eller Radio aktiva öden, handlar främst om Birgitta Bohman, pionjär på svensk barnradio från 1945. Ett fascinerande livsöde i kraft av en enorm kreativitet följt av alkoholism. Ett öde liknande många andras på radio. Viktigt att läsa, och inte minst för beskrivningen av barnradions utveckling.

Men hennes och andras radioaktiva öden är inte isolerade. De inbegriper även familjer som levt i skuggan av en uppslukande verksamhet, med dess framgångar och ibland tragiska följder. Boken är skriven av Birgitta Bohmans son, likaså ett radioaktivt öde medverkande i radiohaussen liksom medberoende i alkoholismen.

Stefan Bohman har varit avdelningschef på Nordiska museet samt chef för Musikmuseet och Strindbergsmuseet. Är docent i museologi som han undervisat i på flera universitet. Engagerats av UNESCO och EU kring kulturarvsfrågor. Har skrivit ett flertal böcker om musik respektive museer, den senaste är ”Skelett i garderoben. Svåra museer”.